Deckarsummering

Well then! Som ni säkert känner till får jag emellanåt vissa ryck och i början av sommaren fick jag plötsligt för mig att läsa svenska deckare, i syfte att ta reda på vilken svensk deckarförfattare jag gillar bäst. Tanken var väl också att bekanta mig lite med genren, eftersom det deep deep down finns en liten ambition om att en gång själv skriva en deckare eller bok. Nu, såhär i mellandagarna då jag tråkigt nog ligger halvdäckad i någon form av förkylning, tänkte jag att det kan vara bra att summera hur det gick.

Reglerna var enkla: boken skulle vara skriven på svenska och det skulle vara författarens första deckare. Om boken var bra skulle den läsas ut och då fanns det möjlighet att köpa nästa bok i serien, dock skulle den läsas efter de andra. Alla böcker, oavsett hur tråkiga, intetsägande, osammanhängande och ologiska de var skulle läsas till minst sidan 100.

Några undantag skulle dock göras. Jag valde Henning Mankells Kinesen eftersom jag vet att den är fristående och jag kunde inte hitta Mördare utan ansikte i Akademibokhandeln nere i H. Jag kan hålla med om att det var lite orättvist gentemot de andra författarna att välja just dessa två böcker, Kinesen är väl Mankells fyrtionde bok och Mördare utan ansikte hans elfte. Men ibland är ju den första bok du skriver den bästa – exempelvis Jens Lapidus? Sedan valde jag Leif G W Perssons Linda – som i Lindamordet eftersom jag bara kände för det just då.

Det visade sig att det där med att läsa de första hundra sidorna i en tråkig bok var helt omöjligt. Du märker ganska fort om boken är bra eller dålig och då känns det ganska meningslöst att plåga sig i onödan. 20-30 sidor visade sig vara fullt tillräckligt. Sedan hittade jag Mördare utan ansikte i Visby som läste jag på en gång, utan att den skulle läggas sist i listan. Hursomhelst, här kommer lite noteringar, i ingen speciell ordning!

Johan Theorin, Nattfåk. Nja, det här var inte riktigt min stil. Framför allt tyckte jag att det var förvirrande med alla återblickarna och flirten med det övernaturliga. Jag inget emot övernaturligt, men då tycker jag att det ska göras fullt ut (som Sagan om ringen) eller åtminstone vara temat. Här kändes det varken hackat eller malet, eller som strategiekonomerna skulle uttrycka det, stuck in the middle. Jag läste väl knappt två hundra sidor sedan gav jag upp.

Henning Mankell, Kinesen. Yiihaa, den här var bra! Suggestiv, välarbetad, spännande. Bra! Det märktes ganska tydligt att det här är en författare som har en helt annan rutin än de andra. Klar rekommendation!

Mari Jungstedt, Den du inte ser. Den här var helt ok. Spännande, bra upplägg, trovärdiga personer. Dock tycker jag inte att motivet till morden var så trovärdigt. Efteråt kändes det som att tyngden låg på blod och ondska snarare än att hitta en rafflande och trovärdig upplösning. Men men, som deckare var den helt klart godkänd!

Leif G W Persson, Linda – som i Lindamordet. Mycket bra! Jag gillade verkligen Linda – som i Lindamordet. Naturligtvis för att den var spännande och välskriven, men framför allt för att den var trovärdig. Det var inte mer blod som behövdes, det kändes som att det här skulle kunna hänt i verkligheten. Sedan gillar jag skarpt Leif G W Perssons streetsmartness, som lyser igenom i karaktärerna. Det ska helt klart bli fler deckare av honom!

Roslund & Hellström, Odjuret. Den här boken var rent ut sagt äcklig. Just skildringarna av sexualförbrytarens tankar var otäcka och djupt obehagliga. Författarna bygger upp en berättelse som är spännande och berörande. Dock kan jag tycka att andra halvan av boken känns konstig, det blir som en blandning av en dålig deckare och ett inlägg i den politiska debatten. Hade jag fått råda dem så hade jag sagt att det varken känns hackat eller malet och låt det som händer mitt i boken hända i slutet istället. Första halvan var spännande, otäck, bra, andra halvan kass.

Viveka Sten, I de lugnaste vatten. Den här gillade jag också! Bra språk, bra upplägg. Trovärdig, om än något skruvad. Kan mycket väl tänka mig att läsa mer av Viveka Sten.

Camilla Läckberg, Isprinsessan. Ingen deckarlista utan Camilla Läckberg. Jag antar att det är lite av en skymf mot LGWP att säga att du gillar både CL och LGWP men så blev det faktiskt. Jag tyckte att Isprinsessan var bra. Bra språk, bra dialog, bra miljöbeskrivningar. Något skruvad, kanske inte den trovärdigaste av historier, men helt ok.

Karin Wahlberg, Sista jouren. Skittråkig!!! Helt ospännande. Den här kastade jag efter några sidor. Det hände absolut ingenting!

Thomas Eriksson, Bländverk. Lovade gott, men jag kom inte igenom de första trettio sidorna. Kändes inte trovärdig. Konstigt språk, konstiga karaktärer. Kastade.

Anna Jonsson, Stum sitter guden. Lovade också gott, men den här var också helt icke-trovärdig. Dåligt språk, konstig dialog. Kändes inte som att det går till på det här sättet. Kastade.

Buthler & Öhrlund, Mord.net. Den här har jag hört mycket gott om, men av någon anledning läste jag inte vidare. Kan mycket väl vara som så att jag led av mordöverdos där i somras. Funderar på att ge den en andra chans.

Arne Dahl, Misterioso. Den här var nog den jag blev mest besviken på. Jag hade hört mycket gott om Arne Dahls böcker och såg fram emot att läsa Misterioso. Men den här var inte trovärdig – om en polisman fritar gisslan genom att skjuta förövarna så är jag ganska säker på att ”hjälte” är det sista ord som kvällstidningarna skulle skriva på sina löpsedlar. Jag försökte läsa men jag kom bara inte igenom. Trist bok, inte trovärdigt upplägg. Kastade.

Henning Mankell, Mördare utan ansikte. Bra, spännande! Trots att jag har lite svårt för det dunkla och det melankoliska så gillade jag Mördare utan ansikte. Jag gillade att huvudpersonen inte har superkrafter utan är helt vanlig. Det finns en klar koppling till Leif G W Persson. Blev mycket sugen på att läsa fler Wallanderböcker!

Denise Rudberg, Ett litet snedsprång. Hehe, den här var lite komisk! Jag gillade att boken var på 430 sidor och när du passerar sidan 400 så har de inte kommit en millimeter närmare mordlösningen! Ganska lite blod, fokus ligger istället på miljöerna och karaktärerna. Jag blev mycket charmad av Ett litet snedsprång, tyckte att den var välskriven och välarbetad. Det märks att det här är en författare som skrivit en del förut.

Kristina Ohlson, Askungar. Nja, den här kom jag inte in i. Tyckte den var lite småtråkig och inte heller särskilt trovärdig. Men, det kan ha berott på mordöverdosen. Ska ge den en andra chans kanske!

Niclas Ericsson, Turkish Delight. Jag har läst Niclas Ericssons första deckare vid ett tidigare tillfälle och tyckte att den var helt ok. Den här börjar bra och upplägget är spännande. Men precis som med den förra boken tycker jag att författaren kastar ut lite för ambitiöst för att ha förmåga att hala in. Upplösningen känns lite platt. Jag antar att det är ganska lätt att inleda ambitiöst med en massa otäcka mord, hemskheter och rituell brutalitet, men det gäller att gå i mål också. Det tycker jag inte att Niclas Ericsson gör riktigt. Jag tycker inte heller att Mari Jungstedt lyckas komma i mål riktigt, och det är väl tveksamt om Viveka Sten eller Camilla Läckberg också gör det.

Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden. Också ganska mörk berättelse, men mycket bra. Klar rekommendation!

Hjort & Rosenfeldt, Det fördolda. Den här gav jag upp efter några sidor. Kom aldrig riktigt in i berättelsen, allt kändes platt och stereotypt. Kastade.

Camilla Ceder, Fruset ögonblick. Samma som ovan, berättelsen fängslade inte. Allt kändes lite för stereotypt. Kastade.

Sofie Sarenbrant, Vecka 38. Den här såg jag också fram emot, men det blev platt fall. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag tyckte nog att karaktärerna var lite för knäppa. Ska kanske ge den en andra chans!

Ann Rosman, Fyrmästarens dotter. Holy Macaroni vilken tråkig bok!!! Stereotypt, disspännande, fyrkantigt. Kastade!

Mons Kallentoft, Midvinterblot. OCKSÅ en stor besvikelse. Lite för spektakulärt, lite för overkligt. Samt att jag aldrig kom överens med hans meningar. Hatar. Korta. Meningar. Som. Ska. Vara. Balla. Skriv längre meningar för helvete, författarslusk! En mening bör bestå av flera ord än två och meningarna ska sammanfogas till stycken och styckena ska ordnas i kapitel, fatta!!!

Ingrid Hedström, Lärarinnan i Villette. Den här var riktigt supercharmig! Gillade den mycket! Klar rekommendation.

Sammanfattningsvis 23 deckare, 11 lästa. Kan väl i ärlighetens namn erkänna att det blev en viss mordöverdos där någon gång efter hälften, en del av dem som jag kastade hade kanske blivit lästa om de dykt upp tidigare i läsordningen. Ett tag ville min kropp vråla ut ett stort fett ”Neeeej! Inte ytterligare ett spektakulärt, rituellt mord som ska lösas av en knepig, udda men med superkrafter utrustad polis och hans/hennes ännu knepigare kollegor som du ska lära känna!”

GOD FORTSÄTTNING FÖRRESTEN!!!