Under senare delen av gymnasietiden gick jag under namnet ”Den Tyste Dåren.” Mina vänner (och andra) brukade säga att ”Ulf går runt och kan saker” (utan att då nödvändigtvis berätta om dem förutom vid speciella tillfällen). Well, idag var en sådan dag där jag blev påmind om varför namnet kom till. Låt mig därför berätta om Findus ärtsafari.
Det hela började helt oskyldigt i dag i fikarummet – vi har gruppfika/gruppmöte varje tisdag förmiddag och tanken är väl att vi ska fika och typ uppdatera varandra.
Nu hör det till saken att i
fredag eftermiddags så hörde jag från min utsatta position nära alltings mitt hur mina två chefer var ovanligt fnittriga. De höll på med något som de tydligen var ovanligt stolta över, nu hade de kommit på något bra! Jag gick fram för att kolla och det visade sig att de hade införskaffat tre stora glascylindrar, som de höll på att märka med olikt färgad tejp. Sedan delade de ut knepigt skrivna instruktionslappar och flörtkulor till alla.
Efter stort hemlighetsmakeri (och en hel del fnitter) avslöjades allt. Aha! När du gjort klart ett bokslut eller en deklaration, du lägger en flörtkula i rätt cylinder! Om allt går rätt så ska vi om någon månad ha fulla cylindrar och således en mycket behaglig vår.
Så tillbaka till fikarummet tidigare idag. Min gruppchef M pratade entusiastiskt om de tre cylindrarna och hur bra det skulle bli och inte minst om hur det liknade det som Findus har, ”mitt i foajén på Findus huvudkontor finns det en stor cylinder och där häller de på en massa ärtor för att visa hur mycket som skördats och så ska vi också ha det här!”
Det var ungefär nu som jag kom ihåg att jag har faktiskt varit på Findus Ärtsafari. Så utan att tänka riktigt klart slinker det ur mig att ”Findus, absolut! Jag har förresten varit på ärtsafari!” Och sedan var det ganska kört att behålla någon form av värdighet resten av det gruppmötet...
Så, här kommer därför hela historien om Findus, ärtan och Findus ärtsafari!
Först och främst, för att behålla fräschören i ärtan är det superviktigt att den fryses inom tre timmar efter skörd. Det begränsar därför odlingsområdet, även om exempelvis Österlen skulle funka bra för ärtodling ligger det för långt från fabriken i Bjuv. Max avstånd som du kan odla ärtor är därför en halvtimmes lastbilsfärd från fabriken. Således ligger alla ärtodlingar kring Findus anläggning.
Nu behöver vi inte gå in på detaljer, eller göra reklam för olika saker, men när en grönsak skördas så sker en omvänd fotosyntes – växten omvandlar näringsinnehållet till, ja vad den nu behöver. Därför är det som så att om vi tar spenat till exempel, så försvinner ca 70 % av alla c-vitaminer 24 timmar efter skörd. Men om grönsaken fryses ner, ja, då avstannar den här processen och… ni fattar.
Hursomhelst, sedan är det så tokigt att ärtan bara är som bäst under endast en dag på året. Därför är det ganska viktigt att du skördar den just då! Och då kan alla räkna ut att om alla ärtor blir mogna samma dag – det blir lätt kö vid fabriken då… Därför, innan sådden kontaktas alla odlare och ett noggrant schema görs upp så att mognadsdagarna kan spridas ut jämt över säsongen.
Där är förutsättningarna! Findus ärtsafari går då ut på att du ska få se hur allt går till, du får följa ärtans väg från skörd till färdigförpackad i paketet. Det hela initierades av min chef på det företag som jag arbetade för i Helsingborg, han hade arbetat på Findus innan och någon dag tyckt att ”vi måste göra något för att öka den lokala populariteten för ärtan!” Hence var ärtsafarin född.
Sagt och gjort. Under min sista sommar i Helsingborg köpte jag biljett (det fick man göra någon vecka innan) och åkte ut till Bjuv. Samling vid Findus stora parkering. Väl där fick vi hoppa på en större buss och så iväg till fälten!
Ja, och så stod man där på en lerig åker och såg hur enorma skördetröskor betade i sig den gröna massan. Vi fick smaka på ärtorna och de var fantastiskt goda. Sedan hoppa på bussen igen och iväg till fabriken.
Ärtorna lossas av och pumpas runt. Efter ett tag kommer de till färgseparatorn. Även om fälten var ganska gröna så är alla ärtor inte det – det finns gula, vita, blåa och t o m röda ärtor. Så alla ärtor lassas ner på ett conveyorbälte som sedan passerade en skanner. Om skannern hittade en ärta som inte följde mönstret så noterade den positionen och sedan sände apparaten ner ett litet rör som med en liten luftström blåste bort den olikfärgade ärtan!
Sedan sorteras ärtorna dels efter storlek, dels efter stärkelseinnehåll. Ju mer stärkelse ärtan innehåller, desto tyngre och inte så mjäll. De ärtorna hamnar i burk. Anledningen var att ”det är mest studenter som köper dem och de gillar att äta direkt från burken och ska man då ner med en sked – ja då mosar man allt om de inte är lite hårda.”
De med minst stärkelseinnehåll fryses och hamnar i olika paket!
Sedan kom vi in på köttbullar, det var någon som tyckte att Dafgårds hade väldigt fina (och säkerligen handrullade köttbullar). Även här kände jag att jag kunde tillföra något, så låt mig berätta om köttbullar.
Först görs köttbullesmeten. Sedan pressas allt genom små cylindrar med avknipare i ändarna. Alla köttbullar är därför cylinderformade från början. Sedan hamnar de i en gigantisk, vickande wok, så samtidigt som de steks klart så rullas de även till bollar! Så nästa gång ni äter färdigförpackade köttbullar, kolla formen – ofta så kan man ana cylindern.
När vi ändå var inne på köttbullar och Dafgårds kom jag att tänka på Dafgårds kåldolmar. Även här kände jag att jag kunde tillföra något. När jag var där (det är många år sedan nu) så handrullades alla Dafgårds kåldolmar av vietnameser. Det bodde en liten koloni vietnameser där i Källby och de jobbade alla på ackord. Rekordet sägs ligga på 6 000 kåldolmar för en dag! Alla satt kring ett stort conveyorbälte och i ena sidan fanns en stor utstansningsmaskin som stansade ut färdiga dolmar (alltså, innandömet). Sedan hade de färdigförvällda kålblad vid sidan och rullade. Eftersom det var bäst att sitta nära stansningsmaskinen (så man kunde välja mellan de bästa bitarna) rotera de.
And that is all I have to say about that! Så ja, en tyst dåre är man allt, med konstig kunskap om konstiga saker. I gymnasiet ingick jag även i ”mupparna” – jag, MH, Polarforsknings-H och Knappast-lika-bra-på-skidor-som-Polarforsknings-H-P kallades för mupparna av vår klassföreståndare, eftersom vi satt i ena hörnet och förde ett himla liv. Så nu vet ni det, tysta dårar kan vara livliga!
