Skuggningar av Sveriges Mästerkock: Falukorvssufflé

Efter närmare övervägande dömer jag ut min skreirätt. Den kunde ha gjorts bättre, såsen var inte klar, det saknades både en och flera saker som lyfte rätten till mästerkocksnivå. Därför åker det svarta förklädet på – jag är i elimineringfållan!

Den eliminerande råvaran den här gången visar sig vara falukorv, fast med en liten twist. Markus Aujalay förklarar för de lätt uppstressade deltagarna att nu gäller det att tänka utanför boxen och leverera falukorv på ett nytt sätt. ”Våga tänk nytt, var kreativa, visa oss något nytt sätt att tillaga en falukorv på!” Alltså: falukorv på ett nytt sätt. Finns det?

Jag antar det. Fast, den vinnande strategin de senaste tre tusen åren har varit att steka den. Visst, du kan blanda ner falukorv i stroganoffen eller i pastasåsen och låta den koka med ett tag men jag tycker att falukorv smakar bäst om den får lite stekyta. Den är lite för mild för att funka som ersättare till kött bara som den är, så stekningen tillför en extra dimension som gör att det blir något mer än bara lättuggat glufs. Så jag vill nog steka min. Men hur går det till när man tänker utanför boxen? Falukorv på ett nytt sätt, vad skulle det kunna vara?

Just som jag om bäst tänker ut en rätt som innebär att skiva falukorven, steka den och servera ett gott mos till, vilket jag tycker är ganska innovativt, får jag en snilleblixt – falukorvssufflé! Varför inte – det var väl briljant!!! Sufflé är ju faktiskt ganska gott och inte särkilt svårt att tillaga. Svårigheten med sufflé är inte att den inte kommer att resa på sig – farhågan att just din ugn är ett intergalaktiskt maskhål där fysikens lagar inte gäller och luft inte expanderar i värme behöver du inte vara oroad för. Om du har vispat äggvitan och om din form har raka kanter och om din ugn är varmare än rumstemperatur kommer sufflén att växa på höjden. Problemet är att den gärna sjunker ihop, när den väl kommit ut ur ugnen. Eller snarare, att den sjunker ihop innan dina matgäster hann se hur stor den var och du tvingas ta till händerna – jag lovar! Så här hög! Men det är egentligen inte heller något att oroa sig för.

Tillbaka till min sufflé. Som ett test på originaliteten googlar jag på falukorvssufflé och det visar sig att jag bara får en (EN!) träff på hela internettet. Och det receptet är inte ens en riktig sufflé. Vanliga falukorvsmackor med ett fluffigt äggvitetäcke på som jag antar torde vara borderline tokäckligt. Moahahaha! Jag antar därför att jag borde få full pott på originalitetsskalan.

Då jag inte har full koll på ingredienserna vänder jag mig återigen till Tore Wretmans Festmeny från 1980. För en grundsmet behöver du:

1,5 dl mjöl

3 dl mjölk

6 äggulor

8 äggvitor, vispade till hårt skum

Så, hur gör man en sufflé? I princip går det till såhär: gör en tjockare bottenredning (mjölet och mjölken). Låt svalna något. Rör ner äggulorna. Rör ner din smaksättning. Rör försiktigt ner äggviteskummet. Vänd ner i en smörad form och in i ugnen. Inte så svårt eller hur!

Jag börjar med falukorven, som jag tärnar i encentimeterskuber eller något mindre. Tror att jag tog 300 gram eller så. Till det hackar jag en gul lök, ganska fint. Sedan stekte jag på falukorven och löken i en panna, medelhög värme – jag vill få fram lite stekyta och sötma från löken.

Medan falukorven steker gör jag grundredningen. Separerar äggulor och äggvitor. I Tore Wretmans originalrecept ska det vara 3 dl mjölk till 1,5 dl mjöl för grundredningen, men det var lite för lite mjölk. Jag tror att det i slutändan blev närmare 4 dl mjölk (eller mjölkliknande vätska). Låt det koka en stund, så att alla ojämnheter slätas ut och mjölet sväller fullt ut. Lite mannagrynskänsla faktiskt.

Vid 27.24 har jag gjort grundredningen, separerat äggvitor och äggulor, samt stekt färdigt falukorven. Dags för äggvitorna. Här får det bli elvispen.

Vid 31.02 åker allt in i ugnen. Då har jag gjort grundsmeten, rört ner de sex äggulorna, rört ner den stekta falukorven och löken, blandat allt, sedan rört ner den vispade äggvitan. Det borde bli klart på en halvtimme!

Under tiden ger jag mig på en sötaktig sås, som tyvärr blev ganska misslyckad. Tanken var dock god – låt ett par stjärnanis koka i vatten ett tag, rör sedan ner sirap och balsamico. Avsluta med halverade tomater. Det skulle bli en sötsyrlig sirap, men tomaterna förstörde allt. Well well.

Strax före en timme tar jag ut min sufflé, som stigit med 30-40 %. Helt ok. Jag stjälper upp en bit och ringlar lite sås och tomater runt.

Så, var det här gott? Det blev fantastiskt smarrigt! Som en fluffig ugnspannkaka. Det var till och med så gott att jag lagade till det en gång till, ett par dagar senare. Den här gången blandade jag ner lite hackad dill i smeten och det lyfte allt ytterligare några nivåer. Sufflé, supergott helt enkelt!

...Och det sista du behöver vara oroad över är att den ska sjunka ihop. Ok, den sjunker ihop, men fluffigheten finns kvar. Vi orkade inte äta upp allt dag ett så vi sparade till dag två och värmde den då i ugnen. Smakade lika gott!

2002 Pommery Cuvée Louise, 1996 Clos des Goisses

Åh förödmjukelse, ur djupen ropar jag till dig! Aldrig någonsin har jag varit så fel ute och träffat så sopigt som senast hos David. Ridå, god natt, insert new coin. Till mitt försvar vill jag lyfta fram att (1) flaskan hade varit öppen ett dygn och (2) jag följde vinprovningens gyllene regel nummero ett till punkt och pricka: Låt vinet tala till dig. Försök inte lista ut vad det skulle kunna vara, baserat på vad du tror om personens preferenser eller vad du vet vad som finns i personens vinkällare eller något annat idiotiskt. Utgå från dina sinnen och fatta beslut utifrån vad som finns i glaset! Det gjorde jag.

…vilket placerade 2002 Pommery Cuvée Louise, 999 kr, i södra Frankrike alternativt Italien och prisklassen 350 kronor! Aj aj aj! Men men, flaskan hade varit öppnad ett dygn och enligt utsago hade den varit betydligt bättre dag ett. Fast det kanske var ett rättvist betyg, i alla fall dag två?

Nåväl – jag och sonen har varit och hälsat på David med familj. Det var som vanligt supertrevligt! Och precis som vanligt – varför bor jag inte i hus med vinkällare? Det får det bli ändring på!

Men tillbaka till 2002 Pommery Cuvée Louise. Den var god, absolut var den det. Med lite värme blev den bättre, fylligheten kom fram på ett tydligare sätt. Värmen gjorde också att det beska minskade, vilket var skönt. I slutändan stod jag där med mitt Zaltoglas och bad om ytterligare en påfyllning så jag antar att det trots allt var ganska gott. Men osäker på om jag skulle betala 1 000 kr för den.

Hursomhelst – vi fortsatte på det inslagna spåret och korkade upp 1996 Clos des Goisses. Superläcker! Visst, en del oxidativa toner och ganska gyllene i färgen, men i övrigt ett väldigt fräscht vin. Långt liv kvar och du kan säkert vaska fram en hel del mer mognad. Ingen brådska med andra ord.

Vi drack vinet till lite goda ostar från Gamla Amsterdam – Reypenaer XO Reserve, en holländsk getblåmögel samt en Epoisses som hade nått perfekt mognad. Vi värmde på den och… holy macaroni vad gott! Lysande till champagnen. Och där jag var ute i det perifera visade David var skåpet skulle stå – 1996, Clos des Goisses. Snyggt!

PS Hittade den här instruktion gällande gäster på jobbet idag. På förekommen anledning kanske? Hihi!

Skuggningar av Sveriges Mästerkock: Skrei på 90 minuter

Jag ger mig på den andra ingrediensen som vissa av deltagarna i Sveriges Mästerkock fick i den hemliga lådan i den första riktiga deltävlingen: en hel skrei. Hur får man tag i en hel fisk? Man ringer Tims kusin, den blivande delikatessexperten! Monsterleveranser sker på lördagar, får jag veta, så i lördags var vi ute på Coop och hämtade vidundret. Fyllde hela kundvagnen. Fett monstruöst.

Så, vad göra av den här då? Grovplanen är att snabbrimma fisken, koka en fond på benen, göra någon sås och servera kokt potatis samt någon annan grönsak/rotfrukt till. Det kanske inte låter så avancerat eller innovativt, men jag vill fokusera på huvudråvaran. Det är fiskens smaker som ska fram, inte tillbehörens. Därför väljer jag en enklare rätt där jag bara ugnssteker fisken och försöker få fram så mycket smaker som möjligt i såsen.

Vid den förra skuggningen, kyckling på 90 minuter, var frågan om det gick att få till en kycklingfond under den här tiden. Det gjorde det, även om jag normalt kokar min kycklingfond i tre timmar. En fiskfond å andra sidan ska bara koka 20 minuter, absolut max 30 minuter. Efter det frigörs limmet och då är det bara att kasta allt. I det här fallet skulle det således mycket väl kunna gå att få fram en fin fond på skreibenen. Eftersom det skulle bli en gräddsås fanns inget behov att klarera den, så tiden 90 minuter ska nog räcka till.

Rimningen är jag mer osäker på. Vissa vill att den ska rimmas över natten, andra säger att 40 minuter räcker gott. Över natten har jag inte, så det får bli 40 minuter. En liter vatten, en halv deciliter salt? Något sådant. Tillbehören får bli potatis och jordärtskocka, som jag ska koka på något sätt. Vet inte riktigt, men det ger sig nog. Slutligen tänker jag mig att såsen ska kryddas med dill, snarare än den traditionella persiljan.

Fast det går lite snett redan innan start: min digitala termometer verkar ha förpassats till de sälla jaktmarkerna. För några veckor sedan fick den för sig att det var 165 grader varmt i köket, vilket inte var särskilt rätt. Jag rådfrågade mina följare på Instagram och de rådde mig att vänta några veckor. Well, några veckor har gått och det enda som hänt är att temperaturen stigit till 195 grader! Så, first casualties of the evening blev termometern och planen att dra fisken till perfekta 50 grader. Det ska nog gå ändå.

Så, redo för action!

Första momentet blir att filea fisken. Det var mycket länge sedan jag fileade fisk, men det går hyfsat ok. Kniven längs ryggen, ner till ryggbenet, sedan ut. Den ena sidan blir ganska bra, den andra sisådär. En hel del kött går till spillo, så mer träning behövs uppenbarligen.

Vid 9.46 har jag fileat klart och i all fall fått fram en hel fin sida. Mästerkocksdeltagarna har säkert mindre betänketid, men de behöver bara få fram en tallrik. Jag ska ha fram tre, så jag behöver filea hela fisken för att få fram benen. Men men.

Sedan är det fullt fokus på att få igång buljongkoket. Jag sköljer benen noggrant i vatten för att få bort allt levrat blod. Min fisk saknade huvudet, hade det varit med hade det blivit lite pill med att få bort gälarna. Men nu handlar det mest om att skära ner benen i mindre bitar och skölja dem noga.

Vid 16.51 är benen hackade och sköljda. Jag lägger på locket för att det ska koka upp snabbare. En lök ska ner i koket så fort det värsta skummet har skummats bort.

Så till rimningen. Det får bli en liter vatten och en halv deciliter salt och 40 minuter. Jag tar den fina sidan, skär den i fyra fina bitar och lägger ner den i lagen. Klockan visar nu 21.43.

Allt som ska ta tid är nu igång. Fonden håller på att koka upp, fisken ligger i lagen. Dags för potatisen och jordärtskockorna. Här är jag helt blank, var inne på att göra ett fint mos men det är också gott med en lite rinnigare sås och hela potatisbitar. Inspirationen är den här rätten som jag fått på Brasserie Bobonne vid ett par tillfällen i samband med vinprovarluncher.

Helt magiskt gott! Men deras hemliga ingrediens som får dig att vilja slicka tallriken är tryffel, och det har inte jag. Jag tror också att de har ostron i såsen, och det har jag inte heller. Så en lite rinnigare sås, och kokta potatis- och jordärtskocksklyftor.

Jordärtskockor är en av de två råvaror som jag bara kan tillaga gott på ett sätt, den andra är palsternackor. Jag har försökt göra flera saker med palsternackor, men godast blir de i ugnen. Samma med jordärtskockor, jag har försökt koka dem eller köra dem i ugnen, men inget slår jordärtskocksoppan. Nu tänkte jag kolla hur de blir om de bara kokas. Jag skalar potatis och jordärtskocka, skivar och kokar i vatten bredvid.

Vid 36.04 kokar äntligen min buljong. Ett tag var jag inne på att sätta på vatten till buljongen samtidigt som jag började filea fisken, det hade sparat tio minuter. Men blir det så bra att slänga ner fiskbenen i kokande vatten? Blir det inte bättre av att låta dem koka upp från kallt vatten? Jag misstänker att fler av de saker du inte vill ha i fonden flyter upp till ytan om du utgår från kallt vatten. Om någon har kunskap om detta blir jag gärna upplyst!

Vid 46.07 korkar jag upp lite vin som ska ner i såsen. Det får bli en enklare chardonnay från Jura, med minimal fatlagring och inte överdrivet mycket syra. Helt ok! Smakar en del sherry.

Vid 52.31 börjar potatisen och jordärtskockorna bli klara. Nu har jag arbetat ganska koncentrerat och intensivt i en timme. Nu börjar fonden bli klar också, så jag silar upp den.

Vid 1.01 stoppar jag in fisken i ugnen. Ugnstemperaturen har jag satt till 150 grader, något som jag kommer att höja efter ett tag. Det borde ta max 20 minuter att få den klar.

När fisken är inne i ugnen sätter jag igång med att koka ihop fonden. Det visar sig att jag har haft i för mycket vatten, så det är en hel del som ska koka bort. Jag har en halvtimme på mig att få den till rätt smak. Det är inte så mycket om tjocklek, utan snarare en fråga om smak. Vid det här laget är smaken alldeles för fadd, den måste koka ihop så att smakerna koncentreras. Jag bestämmer mig för att absolut senast vid 1.25 ska jag hälla på grädde. Då jag vill att såsen ska ha viss vinsmak häller jag på två deciliter av juravinet.

Återigen är allt på gång och jag kan bara vänta på att allt ska bli klart – fonden håller på att reduceras, fisken är i ugnen, potatisen och jordärtskockorna är klara. Lite stressad över såsen, kommer fonden att reduceras tillräckligt?

Det är väl egentligen lite slöseri med tid att bara stå och titta på, hade det här varit i mästerkocksköket hade jag använt tiden från 1.01 till 1.25 på ett bättre sätt än att bara stå och ha ångest. Förmodligen hade jag gjort en annan sås att ha i reserv, förslagsvis en basilikahollandaise eller en bearnaise, alternativt en helt vanlig sås på vin, lime och grädde. Jag hade nog också använt tiden till att göra något roligare tillbehör, kanske några friterade garnityr?

Det går hyfsat trögt med reduceringen, såhär i efterhand hade det smarta varit att helt enkelt hälla av hälften av fiskfonden. Sedan tappade jag nog fem minuter på att jag satte på fel platta, nybörjarmisstag! Vid 1.25 häller jag som bestämt på grädde och hackad dill.

Fisken verkar också bli klar – jag tar ut den vid 1.28 och smakar av en av bitarna. Första tuggan – perfekt klar! Jag har petat lite på bitarna mot slutet och lamellerna föll fint isär, så jag misstänkte att den var färdig. Men andra tuggan – katastrof! Fisken är ju för salt!!! Det var ju inte bra alls, var rimlagen för stark? Hur fixar man det? Vad gick snett?

Lösningen blir att inte salta såsen och sedan vid monteringen hälla såsen över fisken. Men var lagen för stark? Hade den legat i för länge? Njae, det tror jag inte. Snarare var det nog som så att jag borde sköljt fisken innan den gick in i ugnen. Det var nog där felet låg! Ok men då vet vi det – typiskt fel man bara gör en gång. Ungefär som med ostron, vid andra försöket märker du att de blir betydligt godare om du öppnar dem först…

Jag monterar med några skivor potatis och jordärtskocka i botten, lägger på en fiskbit, och strax före 1.30 häller jag över såsen.

Ok, lite utvärdering:

Fisken – lite för salt men det hjälpte att hälla såsen över. Men annars, perfekt stekt! Här hade jag nog lite tur, nästa gång får bli med termometer. Rimningen gjorde att fiskköttet blev lite spänstigare, lite mer elastiskt.

Såsen – i mesigaste laget, hade behövt mer tid för att reduceras. Efter uppläggningen låter jag resten av såsen koka ihop och tio minuter senare är den betydligt bättre. Så där fattades det ca tio minuter, men hade jag hällt bort en del av fonden hade smakerna nog blivit mer koncentrerade. Kanske. Men tio minuter till och den blev mycket god.

Tillbehören – nja, de fick underkänt. Potatisen blev väl ok, men jordärtskockorna blev inte alls goda. Det hade nog varit betydligt bättre att göra en puré av dem eller något sådant.

Tidsdisponeringen – fullt godkänt. Jag tycker att jag arbetade på i bra tempo och skapade faktiskt en reserv på 20-25 minuter som kunde använts bättre.

Menykomposition – underkänt, tyvärr. Fisk, sås och potatis? Hallå va! Det saknades både en och flera saker som lyfte rätten. En klick aioli kanske? Örter mixade i olja? Någon grönsakspuré?

Smakerna – klart godkänt. Det var mycket gott, i all sin enkelhet!

Upplägget – ok men kan förbättras.

Det där med rimningen stör mig lite, och jag vill också veta hur mycket det gör smakmässigt sätt. Så dagen efter kör jag ett litet minitest på några av de överblivna bitarna. Två bitar får rimma i en lag av en liter vatten och en halv deciliter salt, i 40 minuter. Till det en kontrollgrupp bestående av två lika stora bitar som inte rimmas. Båda grupperna åker in i ugnen samtidigt, 200 grader.

Det är skillnad, även om den inte är så stor. Den rimmade fisken har ett lite annorlunda kött, lite mer spänst och studs. Sedan är de rimmade bitarna – den här gången sköljer jag dem noggrant! – behagligt genomsalta. Så ja, du vinner på att rimma bitarna i 40-50 minuter innan ugnen.

Eftersom jag inte har någon fond kvar får det bli vanlig vitvinssås. Jag kokar strimlad fänkål i det överblivna vinet och häller på grädde efter ett tag. Det blir sådär, såsen ok men fänkålen behövs strimlas finare. Jag gillar fänkål, men behöver arbeta mer med den.

Slutligen – skrei, vilken underbart god fisk! Det får bli mer av skrei, helt klart. Jag googlar lite på skrei och rimningar och hamnar bland annat på Din Vinguide och Karoline Nordefors skreirecept. Låter gott! Sedan kommer jag till Louise Johanssons sida som också har ett intressantrecept, kanske ska testa det?

Några timmars diskning senare...

PS de sista bitarna från fisken rimmar jag över natten i en liter vatten och en halv deciliter salt. 24 timmar senare pocherar jag dem. Nja, nu smakade de för mycket salt, och texturen var lite för porös. Snabbrimningen var bättre!

2010 Ricossa Barbaresco, 2009 Ricossa Barolo, Det Gamla Lasarettet och Blockchokladsvinet

Kära läsare, i vanlig ordning har det konsumerats vin. Först ut dubblettparet 2010 Ricossa Barbaresco och 2009 Ricossa Barolo, varuprov från Prime Wine. Den här gången tänkte jag prova något nytt – bara korka upp utan någon sparringpartner. Ett tag tänkte jag att de skulle mötas inbördes, i en folierad, italiensk kamp, men det hade nog varit lite taskigt mot Barbarescon... Det finns ju gränser.

Hursomhelst, vinerna har provats i flertal olika bloggar och reaktionerna har varit blandade. Barbarescon har tagit en del stryk medan Barolon klarat sig betydligt bättre. Jag gillade Barbarescon, en hel del faktiskt. Den kan jag mycket väl tänka mig att köpa mer av och mycket vin för pengarna. Barolon var faktiskt lite mer opersonlig och passerade lite sådär obemärkt. Skummish – borde varit tvärt om. Men i övrigt fullt ok! Mycket vin för pengarna.

Sedan kunde jag inte motstå att korka upp 2010 Domaine du Vieux Lazaret, som vi fick av A & M på nyår. Sweeeeet Jesus vilken underbar definition av klunkbarhet! Packat med mogen, sydfransk frukt och sol, silkeslen integration mellan kropp och tanniner (just nu, alltså). Sömlös klunkbarhet – jag kan inte annat än bara kapitulera, det här var skitgott. Mer sådan och stort tack till A & M!

Sist ut i denna minikavalkad är blockchokladsvinet – The Chocolate Block, årgång 2011. Ett syrah- och grenachedominerat vin, 69 % syrah och 14 % grenache. Det här vinet har jag druckit förut, i hemlandet faktiskt.

Mitt minne av det då var just så som det skulle vara, d v s ett fylligare, lite kraftigare vin. Den här gången öppnar det på samma sätt – bra tryck i frukten, och som utlovat – lite härliga chokladtoner. Men där slutar det goda. Smaken är lite av en besvikelse, det är lite för strävt och lite för tunt. Jag hade hoppats att det skulle smaka som det gamla lasarettet men så vart det inte. Eller kan det vara så enkelt att jag inte gillar syrah? Tanken har slagit mig. Hursomhelst, 251 kr down the tubes if you ask me.

Slutligen har jag blivit fett krokad på First Aid Kit – jag vet, hopplöst! Diskuterade saken med C, jobbets yngsta medarbetare om vi bortser från B, le petit chien. Han bara himlade med ögonen så jag antar att det var fett ute att lyssna på dem. Antar att det är mer fett inne att kolla på The Walking Dead istället. Återkommer.

Nyår, at last…

Långt efter alla pinsamheter uppnåtts beträffande senheter i att leverera nyårsrapporten kommer den således här. Så – nyår, till slut, detta vad var som konsumerades!

Först ska det sägas att vi gick in för att det skulle vara enkelt och kravlöst. Ingen tiorätters och inga rätter som kräver specialverktyg för att äta eller specialmaskiner för att tillverka. Bara enkelt och gott. Några dagar innan hade vi bjudit in A, M och E, som var med oss i Kina och fick sitt barn samtidigt som oss. Lite kort varsel, men mycket glädjande tackade de ja. Kul!

Direkt innanför dörren får vi två flaskor. Först det gamla lasarettet, som var deras husvin. Den var ours to keep. Sedan en flaska Louis Roederer, som också var ours to keep MEN den var kyld utifall den skulle komma att konsumeras. Nyår, champagne – jag hade inte velat vara en champagneflaska då. A och M proklamerade med hög och tydlig röst att "det här, det här är vår favoritskumpa!" Jag frågade,

“Ahhh, favoritskumpa… are you ready to take it to the test?”

“Vilket test???”

För naturligtvis hade vi förberett ett litet blindprovningstest! Något roligt måste man ju göra och vilken tid passar sämre än nyår att blindtesta lite skumpor? Eller hur! Så i relativt god tid innan hade jag ställt fram några lämpliga kandidater och noggrant folierat dem. Frågan var bara, skulle Selossen ingå i testet?

Några dagar innan nyår var jag och grabben varit nere i K-holm för att hälsa på och inte minst göra en smash & grab mot vinkällaren. Ett av vinerna som skulle upp var en av mina två Selosse V.O., då den har "efterfrågats på annan ort."

Nåväl – jag har väl inte full koll på vad som finns i källaren men jag visste att jag hade två V.O., detta eftersom jag förra året köpte en liten låda med två flaskor Selosse av Franska Vinlistan och då köpte jag två V.O. Jag minns tydligt mailet jag skickade till dem – ”Hej Jan! Två Selosse V.O. tack.” Jag hade bara inte öppnat kartongen, men det fanns det ju ingen anledning till – den innehöll ju två V.O.

När jag så öppnade kartonen innehöll den till min stora förskräckelse en V.O. och en INITIAL!!! Faaack!!! Morr! De hade ju packat fel och först nu hade jag upptäckt det! Dubbel, dubbel, trippel fack!

Hela tågresan upp satt jag och eldade upp mig själv och tänkte jag på vad jag skulle skriva till dem.

”Förra året köpte jag…”

”Jag har upptäckt ett större fel…”

”Ni har inte…”

”Hur kan ni undlåta…”

”Varför kan ni inte kolla bättre…”

”Jag vill genast att ni…”

”Hur tänker ni kompensera mig…”

”Jag ska ALDRIG köpa något mer av er…”

Ni ser säkert scenen framför er, om inte – Otto i A Fish Called Wanda när Otto och Wanda upptäcker att George har flyttat diamanterna:

Shut up and think! Where's he moved it?

What are you doing!

I’m thinking!

Thinking what I'll do to him.

First, I’ll hang him up with piano wire...

Men innan jag skulle göra klart mailet tänkte jag dubbelkolla min beställning från förra året. Det kunde ju bli fett pinsamt annars. Efter visst letande hittade jag det. Där, klart som korvspad, stod det:

”Hej Jan! Jag vill beställa en Initial och en V.O.!”

RIDÅ!!!

Nåväl – jag skrattade gott åt det hela och ber så mycket om ursäkt till Franska Vinlistan. Ha inte dialoger med personer som inte är närvarande!

Men då hade jag ju en Initial över, som dessutom legat till sig ett år, kanske låta den ingå i blindtestet? Jag berättade hela historien för David, att jag nu hux flax hade en ettårig Initial över och funderade på att ta den till nyår. Han avrådde skarpt.

”Jaha, inte det?”

”Nej, ingen bra idé.”

Antar att det fanns dunkla, personliga motiv bakom det där! Vi får se.

Men tillbaka till nyår! Vi kör testet innan maten. Fyra flaskor således, vi börjar med nr 1. Ganska lätt, lite opersonlig, inte den vanliga fräschören du är van vid från champagne. Men helt ok. Vin nr 2 är något helt annat. Mycket fräschare, mer äpple, längre eftersmak. Mer komplex, om än något knuten. Det finns mer att ge, vilket även skulle visa sig senare. Vin nr 3 är ännu mer fräsch, svalkande på något sätt. Superläcker! Vin nr 4 är – helt chanslös mot de andra. Inget dåligt vin på något sätt men inte alls på samma nivå.

Vi enas om att vin nr tre var bäst, tätt följd av vin nr två. Av med folien.

Vin 1: Gaston Chiquet Blanc de Blancs

Vin 2: Eric Rodez, Blanc de Noirs

Vin 3: Loius Roederer Brut Premier

Vin 4: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne

Jaha då vet vi det! Jag måste säga att jag verkligen gillade Louis Roederer, riktigt superläcker. Under kvällen återkommer vi till de olika vinerna och i slutändan kommer komplexiteten i Eric Rodez fram och tar över segern. Kvällens tidiga vinnare är således Louis Roederer, kvällens sena vinnare Eric Rodez. Och som vanligt – blindprovning är bäst!

Så till maten. Det blev den gamla laxtartaren till förrätt: gravlax, rödlök, senap och dill. Hacka allt och ställ kallt ett par timmar. Till det en röd paprikacrème: koka en röd paprika mjuk i pyttelite vatten och lite smör. Dra av skinnet. Mixa med kräm fräsch och smaka av med salt, vitpeppar och citron.

Fyra vuxna och två barn...

Till huvudrätt blev det röding, en av mina favoritfiskar. Till rödingen potatismos och sichuankryddade harrisar. Fett gott!

Slutligen fruktsallad och vispad grädde till efterrätt. Här hade jag inte med något socker i lagen, så den var rätt syrlig (lime, blodgrape och apelsin). Istället hade jag kokat två sockerlagar som man själv fick hälla över efter önskemål. Först en med stjärnanis, pomeransskal och kanel, den var supergod med lite besk. Sedan en med bara stjärnanis och lite kardemumma. Också mycket god! I slutändan föredrog jag nog den första.

Våra gäster åt och drack och det var riktigt supertrevligt! Tack kära ni för att ni kom och vi ses snart!

Btw, det här är inlägg 600...

Fett

Satt framför två killar i 16-17-18-årsåldern i torsdags på bussen och kunde inte låta bli att lyssna på tugget. Eventuella farhågor om ”fettets” död är, fett överdrivna. Fett vad allt var fett. Liksom det här med att dricka kopiösa mängder sprit och spy okontrollerat – också fett fett. Så alla ni 70-talister som känt er obekväma med fettet, fett är fortfarande fett!

Annars har jag ägnat fredagskvällen åt att laga Biff Bourgogne och oxsvanssoppa. Fett gott.

Fett mycket ben.

Fett felvänd.

Hos arkeologer. Avspärrningstejp finns alltid tillgänglig! Fett bra.

Fett stor flaska.

Tjocktvrea. Fett.

FETT GOTT!!!