Jakten på ett schysst vardagstjut fortsätter – varuprovsshootout med australisk (australiensisk?) shiraz!

Återigen får jag ett varuprov. Nej vänta, jag får två varuprover! Först en KRAV-märkt cava, prissänkt dessutom. Sedan en shiraz från Australien – heter det en australiensisk shiraz, eller säger man en australisk shiraz? Ingen aning! Försökte googla på det men blev inte klokare. Återigen, förklara varför koppartråd är gjord av koppar medan pianotråd (eller babyolja för den delen) ain’t gjord av vare sig bäbisar eller pianon!

Hursomhelst. Även om det är trevligt, så är det kanske inte vare sig möjligt eller försvarbart att dricka dyra och exklusiva viner jämt och ständigt. Emellanåt behövs ett schysst vardagstjut. Kanske kan dagens utmanare, 2013 Hardy’s Nottage Hill Shiraz, göra något åt saken? Vi testar! I vanlig ordning ställer Polarforsknings-H upp som medkonspiratör, efter det beprövade konceptet ”vin mot mat.”

Men först lite varuprovscava. 2011 La Vida al Camp (109 kr) inleder mycket trevligt med ganska tydlig doft av persika och andra söta, exotismiska drag. Gula, övermogna frukter typ! Det märks att det här något från ett varmt klimat. I munnen är det dock lite för platt, eller rättare sagt – lite för opersonligt. Jag saknar bettet, jag vill ha mer fräschör, mer mineral, mer kalk… även om jag undviker alltför hårt syradrivna viner så är det här lite för mesigt. Sorry. Absolut inget fel på vinet, men lite för opersonligt och lite för låg syra. Men jätteroligt att den är ekologisk och KRAV-märkt.

Istället hugger vi in på de röda, som poppas till ett par blodiga biffar med harrisar och underbara vitlöksfrästa champinjoner. Vin nummer ett inleder med lite köttiga toner, lite fruktigt. I munnen ett ganska hårt syradrivet vin. Inte särskilt komplext men inte heller något mesvin. Nja, inte riktigt min kopp av te. Lite för syrligt och på det stora hela ganska intetsägande.

Facit: Hardy’s Nottage Hill Shiraz (79 kr). Ajdå! Där kom varuprovet. Ok, då vet jag. Återigen, sorry! Men det var inget jag gick igång på. Visst, för 79 kr är det väl vad du betalar för, men det kändes som att de andra två var betydligt bättre.

Vin nummer två är mer av allt! Mer bett, mer kontrollerat, mer elegant. Detta är helt klart ett bättre vin. Under kvällen diskuterar vi fram och tillbaka vilket av tvåan och trean vi föredrar, och efter en segsliten diskussion landar både jag och Polarforskar’n i att detta är kvällens segrare. Inte på knock, men på poäng.

Facit: Bin 555 Shiraz Wyndham Estate (99 kr). Stramt, elegant, inget som flaxar iväg. Kontrollerade smaker, allt hålls på plats. Gott!

Vin nummer tre känns lite som ettan och tvåan tillsammans! Det är fylligt, packat med mer smaker och dofter, mer eukalyptiskt, mer parfymerat, mer komplext. Fast det spretar lite, det känns som att det är en doft/smak för mycket. Lite too much-känsla. Absolut inget dåligt vin, tvärtom – högst klunkvänligt.

Facit: 2012 Wakefield Eighty Acres Shiraz Viognier (89 kr). Supergott! Som sagt, spretar lite men vad gör det? Underbar eukalyptusdoft!

Sammanfattningsvis: Den KRAV-märkta cavan var väl helt ok, men jag hade nog lagt på tjugo kronor till och beställ Anne Marie istället. När det gäller de röda var väl Hardy’s Nottage Hill inget som vi gick igång på, däremot var både Wyndham Estate och Wakefield mycket mer intressanta. Om du vill ha ett schysst rödtjut för under hundringen, prova gärna dessa! 

Win-Win! Lunchprovning med Von Winning

Faktum är att tyska viner är så mycket mer än bara Mosel, Rheingau, Nahe, Rheinhesen, Ahr, Franken, Baden, Mittelrhein, Württemberg, Hessische Bergstrasse, Sachsen och det ofta bortglömda terrassinfernot Saale-Unstrut – vi har ju även Pfalz! För att råda bot på detta, samt naturligtvis visa upp en synnerligen spännande kvalitetsproducent, bjuder Intermondi in till lunch med Weingut Von Winning. Provningen leds av Andreas Hütwohl, vice VD och en av de tre vinmakarna på företaget. Mycket trevligt!

Geografiskt kan man säga att Pfalz är en sydlig förlängning på Rheinhessen, med Baden sydost och Nahe nordväst. Strax sydväst om Heidelberg, skulle du lite förenklat kunna säga. Eller strax sydost om Kaiserslautern, alla ni som har koll på amerikanska militärbaser! Pfalz är i alla fall Tysklands näst störst vinproducerande distrikt, räknat i både volym och i areal. Den totala arealen uppgår till ca tjugotre tusen hektar och bara Rheinhessen är större. Den totala produktionen i Pfalz väger in på ca 2,4 miljoner hektoliter och fördelningen mellan vitt och rött är ungefär 60/40. Odlingsarealen i Mosel ligger i jämförelse blott på ca nio tusen hektar. Men det finns gott om kvalitetsproducenter i Pfalz, och Von Winning är en av dem.

Företaget Weingut Von Winning grundades av Koblenzaren Friedrich Deinhard 1849. Vid tidpunkten var han redan i vinbranschen, han hade ärvt en vinhandelsfirma och en sektfabrik av sin far. Genom ett annat arv kom han i ägo av de här vingårdarna i Pfalz och började utveckla den egendomen. Andreas Deinhard, Friedrich Deinhards son, tog över företaget på 1870-talet och fortsatte utvecklingen mot kvalitetsviner. Vid hans död 1907 tog hans svärson, Leopold von Winning över verksamheten.

Under Leopold von Winnings regi utvecklades företaget i klar riktning mot att bli en ledande kvalitetsproducent. Han var även en av grundarna av Verband der Naturweinversteigerer, föregångaren till VDP. Tragiskt nog gick han bort redan 1917, och efter det förde vingården en lite slumrande tillvaro. Fram till 2009 såldes vinerna under varunamnet Weingut Dr. Deinhard.

Runt år 2000 köptes företaget av Achim Niederberger, som samtidigt förvärvade Bassermann-Jordan och Reichrat von Bühl och slog ihop de tre företagen. Han gjorde en del tunga investeringar i de tre vingårdarna, både i termer av teknik och kunnande. En ung och lovande vinmakare, Stephan Attmann, hyrdes in och utsågs även till VD. 2008 ändrades slutligen namnet till Weingut Von Winning.

Resultatet av nyordningarna har gett bra resultat. Tidskriften Gault & Millau utnämnde t ex Stephan Attmann till årets nykomling både 2011 och 2012. I Vinums stora tävling 2012 blev Von Winning Riesling Champion för hela Tyskland. Vinerna har fått flera andra höga utmärkelser och bland andra hyllats av The Wine Advocates David Schildknecht. Så det har gått i rätt riktning.

Totalt sett uppgår arealen för Von Winning till 50 hektar, av dessa är 10 hektar klassade som GG. Vingårdarna är planterade med 80 procent riesling och den totala produktionen ligger på ca 260 000 flaskor per år.

Men nu är det dags att prova vinerna! Framför mig har som vanligt en massa glas, men när jag kollar provningslistan ser jag att den innehåller 25 viner… Huga! Det här kommer bli en tung provning, således… Men samtidigt ska det bli mycket intressant. Jag har inte provat några av Von Winnings viner tidigare, inte heller så mycket Pfalziskt vin över huvud taget faktiskt. Några Bürklin-Wolf, förstås, men annars inte så mycket. Vi börjar dock inte som brukligt med instegsvinerna, utan någonstans mitt i.

Första flighten utgörs av viner i prisklassen 160 kr – 200 kr. Vi får in 2011, 2012 och 2013 av viner från vingårdarna Paradiesgarten, Reiterpfad och Grainhübel. Naturligtvis många likheter mellan dem, men de är ändå mycket olika. Det skiljer också en hel del mellan årgångarna, det kommer att visa sig att 2012 genomgående har högre syra och 2013 genomgående är mer fruktig. Men mer om det senare. Jag tycker att vinerna från Paradiesgarten är lite mer fruktigare, här och var dyker det upp något som skulle kunna vara godistoner, som du ofta hittar i Naheviner. Persika, en del exotisk frukt. Krusbär och svartvinbärsblad, klara sauvignon blancdofter, finns också lite här och var. Gott!

Sedan tycker jag att Reiterpfadvinerna nog drar mer åt äpple, dock har 2011 Von Winning Rupertsberger Reiterpfad har en del botrytis och exotisk frukt i doften. Vinerna från Grainhübel jäser på andra och nyare ekfat, vilket ger en tydligare fatkaraktär. Annars upplever jag vinerna från Grainhübel som att de har höga syror, de är klart äppligare, och till och med lite mer eldiga. 2012:an av Von Winning Deidesheimer Grainhübel känns lite opersonlig medan jag är riktigt förtjust i 2013 – riktigt superläcker! Så gärna mer av den.

Som jag nämnde ovan upplever jag 2012 års viner som elegantare och stramare, mer syrliga, medan 2013 års viner drar mer åt det fylliga och lite sötare hållet. 2012 har mer av rök, ek och peppar, medan 2013 har mer krusbär och godis i doften. Bäst i den här flighten blir 2013 Von Winning Deidesheimer Grainhübel 1:e lage Riesling (159 kr).

Vi går upp ett kvalitetshack. Nästa flight består av viner i rangen 250 kr – 290 kr, och består av viner från vingårdarna Kalkofen, Langenmorgen och Ungeheuer. Först ut i den här flighten är 2013 Von Winning Kalkhofen GG Riesling (289 kr). Den här var ju riktigt superläcker! Perfekt balans, härlig och tydlig rieslingdoft, inga fat, härlig krusbärs- och svartvinbärsbladfräschör. Underbar balans! Det här är ett supergott vin som bara blir bättre och bättre under lunchen. Det vinner definitivt på mer luft och lite högre temperatur. Efteråt pratar jag med flera från provningen och det verkar som att det här var de flestas favorit. Klar rekommendation!

Vinerna från Langenmorgen och Ungeheuer är också riktigt trevliga, här är det mer citrustoner snarare än äpplen. Fast, lite som en paradox tycker jag att i här flighten är det 2012:orna som är mer öppna och fylliga, och 2013 års viner mer syrliga och strama. Här känns det som ett eller två eller fler år i källaren är att rekommender.

En växel till och och det är dags för Von Winnings toppviner – nu är vi i prisklassen 400 kr – 500 kr. Vinerna i den här flighten kommer från vingårdarna Pechstein och Kirchenstück. De är oerhört eleganta, mycket strama viner. Fantastikt fräscha, nästan champagnelika! Dock tycker jag att de är ganska svårbedömda i dagsläget – syran är lite för massiv och vinerna känns lite för hårt packade. Det skulle vara mycket intressant att följa dem över ett par dagar, först då kan du få en bättre bild av hur slutprodukten kan tänkas se ut. Men, 2012 Von Winning Forster Kirchenstück GG Riesling – wow! Vilket vin! Seglar definitivt upp på inköpslistan.

Som ett litet intressant mellanspel provar vi några av Von Winnings lite mer udda fåglar, och först ut i det racet är…

…en savvie såklart! Vad är det med tyska vinmakare och denna vurm för sauvignon blanc??? Det verkar som att alla har några rader svartvinbärsbladsvin planterade, och alla verkar lika barnsligt förtjusta över dem. ”Just a toy!” tyckte Gunter Künstler om sina sauvignon blancs, trots att hans fru hade utropat ”What! Are you crazy!”

Nåväl. 2011 Von Winning Sauvignon Blanc I (215 kr) är ett fatat vin som strax efter att det bolmat färdigt med smör och popcorn så bolmar den på med charkuterier. Inga svartvinbärstoner och inga direkta sauvignon blancdrag. Nästa vin, 2011 Von Winning Sauvignon Blanc 500 (399 kr) är tokpackad med allt och till det även svagt rökig. Nice try men nej tack. Vi går vidare till nästa udda fågel som är…

…en pinot noir såklart! Kanske inte så udda, det odlas ju en hel del pinot noir i Tyskland. 2012 Von Winning Pinot Noir II (169 kr) är, till skillnad från sauvignon blancerna, faktiskt riktigt läcker. Syrlig, på ett bra sätt, balanserad, lekfull… det här var gott! Köper jag gärna mer av. Provningens sista udda fågel är en söt scheurebe. 2010 Von Winning Scheurebe är söt, aningen smörig, klart aromatisk. Ingen aceton, mycket god.

Provningen avslutas med instegsvinerna, n är vi i rangen 110 kr – 130 kr. Även här får vi 2012 och 2013 mot varandra, först två årgångar Von Winning Riesling (111 kr) och sedan 2012 och 2013 av Win Win Riesling (129 kr). Win Win, vilket gott vin! Ungt, fräscht, gott! Inget fel på Von Winning Riesling men helt chanslös mot Win Win. Klunkbarhet definierad.

Sammanfattningsvis, en mycket givande provning och en ny vinupplevelse. Generellt sett tycker jag att Von Winnings viner är eleganta och strama, fokus på hög fräschör. Lite äppliga emellanåt, och ganska syradrivna. Ofta en behaglig fatkaraktär. De borde vara ypperliga matviner. Stort tack till Andreas Hütwohl och Intermondi för den här provningen!

Ett besök på Vin i Västerås 2014

Mässgeneralerna Eddy Slättenhäll och Stanley Wong

Återigen tar jag tåget västerut till Västerås, för att göra ett besök på vinmässan Vin i Västerås. Vin i Västerås är en vinmässa jag kommit att gilla skarpt! Allt är välorganiserat, alla de stora importörerna är där, det finns gott om mindre uppstickarimportörer, och stämningen bland besökarna är hög. Lägg sedan till att Västeråsborna verkar gilla sovmorgon på lördagar så för en timme eller två har du i princip hela mässan för dig själv. Nåja, inte riktigt. Men vi hann med en hel del under de första två timmarna i alla fall!

Tanken var att Monsieur Bigbay skulle haka på men så blev det inte, istället ryckte min bror Storfiskar-H in i hans ställe. Förutom att han nästan lurade av mig min kavaj ”den sitter ju perfekt! och jag behöver något att skrämma slag i mina medarbetare på våra möten!” så är det alltid bra att ha någon som ställer de där jobbiga frågorna till en när du pratar med importörerna: ”hur skulle du beskriva det här vinet? Hur många dofter hittar du i det här? Är det stall och läder i det här?”

Nåväl. Med stadigt grepp om kavajen och kamera, anteckningsblock, penna, vinprovarglas och spottkopp (fyra saker två armar!) gav vi oss ut bland utställarna. Första stoppet en importör som bara blir mer och mer intressant:

Terrific Wines

Vi inleder med ett besök på Terrific Wines, en importör som jag tycker har mycket intressanta viner i sin portfölj och som gått från klarhet till klarhet. Först ut, det legendariska Chateau Montelena (299 kr), som jag på stående fot utnämner till mässans mest klunkvänliga vin (det är det första vinet vi provar). Fullkomligt packat med kaliforniskt solsken, övermogna bär, mörka mogna körsbär, mörka plommon, lite ceder. Till det en klart markerad syra som håller allt på plats. Inte ett uns av kladdighet, bara överflöd av generöst mogen frukt. Bara att kapitulera – inte världens mest komplexa vin men ack så gott!

Sedan lite syrah från Red Mountain: 2011 DLD Cuvee Marcel Dupont från Hedges Family Estates (199 kr). Det första som slår mig är hur burgundisk vinet är i sin karaktär. Det andra som slår mig är hur extremt lite syrah det är som faktiskt odlas i Bourgogne! Så för att undvika fler pinsamheter ändrar jag mig till europeisk i sin karaktär. För det tycker jag verkligen. Detta är ett matvin, fylld av karaktär. Strävare och syrligare än Montelenan, men mer personlig. En ny upplevelse för mig – jag köper gärna mer.

Därefter en supergod pinot noir, 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir (119). Läcker, sammansatt, tät, läskande, lite söt. Till solnedgångar. Dessutom till ett riktigt pangpris – jag fyller definitivt på!

Vi provar även en chilecab, 2012 Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva (85 kr), samt en hundraprocentig garnacha, 2012 El Rey Old Vine Garnacha (79 kr). Chilecaben var helt ok men Garnachen lite för sträv. Låt ligga ett år så blir det nog mer tillgängligt. Slutligen en Weissbugunder från Krug – pulsen tog ett oväntat skutt uppåt! 2012 Krug’scherhof Weissburgunder Keltic Terre (149 kr) är ett trevligt vin, väldigt fylligt och samtidigt lite läskande. Doftar som en riesling, fast ändå inte. Packat med exotisk frukt. Gott!

Terrific Wines har även Clotilde Davenne och Feuillat-Juillot med sig till mässan, men de har jag provat förut och ingen ytterligare övertalelse behövs – supergoda viner på bra prisnivå, speciellt Clotildes Crémant. Najs. Vi tackar för oss och vandrar vidare till Wine List.

Wine List

Här hamnar vi mitt i en övertalningskampanj – ni måste prova den här cavan! Producenten, Castell d'Age, har varit ekologisk sedan 70-talet och är numera även biodynamisk. Tre kvinnor står bakom vinföretaget, så här har vi tre cavor som ligger rätt i tiden: kvinnligt, ekologiskt, kvalitetsinriktade. Anne Marie (125 kr) öppnar med en hel del äpplen. Mycket behaglig. En litet snäpp upp i pris hittar vi Aurèlia (149 kr), som har lite chardonnay i sig. Mer av allt! Den tredje cavan, Olivia (169 kr) dracks visst upp under första mässdagen så den kunde vi inte prova. Men de första två – supergoda! Väldigt fräscha, pigg syra, fylliga. Aurèlian var min favorit. Vill ni prova goda cavor – prova dessa!

En annan mycket trevlig upptäckt hos Wine List är producenten Tardieu-Laurent. Michael Tardieu, som driver firman idag, startade som negociant med fokus på Rhône. Han lade märke till att det fanns många väldigt bra mindre producenter/odlare i Rhônedalen, vars vin blott försvann i större blandningar till stora kooperativ. Därför beslutade han sig för att själv ta hand om dessa mindre odlare och sälja vinerna under eget namn, outspädda. Vi provar hans 2010 Chateauneuf-du-Pape (340 kr) och 2011 Crozes-Hermitage (250 kr), och för mig imponerar Crozes-Hermitagen stort. Ett högst personligt vin, härlig värme, definitivt klunkvänligt. En kul upptäckt!

Vi får även prova lite gin – Mombasa Club (431 kr). Holy Smoke vilken kul gin! Fyllig, tydlig enbärskaraktär och över allt en klar ton av… koriander.

Ni som provat Hendrick’s Gin och förundrats av gurksmaken, prova Mombasa och låt er förundras av koriandern! Men men – mycket trevlig. Trots att det är gin funkar den nog alldeles ypperligt som avec. Prova gärna.

Johan Lidby Vinhandel

Nästa stopp blir Johan Lidby Vinhandel, som jag var hos för inte allt för länge sedan och provade Poliziano. Här blir vi neddragna i en större chablismalström, inledningsvis signerad Brochard. Först får vi dock den intrikata, retoriska frågan, ”vet ni hur stort Chablis är, alltså själva byn? Den är verkligen skitliten! Jag har kollat på kartan, den här världsberömda byn som alla känner till är ungefär lika stor som Skultuna här ute på vischan.”

Hursomhelst. Vi hugger in på instegschablisen, 2012 Chablis Sainte Claire och fortsätter sedan med instegschablisen fast med gamla rankor, 2012 Chablis Vieilles Vignes Sainte Claire (174 kr). Båda mycket trevliga. Härliga citrustoner, allt i balans, lite fat men inte på något sätt störande. Slanka och eleganta. Därefter 2011 Chablis Premier Cru Fourchaume, som doftar mer riesling än chardonnay. Hur god som helst! Mer fyllig än de andra. Mer sådant! Vi avslutar det vita racet med 2012 Bourgogne Les Sétilles (149 kr) från Olivier Leflaive och 2011 Chateau Fuissé Tête de Cru (219 kr) från Château Fuissé. Gillade den förra. Den sista var klart bordeauxisk, i alla fall etikettsmässigt sett.

Jag visar bilden från Polizianoprovningen där två händer häller upp samtidigt och vår jovialiske pourer utropar glatt, ”det är ju jag! Min första vecka på jobbet – Johan kom fram till mig och sa att jag måste lära mig hälla upp med båda händerna. Så det var bara gå hem och öva – stod i källaren och hällde vin i och runt alla glasen. Min fru trodde jag hade blivit galen!”

Well then! Vi går vidare till de röda, och först ut är den nya innedruvan mencia. Vi provar 2011 El Castro de Valtuille (119 kr), och det gör jag gärna igen. Den förra mencian jag provade var rätt stängd, men den här var fullt tillgänglig. Härlig frukt, bra balans, en ny upplevelse. Klar rekommendation. Därefter snackisen 2012 Brancaia Tre (129 kr). Tre eftersom det är baserat på tre druvor: sangiovese till 80 procent, resten merlot och cabernet sauvignon. Underbar sangviovesefrukt. Hur gott som helst!

Jag provar även lite Santa Duc och Caleras pinot noir, båda mycket trevliga. Men den stora överraskningen hos Johan Lidby Vinhandel stod nog Seghesios Zinfandel för. Jag hade förväntat mig ett synnerligen stramt och strävt kraftpaket, eller ett översyltat kladdmonster, men så icke. Både den vanliga Zinfandeln och den vingårdsbetecknade, Rockpile, var riktigt supergoda!

Strama, inte ett uns av kladdighet, bra tryck i frukten, fylliga, inte överdrivet syrliga. Perfekt skruvade för omedelbar konsumtion! Jag vågar nog påstå att 2011 Seghesio Rockpile Zinfandel (299 kr) var en av mässans mest intressanta vinupplevelser. Det var riktigt gott! Vi tackar för oss och vandrar vidare till Vinlådan.

 

Vinlådan

Vinlådan är en liten intressant uppstickare vars affärsidé är att leverera sina prenumeranter en vinlåda var tredje månad. Fokus ligger på mindre producenter, eller som de själva säger, ”vi ville göra det möjligt att erbjuda spännande viner från små producenter som inte tog betalt för sitt varumärke utan endast för kvalitén på vinet.” Det är lite kö så vi hamnar lite i skymundan, men efter lite köande får vi prova insteget 2013 Riesling Trocken från Battenfeld Spanier. Inget för mig men om du gillar hårt syradrivna viner så är det nog gott. Vi provar sedan en intressant Blaufränkisch från Wachter-Wiesler, 2012 Blaufränkisch Bela-Joska. Och återigen, gillar du Blaufränkisch är det nog gott. Slutligen en toskanare, 2011 Montecucco Sangviovese från Campi Nuovi. Helt ok! 100 procent sangviovese. Kan tänka mig att köpa mer av det här.

Handpicked Wines

Vi går rakt över till Handpicked Wines som importerar Charles Smith Wines. Vad kan vi säga om Charles Smith förutom att han är helt självlärd, kunde inget om vin innan han började, har stort yvigt hår och sjukt knepiga etiketter? Well, han gör goda viner!

Först lite pinot grigio, 2011 Vino (119 kr). Helt ok. Fylligt, bra syra, friskt och fräscht. Sedan 2012 Eve Chardonnay (100 kr). Väldigt lätt i stilen, nästan som en riesling. Bra balans! Därefter 2013 Kung Fu Girl Riesling (119 kr). Holy Macaroni vad gott det här var! Också en av mässans stora överraskningar. Inte särskilt tysk i stilen, mer amerikansk – om det nu finns någon typisk amerikansk rieslingstil. Det kanske det gör? Jämför gärna med Chateau Ste Michelles riesling, ungefär samma prisklass och också från Washington state. Helt annorlunda vin. Ste Michellen är fläskigare, fylligare, mer blommor och frukt. Kung Fu Girl är slankare, mer precis, mer definierad. Två olika viner, prova gärna tillsammans!

Vi provar även hans andra viner i standardrangen, såsom Boom Boom, merloten och cabben, och de är väl helt ok. Men de som däremot var sjuuukt goda var hans K-viner, The Boy, K, och MCK.

2011 K The Boy (488 kr): biodynamisk, 90 procent grenache, 10 procent mouvedre. Fottrampad. Lakrits. Snorgott. Vanliga K (merlot): nice! 2011 MCK (syrah): Yes!

Fondberg

Någonstans här började smaklökarna protestera mot mer vin, men några fler besök mäktades med. Hos Fondberg poppar vi det brasilianska körsbäret med 2013 Aurora Reserva Merlot (89 kr). Gott, men inget som fick klockorna att stanna och i den prisklassen finns annat som är godare.

Haugengruppen

Vad som då var betydligt mer spännande var Haugengruppens viner, speciellt då 2013 Korta (82 kr). Ett friskt och fylligt vin på viognier/roussane, mer än helt ok för priset (hade jag varit vinrecensent hade det kanske fyndstämplats). I mina anteckningar har jag noterat ”fruktpunch!” och det är precis vad det är.

Frukt en masse och en punch i fejjan! Vi provar även 2011 Korta Barrel Selection Reserva (86 kr). Också ganska gott. Haugengruppens vin i kategorin knock-your-socks-off var annars Bordeauxsonen 1999 Château Grandis (176 kr). Löjligt gott.

Vinunic

Det blir en kort visit hos Vinunic som häller upp 1997 Pommard Premier Cru Louis Jadot (449 kr). Elegant, moget, läskande, supergott!

Sedan Priorat, en mycket trevlig upplevelse. Först den vanliga, 2009 Finca el Puig (195 kr), sedan en lite enklare, 2013 GR-174 (139 kr). Prova gärna den, den var god.

Tryffelsvinet

Det seriösa vinprovandet avslutas sedan hos Tryffelsvinet, som inte kan dölja sin förtjusning när de häller upp 2012 Simonsig Kaapse Vonkel Brut (137 kr).

Holy Cow vad gott det här var! Släng in den i en champagneprovning och du gör folk osäkra. Vi provar även en spansk Albarinio, 2013 Follas Novas (119 kr). Gott! Sedan 2008 Meerlust Rubicon (225 kr), stramt, elegant, fylligt. Nice.

Handpicked, revisited…

Mässan avslutas sedan med ett mästarmöte i den yppersta skolan: 2000 Diplomático Single Vintage (952 kr) mot Diplomático Ambassador (1 952 kr). Måste säga att det var ett väldigt seriöst försök av utmanaren! Ska nog köpa en flaska av single vintagen.

Summa summarium

Ok! Ett försök till summering. Mässans…

Nya upptäckt: Svårt, eftersom det fanns mycket spännande att upptäcka. Men i termer av wow!-poäng tror jag nog att Seghesios Rockpile Zinfandel ligger mycket bra till, liksom de tre cavorna från Castell d’Age. Att Priorat var så gott hade jag inte heller någon aning om! Tardieu-Laurent var också en mycket trevlig upptäckt.

Mest prisvärda: Också svårt, men om jag ska lyfta fram några får det nog bli Simonsigs mousserande, liksom Brochards instegschabliser. Kortan borde också hamna här.

Bästa vardagsvin: Här vill jag lyfta fram 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir, 2012 Brancaia Tre och 2013 GR-174

Upplevelse: Baaaahh… K The Boy kanske.

Best in show: Given best in show är förstås Diplomático Ambassador. Ofantligt komplex, fyllig, lager på lager av smaker, en eftersmak som vägrar släppa. Riktigt, riktigt supergod.



PS som ett litet personligt tillägg, jag är lite på jakt efter en ny kockkniv, mina gamla har efter lång och trogen tjänst börjat tänka på sina pensioneringar. Jag är därför som en fluga på sockerbitar när jag ser knivar! På mässan fanns det en leverantör längs upp som hade ett bra pris och som jag funderade på,

Men så skulle man lägga tillbaka den på något coolt sätt och då vet man ju hur det går då!

FAAACK!!! Sjuuukt pinsamt. Jag såg hur mässans sjukvårdspersonal gjorde sig startklara men jag lyckades vifta bort dem, "just a flesh wound, mates!"

Poliziano, del 1 - drakmöte

Igår hade jag det stora nöjet att vara gäst hos Johan Lidby Vinhandel och lyssna på Polizianos ägare, Federico Carletti, som berättade om sina viner. Mycket trevligt! En utförligare beskrivning av vinerna kommer att komma upp här och på BKWine, så fort jag rensat tankarna.

Nåväl. Fast ibland undrar jag hur det står till med intelligensen egentligen! När vi väl satt oss till bords och Federico Carletti börjat sin presentation kommer det en man i 50-60-årsåldern inspringandes och kastar sig ner i stolen bredvid mig, mycket andfådd. När han väl kommit ner i puls vänder han sig mot mig och säger,

”Jag trodde vi började kl tolv!!!”

Vilket vi inte gjorde. Vi började faktiskt kl 11, men det var lugnt, Federico hade inte kommit särskilt långt.

Det visade sig vara en rätt trevlig person. Vi pratade om ditten och datten under provningen, även om det nog var mest han som pratade. Rätt trevlig kille, hinner jag tänka. Påläst, kunnig, insatt, social. Verkar ha rest en hel del i vinregionerna. Någonstans när vi provar Asinonevinerna påpekar jag – inte på något sätt för att skryta, utan mest för att konversera, att jag har en 2001 Asinone på magnum hemma i källaren, som jag vare sig haft tillfälle eller vett att öppna. Min bordsgranne kontrar då med att säga,

”Jag har nog mest magnumflaskor hemma. Magnumflaskor och dubbelmagnum.”

Här börjar jag misstänka att allt inte står rätt till. Vem är det som bara har magnumflaskor och dubbelmagnums hemma? Tydligen skulle han också ha fler dubbelmagnums än en viss producent, som jag dock glömt namnet på. Vem ÄR det här egentligen? Känner inte igen honom från något sammanhang som jag kan komma ihåg. Verkar vara rätt vältränad också, lite för vältränad för att vara restaurangägare?

Efter ett tag frågar han mig vad jag gör och jag berättar grunddragen, jobbar som ekonom, lite småintresserad av vin, skriver lite för BKWine och på min egna lilla blogg. Någon minut senare känner jag att reciprocitet är nyckeln till framgång så jag frågar honom,

”Och vad gör du själv?”

Först reagerar han inte, men jag ser att han tuggar (vi har fått in maten). Taskigt att fråga någon med munnen full med mat! Men när han tuggat klart svarar han ändå inte, men jag misstänker att han inte hörde mig – jag pratar ju emellanåt både lite lågt och otydligt. Eller låtsades han som att han inte hörde? Så jag frågar igen,

”Och vad gör du själv?”

Nästan som han blev lite putt svarar han, lite nonchalant,

”Jag skrev förut ganska mycket om vin i DN, nu skriver jag i Allt om Mat.”

”Ah, kul!” svarar jag, lite jovialiskt. Nu i efterhand har jag förstått att hjärnans automatiska sprinklersystem inte funkade riktigt som det skulle, för jag börjar fundera, skrivit mycket om vin i DN? Vet jag någon som skrivit mycket om vin i DN? Nja…naeee…det vet jag inte om jag gör? Vem kan det här vara som skrivit mycket om vin i DN förut???

Men när lunchen är över och folk börjar droppa av är det många som kommer fram till min bordsgranne och hälsar. ”Kul att se dig, Bengt-Göran!”

Det är då jag fattar. Bengt-Göran Kronstam!

KORKSKALLE! Nu trillade polletten ner. SJÄLVKLART! Åh, intelligens, skarpsinne, slutledningsförmåga… wakee-wakee!!! 

PS Länk till BGs blogg hos Allt om Mat, där han nu bloggar efter att ha skrivit mycket om vin i DN.

”En odlarskumpa och ett intressant rött”

Les Entrées

Les Champagnes

Les Rouges

Les Bonus

Så har man varit på BYOB igen, dock denna gång som värd. Temat var ”En odlarskumpa och ett intressant rött,” självklart med tillägget att Krug, Dom Pnorg och Comtes de Champagne skulle räknas som odlarskumpor.

Men först ett vin att komma i stämning! När jag var på Gunter Künstlerprovningen för ett tag sedan påpekade Gunter Künstler att när han kom in i vinbranschen så var conventional wisdom att torr riesling inte kunde lagras. Vilket motbevisats väldigt många gånger! Men lite för att testa, och lite för att få en statusuppdatering, plockade jag fram 2005 Freiherr Langwerth von Simmern Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs ur gömmorna. En torr Rheingau från bra år, snart tio år. Over the hill? Knappast!

2005 Freiherr Langwerth von Simmern Hattenheimer Mannberg Erstes Gewächs öppnar med lite sauternesvibbar, nästan som att det skulle vara ett sött vin. Efter ett tag kommer det tydligare rieslingaromer och lite senare under kvällen kommer det att framstå som rena rama persikan. I munnen slankt och elegant, all restsötma härligt integrerad. Gott! Två flaskor kvar, de får ligga ett par år till.

Förutom att följa vinet genom kvällen var det också väldigt intressant att jämföra det med champagnerna. I kontrast med dem var Friherren – som inledde med att visa elegans, struktur och stramhet – den jovialiske, tokroliga och busiga personen i klassen. Intressant.

Vi hugger in på champagnerna. Vin nr 1 inleder med choklad, en hel del rödfrukt, bra syra. Det här borde ha lite ålder? Allt är lite småfint polerat och snyggt integrerat. Chokladen, eller nougaten, är ganska tydlig och med luft och värme utvecklas det till ett storskaligt kafferosteri. Men på ett trevligt sätt! Vi resonerar fram och tillbaka om det är en blanc de blancs eller blanc de noirs och landar till slut i att det måste vara en blanc de noirs. Allt tyder ju på det!

Facit: 1996 Lenoble Blanc de Blancs. Det här var gott, kul! Lenoble importeras av Kajsa Wines och tidigare har jag provat 2006 Premier Cru Blanc de Noirs vid ett flertal tillfällen. Alltid lika bra. Ryktet säger att 2008-orna kommer att släppas i oktober, läge för lådköp då!

Vin nr 2 är raka motsatsen. Det börjar med att spreta åt precis alla håll och kanter, moussen är kraftfull och allt fullkomligen bolmar Pommac och äpplen. Mitt i allt en liten kärnbitterhet, och mitt i alla fräscha äpplen en svag pust av bokna äpplen som visar sig ibland. Men vilken kraft! Vilken potential! Komplex doft, oerhört fräsch, pigg syra. Helt olik ettan men också spännande. Vi börjar formulera årgångsgissningar (2008, 2009?) men får veta att det är en NV. Pinfärsk likaså, i dubbel bemärkelse… Då ingen av oss kommer längre ryker folien och:

Facit: Henri Giraud Hommage à François Hémart. Coolt! Åker direkt upp på inköpslistan.

Vin nr 3 är mitt vin. Också lite nougat, lite härliga chokladtoner. Men mer mognadstoner än tvåan, känns att det finns lite ålder på det här. Ganska pigg syra och en väldigt kraftfull mousse! Ganska äppligt. Komplex. Sammansvärjningen enas om att det måste vara en ganska jämn druvblandning, vilket det även är: 50/50. Läcker.

Facit: Tarlant  Cuvée Louis Brut. Officiellt NV, men på baksidan (och på andra sidor) kan vi läsa att basen, till 90 procent, är 1999. De resterande tio procenten består av äldre reservviner. Det var sista flaskan. Stort tack till Elvispen för tipset!

Den sista champagnen – hur skräckinjagande låter inte det??? – öppnar med sjöbottn och lite instängt. Med luft blir vinet mer bärigt och även här lite chokladtoner – kvällens tema? Lång eftersmak. Efter en stund blommar det ut och visst är det gott! Lite högre dossage. Söt lime, enas vi om som en ganska träffande beskrivning.

Facit: Champagne Etienne Lefèrve. Lite osäker på vad cuvée betyder här, vinet verkar inte finnas på hemsidan. Blanc de Noirs är det i alla fall. Kul! Detta är väl urtypen för en odlarskumpa?

Ingen Krug, ingen Dompan och ingen Comtes således. Svagt, frestas jag till att skriva. Men men, du hällde ju inte upp någon själv så behave yourself! Hursomhelt, efter detta inledande champagnerace känner vi att vi är vrålhungriga så det får bli mat. Jag hade lagat till två förrätter, min älskade gravlaxtartar med röd paprikakräm samt en oxsvanssoppa. Vi hugger in på gravlaxtartaren och sparar soppan till de röda. Bäst funkar nog Tarlanten till tartaren. En Tarlant för en Tartar? Enkel minnesregel!

Sedan dags för den andra delen i temat, ett spännande rött. Vi inleder med något som doftar…

…helt förföriskt! Vin nr 1 är helt enkelt kalasgott! Lite tjära, elegant, lite stalligt, lite rök och cigarrer. I munnen stramt, fylligt, allt på plats, moget. Detta är hur gott som helst. Jag tittar ut över bordet och allt jag ser är fåniga leenden. Är vi i Bordeaux eller i Barolo? Inte Barolo den här gången, vi är hemma. Västra eller östra stranden? Detta måste vara västra. Allt tyder ju på det!

Facit: 1964 Château Grand Barrail Lamarzelle Figeac Grand Cru Classé Saint-Emilion. Holy Macaroni vilket vin! Helt omöjligt att spotta. Kul! Kanske ska börja leta efter mogna Bordeauxer…?

Kanske inte helt lätt att vara vin nr 2 här men, på’t bara! Alla kan inte vara mogna Bordeauxer. Tvåan öppnar lite försiktigt med en liten malkula och mintighet, kan det vara en pinne? Jag lutar ner glaset mot mitt vita papper. Bläcksvart. Ok, ingen pinot noir med andra ord! Med luft blir det lite köttigare, kanske en syrah? Är det inte lite gummi här också? Lite gamle kungen dyker också upp… En Paul Jaboulet kanske? Nejhej. MEN vad är det för druva??? Gott är det i alla fall! Nej, jag är lost. Defoliera, tack!

Facit: 2011 Il Redoma Tinto, från Niepoort. Portugal, Douro. Härligt! En salig druvblandning, på Systemet kan man läsa att vinet är gjort på ”tinta amarela, touriga franca, rufete, tinto cão, tinta roriz samt övriga druvsorter.” Roligt att det kom med en portugis. Tokungt nu, men et par års lagring borde ge fin utdelning.

Vin nr 3, mitt vin. En första sniff och… stängt var det här! Hallå!!! Efter en stund lite klassiska Chateauneufvibbar, lite sötare grenachefrukt, lite garrigue. Bordet har inga problem med att placera det här i Chateauneuf-du-Pape. Med ytterligare luft kommer lite julkryddor, men på det stora hela är det ett ganska intetsägande vin. Blä…

Facit: 2005 Clos des Papes, Chateauneuf-du-Pape. Helt ärligt har detta vin varit en besvikelse. Jag köpte fyra 05:or för några år sedan och testade två när de var unga – 2009 kanske? Inte heller då var de någon aha-upplevelse. Jag minns inte riktigt, men har för mig att jag provade en 2005 Pegau mot Clos des Papsen och det var inget schnack om vem som var godast. Så en Clos des Papes kvar. Jag låter den ligga ett par år till, se om det händer något. Men förhoppningarna är rätt låga. Eller bytes mot något? Jag är öppen för förslag! Två 2009 IDIGs kan följa med som bonus!

Slutligen vin nr 4. Om Clos des Papsen var en oansenlig stängd dörr på en bakgata i en okänd fransk by så är det här vinet Illums Bolighus en söndagmorgon. Vi finns, men här är det STÄNGT! Då hade det ändå varit karaffierat i ett par timmar. En stund senare, lite gröna toner, lite kaffe. Massivt vin! Men så sakteliga börjar det mjukna upp och visst är det här fullt njutbart! Kan också vara något för källaren, ge det ett par år, borde göra susen. Och var är vi? Inte den blekaste. Några försöker med Napa, men nope. Det finns inget heller som tyder på att det ska vara Napa heller. Vi ger upp.

Facit: 2009 Domino de Tares Mencia, Cepas Viejas. Från Bierzo i Spanien. Ett vin på druvan mencia. Aldrig druckit förut, kul! Läs gärna mer på Terrific Wines hemsida.

Det vinet avslutar också den officiella flighten. Nu mat, och först ut en oxsvanssoppa. Oxsvanssoppa har seglat upp som en av mina favoritsoppor, mest för att den är så mustig och smakrik. Det tar dock lite tid att göra den, men å andra sidan sköter den sig självt för det mesta.

Oxsvanssoppa (måtten är ungefärliga)

1-1,5 kg oxsvans

3-4 dl rödvin

1 gul lök, skivad

1 liten morot, slantad

2 dl grädde

2 st stjärnanis

Olja till stekning

Salt och peppar

Gör så här: börja med att bryna oxsvansbitarna runt om på hög värme i en stor kastrull. Fyll på vatten, koka upp. Skumma noga. När det skummats klart, lägg i stjärnanisen. Låt sedan allt koka i fyra timmar utan lock, emellanåt behövs det fyllas på med vatten.

Efter fyra timmar, ta upp oxsvansbitarna och låt dem svalna. Plocka sedan bort köttet från benen och lägg i kylskåpet. Lägg tillbaka ben- och broskbitarna i soppkoket, häll på vin, moroten och löken. Låt allt koka i fyra timmar till.

Sila sedan soppan, koka ihop om det behövs, fyll på med grädde och koka till rätt konsistens. Före servering, lägg i köttbitarna i soppan och låt dem bli varma. Salta och servera!

Efter soppan blev det lite stekta lammgrytbitar med blomkålspuré och harrisar samt sås på lammbenen. Det blev helt ok!

Ingen provning utan bonusar och första bonusvinet är…

…också fett moget. Och återigen – är vi i Barolo eller Bordeaux? Vi är hemma. Gott, men inte lika gott som det förra mogna vinet. Det är inte så svårt att lista ut att det här är ytterligare en 64:a, från något slott.

Facit: 1964 Chateau la Grace Dieu. Också Saint-Emilion. Nice! Gott, men den förra 64:an var godare. Men kul att prova!

Ett sista bonusvin får avsluta kvällen. Denna gång är det jag som häller. Vitt eller rött, hör jag från bordet. Vitt. Jag häller upp, och ur karaffen kommer en mörkare vätska. Hallå, det skulle ju vara vitt! Det var det nog också, en gång i tiden. Men nu är det mer brunt. Jaha, vad är det här då? Både doft och smak är relativt intakta, doften drar åt aprikoser och klassisk sött från något som skulle kunna vara riesling. Smaken är fyllig, söt utan att vara kladdig på något sätt. Nästan som om vinet vore torrt. Beter sig nästan som ett starkvin, en gammal torr sherry. Gott, men mer intressant. Gissningarna flyger, fortifierat? Nix. Loire? Nix. Italien? Nope. Baaaahh… Europa i alla fall? Japp! Ålder? 2004? 90-tal? 80-tal? Då de inte kommer längre hämtar jag flaskan.

Facit: 1971 Fitz Ritter Wachenheimer Mandelgarten Ruländer Beerenauselse. Min internetauktionsoskuld! Köpte det här vinet samt tre andra (en 71:a, en 69:a och en 88:a) via en tysk auktionssajt i våras. Tanken var att den skulle ingå i ett sötare race, men i efterhand har jag bestämt mig för att dricka upp delarna separat vid olika tillfällen. Nåväl – det var gott, men kanske mer intressant.

Några lärdomar då? Som alltid, mer lagrad champagne. Köp en låda, lägg undan ett par år. Prova gärna andra champagner än de stora husen, denna första take på odlarskumpa gav helt klart mersmak. Mogen Bordeaux, kan vara fantastisk! Kul med viner från Spanien och Portugal. Samt återigen – en 2005 Clos des Papes och/eller två 2009 IDIG, byter gärna mot något annat.

Stort tack alla, det här får vi göra om!!!