Black Stallion Estate Winery är ett relativt nytt tillskott
på den amerikanska prestigevinsmarknaden i Napa Valley. Vingården och
varumärket startades 2007 med ambitionen att göra premiumviner med fokus på
cabernet sauvignon och 2010 förvärvades vingården av Delicato Family
Wines. Delicato Family Wines ägare, Indelicatofamiljen, har odlat vin i Napa i
mer än 90 år så historia och tradition av vinframställning saknas inte. Dagens
provning leds av Ralf Holdenried, som är ansvarig för teamet bakom Black Stallion
Estate Winerys viner.
Produktrangen hos Black Stallion Estate Winery börjar med endruvsviner
huvudsakligen av chardonnay, pinot noir och syrah någonstans i 25-40-dollarsklassen
och avslutas med prestigecabblandningar i 180-dollarsklassen. Black Stallion
Estate äger få vingårdar själva, så det mesta av frukten köps in av
kontrakterade odlare. Selekteringen är tydlig: de bästa druvorna hamnar i
toppvinet Trancendent, de näst bästa druvorna går till Bucephalus, de tredje
bästa går till Black Stallion Barrel Reserve o s v.
Som många andra vinmakare i Kalifornien är vinerna inte
uttryckligen terroirdrivna, utan fokus ligger på att göra det bästa som går att
göra med utmärkt druvmaterial. Det finns också en ambition att lyfta fram den
typiska Napakaraktären i vinerna. Att förstå terroirbegreppet är naturligtvis
inte det lättaste. Inte heller är det något heligt att eftersträva heller – du kan
göra bra viner för det. Doug Shafer på Shafer Vineyards poängterade t ex att
han – efter att ha konsumerat stora mängder öl med franska vinmakare – insett att det
finns terroir, ”men inte överallt.” Han ansåg att deras cabbaserade Hillside
Select hade terroir, men det fanns ingen terroir deras syrahviner. Black Stallion
har ingen uttalad terroirfilosofi, i stället ligger fokus på att göra det bästa
vin du kan av det bästa druvmaterialet. Jämför t ex med Jacquesson Champagne
eller Penfold’s Grange.
För närvarande finns bara ett av Black Stallions viner på
Systemet, Black Stallion Cabernet Sauvignon (229 kr), vilket gör att det ska bli
intressant att prova de mer seriösa sammansättningarna. I första flajten ger vi
oss i kast med instegsvinerna så det blir chardonnay, pinot noir och syrah i
glasen. Först ut, enligt nästan alla
konstens regler (det här kan ni ta upp med Jim Clendenen, hehe…) är chardonnay:
2013 Black Stallion
Chardonnay drar först åt savviehållet, jag får puffar av krusbär, nässlor
och gräs. Sedan är det rätt kul att hitta det som inte finns i vinet, det finns
inte så mycket smör och inte heller så mycket exotisk frukt. Ganska fylligt, på
gränsen till att vara fläskigt. I takt med att värmen stiger i glasen kommer
mer smör och fattoner, men det är snyggt gjort. Eftersmaken är lite nougatig,
intressant. När vinet når full rumstemperatur upplevs det dock som lite för
alkoholstarkt, vilket stör mig lite. Annars ett piggt och fräscht vitt vin! Vi
går vidare till pinnen:
2012 Black Stallion
Los Carneros Pinot Noir har inte funnits särskilt länge i produktportföljen,
men Ralf noterar att intresset för pinot noiren har varit stort. Det inleder
med härlig sydfransk värme (eller sydrhônsk, som jag aldrig lär mig säga…),
lite småfruktigt, svag tendens till att vara skitigt, ganska personligt. Svag,
men tydlig antydning till fatton, men inte så påtaglig. Det här är ett snällt
och trevligt vin. På samma sätt som med chardonnayn letar jag efter saker som
jag inte hittar: inget beskt, ingen malört, inget snipigt. Mina associationer
går snarare till södra Rhône snarare än till Bourgogne, det finns en mysig
varmfruktighet i vinet som drar åt det sydfranska hållet. Ca 25 USD. Sista
vinet i den här flajten är något betydligt tätare:
2012 Black Stallion
Limited Release Syrah. Ett syrahvin, helt enkelt! Syrah har varit populärt
i Napa ett bra tag, men Ralf noterar att intresset för syrah är ”popular, but
fading.” Tätheten det här vinet i jämförelse med pinnen är slående. Där pinot
noiren är relativt transparant, är syrahn svart som den afrikanska natten. Ner
med kranen och här har vi kött och blod! Munkänslan är nästan lite bitigt, inte
så mycket tanniner men desto mer av syra. Ändå är det här vinet förhållandevis
lättdruckit. Det är massivt, lite syltsötma. Mycket gott att dricka som det är.
Referenserna går mot zinfandel, det skulle vara intressant att prova mot någon
intressant zin i samma viktklass. Lite störande beska avslutningsvis, men inget som
jag tycker skulle vara poängpåverkande.
Ok, vilket var bäst då? Med de tre vinerna upphällda sida
vid sida försöker jag mig på en liten ranking, och jag håller nog syrahvinet
som etta. Jag uppskattar tätheten, ryggraden, den lilla söta syltigheten,
köttet och blodet som håller sig på rätt sida kanalen. Chardonnayvinet känns lite
för obalanserad (lite för mycket alkoholstyrka) och pinnen är helt ärligt lite
för mesig. Jag hade dessutom velat se lite mer komplexitet i det vinet. Så
poängseger för 2010 Black Stallion Limited Release Syrah. Nåväl, vi kör vidare.
Nästa flajt är prestigevinerna, här får vi fyra viner gjorda på cabernet
sauvignon (eller i alla fall cabdominerade). Först ut är:
2012 Black Stallion
Cabernet Sauvignon (finns på Systemet i BS). Wow… Tät, packad doft, tydlig
cabkänsla, fylligt, lite småsyltig, överflöd av mörka, övermogna bär. Vinet fullkomligen
tjuter nya världen – släng in det här i en blindprovning och det första som du
hör är Kalifornien. Ett fylligt vin, packat med övermogna mörka frukter, lite
syltigt, ingen besvärande syrlighet alls att tala om, mjuka, integrerade tanniner.
Skruvat för omedelbar konsumtion. Men supergott! Jag skulle kunna leva på det
här en hel sommar. Efter ett tag kommer lite för mycket kafferosteritoner, men
inget störande. Nästa vin är i samma stil:
2010 Black Stallion
Barrel Reserve Cabernet Sauvignon. Min favorit och eftermiddagens
vinnare.Här har du samma nya världenkänsla som det förra vinet, men allt är snyggare,
bättre och lite mer komplext. De två åren känns, vinet är lite mognare och balansen
är lite bättre. Bra syra och bra ryggrad. Skitgott! Där det förra vinet var aningens
för sötsyltigt är det här mer fräscht. Helt klart en cab men så inte Bordeaux. Som
sagt, eftermiddagens vinnare som jag gärna på av. Nästa vin visar sig vara ett
riktigt muskelbygge:
2010 Bucephalus – Uppkallad efter Alexander den stores häst. 2010 Bucephalus är väldigt tät, solid,
fyllig, syltigt, tydliga toner av lakrits och blåbär, känns nästan som ett portvin,
”full throttle wine” skulle säkert någon på Decanter
säga. Bara muskler, inte så mycket hjärna. På tok för sött för att vara ett rött
vin, för osött för att vara portvin. Nja, inget som jag går igång på, tyvärr.
Vi går direkt vidare till toppvinet:
2010 Transcendent.
Ah, det här var mycket bättre! Här har du samma täthet och fyllighet som i
Bucephalus, men wow, vilket härligt vin! Det var riktigt supergott. Tydligare
ryggrad, tydligare stramhet. Här känns det som att vinmakaren skruvat åt alla
skruvar, det finns inga loose ends i
det här vinet. Vet inte om jag skulle sätta det i Bordeaux, det finns en hel
del som markerar Kalifornien.
180 dollar är en hel del att hosta upp, men jag gillar det här. Det här var gott, spännande och faktiskt rätt intressant. Det skulle vara roligt att följa ett par år, se åt vilket håll det utvecklas. Dock känns det ganska färdigt nu, så frågan är vad ytterligare lagring skulle kunna leda till.
Vi avslutar med några trevliga snittar, sedan är det dags
att vandra ut i den härliga majvinden. Stort tack till Hermansson & Co för
en intressant och givande provning! Ska försöka få tag på Barrel Selecten, den
var fasligt god…
PS Jaha och vad tycker Jim Clendenen på ABC om att prova vitt före rött? Han var i Stockholm strax före jul (Per, det kommer) och han berättade om en provning från 1988 som han var med på i Mersault:
"I had a
fantastic tasting in 1988, when I visited a veteran wine maker in the village
of Mersault, he was 78 years old and famous for being controversial. But this
guy said to me, which wine would you like to taste first? I said the white
wine. He said, you are wrong!
Red wine is
aggressive with lots of tannins, hard in the mouth, and if you taste the white
wine first which is soft and gentle and elegant and feminine, long and lovely,
then the red wine will taste bitter and harsh every time you do that.
I looked at
him and said I have been tasting and making wine for 17 vintages, but great! I
learned something new today. I
walked out completely convinced. The next winery I told them, this guy does
this and this, and they said, oh yes, Robert, we think he is completely insane!"
