Poliziano, del 1 - drakmöte

Igår hade jag det stora nöjet att vara gäst hos Johan Lidby Vinhandel och lyssna på Polizianos ägare, Federico Carletti, som berättade om sina viner. Mycket trevligt! En utförligare beskrivning av vinerna kommer att komma upp här och på BKWine, så fort jag rensat tankarna.

Nåväl. Fast ibland undrar jag hur det står till med intelligensen egentligen! När vi väl satt oss till bords och Federico Carletti börjat sin presentation kommer det en man i 50-60-årsåldern inspringandes och kastar sig ner i stolen bredvid mig, mycket andfådd. När han väl kommit ner i puls vänder han sig mot mig och säger,

”Jag trodde vi började kl tolv!!!”

Vilket vi inte gjorde. Vi började faktiskt kl 11, men det var lugnt, Federico hade inte kommit särskilt långt.

Det visade sig vara en rätt trevlig person. Vi pratade om ditten och datten under provningen, även om det nog var mest han som pratade. Rätt trevlig kille, hinner jag tänka. Påläst, kunnig, insatt, social. Verkar ha rest en hel del i vinregionerna. Någonstans när vi provar Asinonevinerna påpekar jag – inte på något sätt för att skryta, utan mest för att konversera, att jag har en 2001 Asinone på magnum hemma i källaren, som jag vare sig haft tillfälle eller vett att öppna. Min bordsgranne kontrar då med att säga,

”Jag har nog mest magnumflaskor hemma. Magnumflaskor och dubbelmagnum.”

Här börjar jag misstänka att allt inte står rätt till. Vem är det som bara har magnumflaskor och dubbelmagnums hemma? Tydligen skulle han också ha fler dubbelmagnums än en viss producent, som jag dock glömt namnet på. Vem ÄR det här egentligen? Känner inte igen honom från något sammanhang som jag kan komma ihåg. Verkar vara rätt vältränad också, lite för vältränad för att vara restaurangägare?

Efter ett tag frågar han mig vad jag gör och jag berättar grunddragen, jobbar som ekonom, lite småintresserad av vin, skriver lite för BKWine och på min egna lilla blogg. Någon minut senare känner jag att reciprocitet är nyckeln till framgång så jag frågar honom,

”Och vad gör du själv?”

Först reagerar han inte, men jag ser att han tuggar (vi har fått in maten). Taskigt att fråga någon med munnen full med mat! Men när han tuggat klart svarar han ändå inte, men jag misstänker att han inte hörde mig – jag pratar ju emellanåt både lite lågt och otydligt. Eller låtsades han som att han inte hörde? Så jag frågar igen,

”Och vad gör du själv?”

Nästan som han blev lite putt svarar han, lite nonchalant,

”Jag skrev förut ganska mycket om vin i DN, nu skriver jag i Allt om Mat.”

”Ah, kul!” svarar jag, lite jovialiskt. Nu i efterhand har jag förstått att hjärnans automatiska sprinklersystem inte funkade riktigt som det skulle, för jag börjar fundera, skrivit mycket om vin i DN? Vet jag någon som skrivit mycket om vin i DN? Nja…naeee…det vet jag inte om jag gör? Vem kan det här vara som skrivit mycket om vin i DN förut???

Men när lunchen är över och folk börjar droppa av är det många som kommer fram till min bordsgranne och hälsar. ”Kul att se dig, Bengt-Göran!”

Det är då jag fattar. Bengt-Göran Kronstam!

KORKSKALLE! Nu trillade polletten ner. SJÄLVKLART! Åh, intelligens, skarpsinne, slutledningsförmåga… wakee-wakee!!! 

PS Länk till BGs blogg hos Allt om Mat, där han nu bloggar efter att ha skrivit mycket om vin i DN.

”En odlarskumpa och ett intressant rött”

Les Entrées

Les Champagnes

Les Rouges

Les Bonus

Så har man varit på BYOB igen, dock denna gång som värd. Temat var ”En odlarskumpa och ett intressant rött,” självklart med tillägget att Krug, Dom Pnorg och Comtes de Champagne skulle räknas som odlarskumpor.

Men först ett vin att komma i stämning! När jag var på Gunter Künstlerprovningen för ett tag sedan påpekade Gunter Künstler att när han kom in i vinbranschen så var conventional wisdom att torr riesling inte kunde lagras. Vilket motbevisats väldigt många gånger! Men lite för att testa, och lite för att få en statusuppdatering, plockade jag fram 2005 Freiherr Langwerth von Simmern Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs ur gömmorna. En torr Rheingau från bra år, snart tio år. Over the hill? Knappast!

2005 Freiherr Langwerth von Simmern Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs öppnar med lite sauternesvibbar, nästan som att det skulle vara ett sött vin. Efter ett tag kommer det tydligare rieslingaromer och lite senare under kvällen kommer det att framstå som rena rama persikan. I munnen slankt och elegant, all restsötma härligt integrerad. Gott! Två flaskor kvar, de får ligga ett par år till.

Förutom att följa vinet genom kvällen var det också väldigt intressant att jämföra det med champagnerna. I kontrast med dem var Friherren – som inledde med att visa elegans, struktur och stramhet – den jovialiske, tokroliga och busiga personen i klassen. Intressant.

Vi hugger in på champagnerna. Vin nr 1 inleder med choklad, en hel del rödfrukt, bra syra. Det här borde ha lite ålder? Allt är lite småfint polerat och snyggt integrerat. Chokladen, eller nougaten, är ganska tydlig och med luft och värme utvecklas det till ett storskaligt kafferosteri. Men på ett trevligt sätt! Vi resonerar fram och tillbaka om det är en blanc de blancs eller blanc de noirs och landar till slut i att det måste vara en blanc de noirs. Allt tyder ju på det!

Facit: 1996 Lenoble Blanc de Blancs. Det här var gott, kul! Lenoble importeras av Kajsa Wines och tidigare har jag provat 2006 Premier Cru Blanc de Noirs vid ett flertal tillfällen. Alltid lika bra. Ryktet säger att 2008-orna kommer att släppas i oktober, läge för lådköp då!

Vin nr 2 är raka motsatsen. Det börjar med att spreta åt precis alla håll och kanter, moussen är kraftfull och allt fullkomligen bolmar Pommac och äpplen. Mitt i allt en liten kärnbitterhet, och mitt i alla fräscha äpplen en svag pust av bokna äpplen som visar sig ibland. Men vilken kraft! Vilken potential! Komplex doft, oerhört fräsch, pigg syra. Helt olik ettan men också spännande. Vi börjar formulera årgångsgissningar (2008, 2009?) men får veta att det är en NV. Pinfärsk likaså, i dubbel bemärkelse… Då ingen av oss kommer längre ryker folien och:

Facit: Henri Giraud Hommage à François Hémart. Coolt! Åker direkt upp på inköpslistan.

Vin nr 3 är mitt vin. Också lite nougat, lite härliga chokladtoner. Men mer mognadstoner än tvåan, känns att det finns lite ålder på det här. Ganska pigg syra och en väldigt kraftfull mousse! Ganska äppligt. Komplex. Sammansvärjningen enas om att det måste vara en ganska jämn druvblandning, vilket det även är: 50/50. Läcker.

Facit: Tarlant  Cuvée Louis Brut. Officiellt NV, men på baksidan (och på andra sidor) kan vi läsa att basen, till 90 procent, är 1999. De resterande tio procenten består av äldre reservviner. Det var sista flaskan. Stort tack till Elvispen för tipset!

Den sista champagnen – hur skräckinjagande låter inte det??? – öppnar med sjöbottn och lite instängt. Med luft blir vinet mer bärigt och även här lite chokladtoner – kvällens tema? Lång eftersmak. Efter en stund blommar det ut och visst är det gott! Lite högre dossage. Söt lime, enas vi om som en ganska träffande beskrivning.

Facit: Champagne Etienne Lefèrve. Lite osäker på vad cuvée betyder här, vinet verkar inte finnas på hemsidan. Blanc de Noirs är det i alla fall. Kul! Detta är väl urtypen för en odlarskumpa?

Ingen Krug, ingen Dompan och ingen Comtes således. Svagt, frestas jag till att skriva. Men men, du hällde ju inte upp någon själv så behave yourself! Hursomhelt, efter detta inledande champagnerace känner vi att vi är vrålhungriga så det får bli mat. Jag hade lagat till två förrätter, min älskade gravlaxtartar med röd paprikakräm samt en oxsvanssoppa. Vi hugger in på gravlaxtartaren och sparar soppan till de röda. Bäst funkar nog Tarlanten till tartaren. En Tarlant för en Tartar? Enkel minnesregel!

Sedan dags för den andra delen i temat, ett spännande rött. Vi inleder med något som doftar…

…helt förföriskt! Vin nr 1 är helt enkelt kalasgott! Lite tjära, elegant, lite stalligt, lite rök och cigarrer. I munnen stramt, fylligt, allt på plats, moget. Detta är hur gott som helst. Jag tittar ut över bordet och allt jag ser är fåniga leenden. Är vi i Bordeaux eller i Barolo? Inte Barolo den här gången, vi är hemma. Västra eller östra stranden? Detta måste vara västra. Allt tyder ju på det!

Facit: 1964 Château Grand Barrail Lamarzelle Figeac Grand Cru Classé Saint-Emilion. Holy Macaroni vilket vin! Helt omöjligt att spotta. Kul! Kanske ska börja leta efter mogna Bordeauxer…?

Kanske inte helt lätt att vara vin nr 2 här men, på’t bara! Alla kan inte vara mogna Bordeauxer. Tvåan öppnar lite försiktigt med en liten malkula och mintighet, kan det vara en pinne? Jag lutar ner glaset mot mitt vita papper. Bläcksvart. Ok, ingen pinot noir med andra ord! Med luft blir det lite köttigare, kanske en syrah? Är det inte lite gummi här också? Lite gamle kungen dyker också upp… En Paul Jaboulet kanske? Nejhej. MEN vad är det för druva??? Gott är det i alla fall! Nej, jag är lost. Defoliera, tack!

Facit: 2011 Il Redoma Tinto, från Niepoort. Portugal, Douro. Härligt! En salig druvblandning, på Systemet kan man läsa att vinet är gjort på ”tinta amarela, touriga franca, rufete, tinto cão, tinta roriz samt övriga druvsorter.” Roligt att det kom med en portugis. Tokungt nu, men et par års lagring borde ge fin utdelning.

Vin nr 3, mitt vin. En första sniff och… stängt var det här! Hallå!!! Efter en stund lite klassiska Chateauneufvibbar, lite sötare grenachefrukt, lite garrigue. Bordet har inga problem med att placera det här i Chateauneuf-du-Pape. Med ytterligare luft kommer lite julkryddor, men på det stora hela är det ett ganska intetsägande vin. Blä…

Facit: 2005 Clos des Papes, Chateauneuf-du-Pape. Helt ärligt har detta vin varit en besvikelse. Jag köpte fyra 05:or för några år sedan och testade två när de var unga – 2009 kanske? Inte heller då var de någon aha-upplevelse. Jag minns inte riktigt, men har för mig att jag provade en 2005 Pegau mot Clos des Papsen och det var inget schnack om vem som var godast. Så en Clos des Papes kvar. Jag låter den ligga ett par år till, se om det händer något. Men förhoppningarna är rätt låga. Eller bytes mot något? Jag är öppen för förslag! Två 2009 IDIGs kan följa med som bonus!

Slutligen vin nr 4. Om Clos des Papsen var en oansenlig stängd dörr på en bakgata i en okänd fransk by så är det här vinet Illums Bolighus en söndagmorgon. Vi finns, men här är det STÄNGT! Då hade det ändå varit karaffierat i ett par timmar. En stund senare, lite gröna toner, lite kaffe. Massivt vin! Men så sakteliga börjar det mjukna upp och visst är det här fullt njutbart! Kan också vara något för källaren, ge det ett par år, borde göra susen. Och var är vi? Inte den blekaste. Några försöker med Napa, men nope. Det finns inget heller som tyder på att det ska vara Napa heller. Vi ger upp.

Facit: 2009 Domino de Tares Mencia, Cepas Viejas. Från Bierzo i Spanien. Ett vin på druvan mencia. Aldrig druckit förut, kul! Läs gärna mer på Terrific Wines hemsida.

Det vinet avslutar också den officiella flighten. Nu mat, och först ut en oxsvanssoppa. Oxsvanssoppa har seglat upp som en av mina favoritsoppor, mest för att den är så mustig och smakrik. Det tar dock lite tid att göra den, men å andra sidan sköter den sig självt för det mesta.

Oxsvanssoppa (måtten är ungefärliga)

1-1,5 kg oxsvans

3-4 dl rödvin

1 gul lök, skivad

1 liten morot, slantad

2 dl grädde

2 st stjärnanis

Olja till stekning

Salt och peppar

Gör så här: börja med att bryna oxsvansbitarna runt om på hög värme i en stor kastrull. Fyll på vatten, koka upp. Skumma noga. När det skummats klart, lägg i stjärnanisen. Låt sedan allt koka i fyra timmar utan lock, emellanåt behövs det fyllas på med vatten.

Efter fyra timmar, ta upp oxsvansbitarna och låt dem svalna. Plocka sedan bort köttet från benen och lägg i kylskåpet. Lägg tillbaka ben- och broskbitarna i soppkoket, häll på vin, moroten och löken. Låt allt koka i fyra timmar till.

Sila sedan soppan, koka ihop om det behövs, fyll på med grädde och koka till rätt konsistens. Före servering, lägg i köttbitarna i soppan och låt dem bli varma. Salta och servera!

Efter soppan blev det lite stekta lammgrytbitar med blomkålspuré och harrisar samt sås på lammbenen. Det blev helt ok!

Ingen provning utan bonusar och första bonusvinet är…

…också fett moget. Och återigen – är vi i Barolo eller Bordeaux? Vi är hemma. Gott, men inte lika gott som det förra mogna vinet. Det är inte så svårt att lista ut att det här är ytterligare en 64:a, från något slott.

Facit: 1964 Chateau la Grace Dieu. Också Saint-Emilion. Nice! Gott, men den förra 64:an var godare. Men kul att prova!

Ett sista bonusvin får avsluta kvällen. Denna gång är det jag som häller. Vitt eller rött, hör jag från bordet. Vitt. Jag häller upp, och ur karaffen kommer en mörkare vätska. Hallå, det skulle ju vara vitt! Det var det nog också, en gång i tiden. Men nu är det mer brunt. Jaha, vad är det här då? Både doft och smak är relativt intakta, doften drar åt aprikoser och klassisk sött från något som skulle kunna vara riesling. Smaken är fyllig, söt utan att vara kladdig på något sätt. Nästan som om vinet vore torrt. Beter sig nästan som ett starkvin, en gammal torr sherry. Gott, men mer intressant. Gissningarna flyger, fortifierat? Nix. Loire? Nix. Italien? Nope. Baaaahh… Europa i alla fall? Japp! Ålder? 2004? 90-tal? 80-tal? Då de inte kommer längre hämtar jag flaskan.

Facit: 1971 Fitz Ritter Wachenheimer Mandelgarten Ruländer Beerenauselse. Min internetauktionsoskuld! Köpte det här vinet samt tre andra (en 71:a, en 69:a och en 88:a) via en tysk auktionssajt i våras. Tanken var att den skulle ingå i ett sötare race, men i efterhand har jag bestämt mig för att dricka upp delarna separat vid olika tillfällen. Nåväl – det var gott, men kanske mer intressant.

Några lärdomar då? Som alltid, mer lagrad champagne. Köp en låda, lägg undan ett par år. Prova gärna andra champagner än de stora husen, denna första take på odlarskumpa gav helt klart mersmak. Mogen Bordeaux, kan vara fantastisk! Kul med viner från Spanien och Portugal. Samt återigen – en 2005 Clos des Papes och/eller två 2009 IDIG, byter gärna mot något annat.

Stort tack alla, det här får vi göra om!!!

Höganäs Saluhall, Vikentomater, Gyllene Uttern och 10 000 kalorier glass – med andra ord, en perfekt Skånehelg

Kära läsare, återigen har jag varit i Skåne. Detta Skåne som verkar ha varit den hetaste platsen du kunnat vara på i sommar, alla verkar ha varit där… Traditionsenligt gick resan med bil och traditionsenligt lyssnades det på opera. Det finns inget som muntrar upp spikrak motorväg genom owally-owunt-owoxen-land som Puccini på bombastiskt humör!

Nåväl. Också lika traditionsenligt var lunchstoppet på Burger King någonstans i närheten av Mjölby, men det var nog sista gången. Alltid lika gott innan, alltid lika äckligt efter.

Och sedan Hilsingborrrgh! Traditionsenligt den norra infarten, även om den södra är närmare till A och Neil. Men då missar man ju den härliga nedförsbacken!

Helgen inleds traditionsenligt med räkmacka och rosévin. Därefter lite Chateau de Pommard, ni kommer ihåg min låda som jag destinerat för uppkorkning nu i sommar? Räckmackan – gudomlig! Rosévinet – fullt drickbart! Pommarden – helt ok! Sällskapet – bäst!

På lördagen besök på Höganäs Saluhall och Vikentomater. Höganäs Saluhall var en mycket positiv upplevelse, massor av goda saker och en härlig restaurang. Vi tog grillunchen, mycket gott. Försökte kontrollera mig men det var svårt!

Vikentomater har jag besökt förut och det var lika trevligt nu som då. Stället har blivit lite mer polerat, förra gången var det mer lera och gummistövlar. Nu trängdes italienska delikatesser bland tomaterna. Men det gjorde inget – de var lika goda för det!

Provade rökt lakrits från Malmöbaserade Kolsvart AB. Jag, Neil och Avokadon gillade den skarpt, men A var mer tveksam.

Sedan det här med glass – Neil hade ju tidigare basunerat ut att han dels nördat ner sig i glass och dels köpt en riktig glassmaskin. Dock är glass inte särskilt kompatibelt med LCHF, men för att hedra nörden och nörderiet hade jag gett Neil en limit om 10 000 kalorier glass att förfoga över. Det blev kolaglass, med hackade mjölkchokladbitar i. Hur gott som helst!!! Neil – fortsätt på den inslagna vägen, det var riktigt smarrigt!

Vi avslutade med en synnerligen trevlig cognac, samt en lika synnerligen trevlig calvados - Chateau du Breuil. Nice!

Det fanns en tanke om att ta en tur till Danmark på söndagen, mest för att inhandla någon dansk stinkost, men Danmark brukar ju vara totalstängt på söndagar så jag hoppade. I stället en lång och härlig bilfärd uppåt, och nu blev det stopp på Gyllene Uttern och riddarlunch. Mycket gott, betydligt godare än Burger King!

Stort tack till A och Neil för supertrevlig helg!

PS Bläddrade igenom HD under söndagen, lite udda att läsa Uppkorkat "live." Källkritikern i mig gick i alla fall igång, den finns alltså på riktigt!

Blandade uppkorkningar på en närbelägen ö – the return!

Återigen har jag varit på en närbelägen ö och fått grymt nya erfarenheter och vin- och mat!- –upplevelser. Stort tack Niklas!

Först ut lite sherry. En sniff och det här kan bara vara sherry. Riktigt god!

Sedan Silvaner, som jag faktiskt inte provat tidigare. Den här var från Franken. Också riktigt trevlig, kan tänka mig köpa fler av den här.

Efter detta ett längre ungerskt race, där olika versioner av Furmint körde om varandra. Också en ny vinupplevelse! Furmint påminner ganska mycket om riesling, du har antydningar till rieslingdoft uppblandat med ganska svala toner. Som en riesling fast ändå inte. Eller, som en mycket fräsch riesling. Här har jag inte riktigt koll på vad som korkades upp, men kolla gärna bilderna.

Därefter några varianter på Blaufränkish, eller Kékfrankos. Också en mycket trevlig druva. Kul med lustiga familjen!

Och efter detta ett Jurarace. Gott! Mer Jura, helt enkelt!

YTTERLIGARE en druva som jag inte provat alls är portugieser. Coolt!

Lite annat som korkades upp:

Kul att få prova hipstervinet Clos Rougeard, samt lite mogen Chateauneuf-du-Pape. Och Chianti Classico, det var länge sedan.

Tack alla – och speciellt Niklas! – för en supertrevlig kväll!

PS Precis lika roligt att dricka och äta gott och umgås är att bli bländad av andras kunskaper, slutledningsförmåga och näsor. Jag hade med mig 2011 Schubert Block B från WAIRARAPA (och ingen annanstans!), serverade blint och det första jag hör är ”hallå, rabarber va liksom! Det här är nya zeeländsk pinot noir!” Det är då man har lust att säga ”nej det är det INTE!”

PPS fler som var där.