Ett pinot noirshootout

Two pinots, both alike in dignity,

In fair new world, where we lay our scene…

Två av varandra oberoende händelser fick mig att logga in på Systembolagets hemsida och göra mig själv lite fattigare. Först Diderots galaktiska hyllning till Schubert Wines, vilket ledde till en beställning av ett par 2011 Marion’s Vineyard Pinot Noir Wairarapa. Sedan råkade jag läsa Vinguidens nyhetsmail om 2011 Hamilton Russell Pinot Noir, som hyllats lika galaktiskt (nåväl, i alla fall till Grand Cru-status) av Parker. Inte heller svårt att beställa. En tanke började få fotfäste – har jag inte redigt shootout framför mig!

Nåväl! Vad är rådande synsätt på pinot noir, speciellt den som inte kommer från Bourgogne? Jag minns Künstlerprovningen från i våras då Gunter Künstler berättade att han pratat med John Kongsgaard om det här med att odla pinot noir och Kongsgaard hade bara sagt: ”What?! You’re doing pinot noir? Are you crazy!?”

“Let me tell you about pinot noir. I have been doing pinot noir for twenty years and each year I was really not pleased. My wife was worried about my pinot noir. In the year twenty-one I advised my kids to make the pinot noir with my recipe. And my wife and I had been sitting at the corner of the vineyard watching the kids do the pinot noir and we shared a bottle of Champagne. And what was the result? In the year twenty-one, the pinot noir was really good!”

Så enkelt är det nog inte att odla pinot noir. Men Bourgogne, då? Känns det som ett stabilt område med jämt klimat som ständigt producerar viner av jämn, hög klass? Moahahaha!!! Det är väl inte för inte som Bourgogne har kallats Minfältet. Nya Zeeland verkar ha kommit ganska långt med pinot noir och vinerna från Central Otago har ju hyllats både här och där. Liksom Kalifornien, verkar göra många goda pinoter. Sydafrika då? Tja kanske det? Vet inte så mycket om pinot noir från Sydafrika så det ska bli kul att prova vinet från Hamilton Russell.

Så tillbaka till mitt shootout! Jag tar med dem till Polarforsknings-H som svänger ihop en mycket trevlig liten middag. Vi poppar.

Vin ett är klart transparant. Ljus färg, inte roséig men det är ingen tvekan om att detta borde vara en pinot noir. Doften är massiv, packad med hallon och jordgubbar. Mycket, mycket trevlig. I munnen är det silkeslent, fylligt, lite sötaktig, perfekt balanserat.

Vin två är också ljus. Också en ganska maffig, komplex doft. Inte lika integrerat som ettan, det här känns spretigare. Behöver nog ligga ett år eller två. Under kvällen minskar spretigheten och det blir mer integrerat, men vi är rörande överens om att ettan är det bättre vinet. Vi river av folien och ser att vin ett är Schubert och vin två är Hamilton Russell.

Men vad goda de är! Jag kan inte annat än sitta med ettan och tvåan och bara mysa. Det är såhär jag vill ha min pinot noir. Silkeslen, komplex, inga aggressiva tanniner, men ändå bra struktur, fyllighet och kropp. Hatten av för två snygga byggen!