mord.net av Buthler & Öhrlund

Efter fyra dagar av feber, snuva, yrsel och allmän mosighet kände jag mig så pass pigg att jag kunde läsa något. Jag provade med både De intellektuellas flykt och Den amerikanska högern utan någon nämnvärd framgång – här krävs en helt frisk kropp! Därför tog jag fram en av deckarna som jag passat på i somras och som jag ville skulle få en andra chans: mord.net av Dan Buthler och Dag Öhrlund.

Den bärande historien i berättelsen är att mordlystna människor får möjlighet att byta mord med andra, vilket gör att det inte finns någon koppling alls mellan mördare och offer. Säg att person A, som bor i Sverige, vill mörda X, som också bor i Sverige. Samtidigt vill B, som bor i Italien, mörda Y, som också bor i Italien. Starka kopplingar finns mellan A och X samt mellan B och Y. Men A och Y har vanligtvis ingen koppling alls. Alltså åker A ner till Italien och mördar Y och B åker till Sverige och mördar X! Genialiskt, eller hur! De mordlystna laddar upp sin beställning på en hemsida och allt administreras och förmedlas av ryska gangsters.

Mördarna får naturligtvis betala en liten förmedlingsprovision som hamnar i de kriminellas händer. Mord.net, således. Lägg till en svensk polis, andra ryska kriminella, några andra karaktärer och du har en story. Boken är på 437 sidor och det tog lite drygt en dag att läsa ut den, vilket jag antar att bara det är ett bra betyg i sig.

Övergripande tycker jag att det var en spännande bok. Grovt sett består boken av tre delar, först en introduktion till karaktärerna, sedan ett ganska långt huvudsjok med alla morden, sist upplösningen. Huvudavsnittet påminde en hel del om Bolanos 2666, vars fjärde del handlar om alla mord som är begångna i Santa Teresa. Bolano beskriver dessa sakligt, sida upp och ner. Liknande finns i mord.net, även om den största delen handlar om ett mord. Well well, det finns en koppling även om jag kan tyckas desperat i min önskan.

Slutbetyg, lite minus för dialogen, plus för huvudsjoket som är mycket spännande, minus för avslutningen som inte är spännande alls. Tre ljuddämpade pistoler av fem.

* * *

Det var den korta, officiella versionen. Om nu Dan Buthler eller Dag Öhrlund mot förmodan skulle läsa detta, eller någon annan som är intresserad av lite mer konstruktiv kritik om boken speciellt eller om deckarskrivande i allmänhet, så kommer här en mer ingående analys!

Dialogen: Helt uppåt väggarna dålig. Jag skulle nog säga att dialogen var det sämsta med mord.net. Meningslöst pladder, icke-trovärdig. Inga konflikter, ingen som argumenterade emot. Det fanns liksom ingen spänst i dialogen över huvudtaget. Alla karaktärerna var så gulligt överens om allt. För mycket hjärtliga kramar, för mycket ”kul att se dig, gamle gosse!” Här hade jag gärna sett någon konflikt eller något som lyfte dialogen. Jag antar att det är ganska svårt att skriva dialog, och jag tycker inte att Buthler & Öhrlund gör någon vidare bra insats i den här delen. Jag skummade de flesta dialogstyckena, tyckte inte att det gav så mycket.

Lusten att berätta: Jag minns att det var nog på detta som det stupade på förra gången. Förmodligen är detta något genomgående för alla författare, du vill skapa karaktärer och tycker att just karaktärsbyggandet är så jättekul att du ägnar för mycket utrymme åt att beskriva karaktärerna, deras livshistoria och alla deras egenskaper. Jag kände när jag började läsa mord.net att beskrivningarna om Jacob Colt, Henrik Vadh, Melissa Colt, Hector Venderaz, Vladimir Karpov och de andra var för mycket. Orkar inte läsa om alla andras bravader och historier och levnadsöden. Jag kan förstå att du som författare gärna vill skriva och hitta på, men som läsare kan du bli lätt uttråkad. Dessutom kändes historierna inte trovärdiga. Lite för mycket god whisky, lite för mycket radhusromantik.

Din berättelse ska hänga ihop. Det här tycker jag är superviktigt – din berättelse ska hänga ihop. Det ska inte vara som i Anders Jallais Spionen på FRA, där en av personerna är 25 år 1985 och det skrivs att hans föräldrar flydde från Estland under andra världskriget. Det borde rimligtvis varit hans mor- och farföräldrar som flydde, inte hans föräldrar! Jag kan tycka att det mesta hänger ihop i mord.net, förutom på några detaljer. Den främsta av dessa tycker jag är namnet på huvudkaraktären – Jacob. Om han är 49 år 2006 innebär det att han borde vara född 1957. Då borde han hetat Anders, Lars, Göran, Jan, Lennart, Kaj eller Per-Olof till och med. Men Jacob? Det är ett 70-talsnamn. Känns som ett billigt trick att få karaktären verka mer ungdomlig än han är.

Din berättelse ska vara trovärdig. Jag tyckte att det inte var så trovärdigt med att han hette Jacob. Jag tyckte inte heller att det var så trovärdigt att dirren tog livet av sig. Jag har träffat många personer i ledande befattningar och de har varit synnerligen drivna. Jag tyckte att han gav upp för lätt. Jag tyckte inte heller att Juhas språk och uppförande var så trovärdigt. Han var för snäll för att göra något sådant.

Du ska förklara teknik. Det är kanske bara jag som hänger upp mig på det här men jag tycker att om du har karaktärer som håller på med något invecklat och tekniskt så ska du kunna förklara det. I mord.net hade jag gärna sett lite mer teknik bakom kapandet av datorerna eller så. Det känns som att jag skulle kunnat skriva de tekniska bitarna och då faller trovärdigheten. Eller om konferensen som de var på i London. Vad pratade de om? Hur kul är det att läsa att ”de var på konferensen på förmiddagen, sedan lunch och sedan var de på konferensen på eftermiddagen?” Imponera på oss! Gör lite research om vad internationell brottslighet handlar om nu! Detta är förstås en variant av en annan viktig punkt, nämligen:

Du ska inte ge dina personer krafter, egenskaper och kunnande som du inte har eller kan fejka att du har. Om din karaktär är ett mattegeni så räcker det inte med att skriva att han eller hon är det. Det räcker inte med att skriva att ”Johan gjorde några otroliga uträkningar på tavlan och alla baxnade” – du måste visa detta. Om du inte kan något om matte så behöver du ägna några heltidsveckor åt research så att du kan få oss läsare att tro att du kan allt, även om det bara handlar om en rad. Jag kan tänka så ibland när jag undervisar och ska visa en kurva. Det tar kanske en hel dag att samla in och räkna ut lagrets omsättningshastighet för två bolag under en tioårsperiod och det tar dig en minut att visa detta på powerpoint. Om jag vill göra det enkelt för mig kan jag rita dessa på frihand på tavlan, två fiktiva bolag. Men blicken från studenterna när de ser att jag faktiskt har kollat två verkliga bolag och spenderat en massa tid att göra snygga grafer, obetalbar. Alltså: som läsare vill vi känna att författarna verkligen har svettats med sin research. Och här tycker jag att Buthler & Öhrlund kunde svettats betydligt mer.

En deckares första plikt är att vara spännande. Dag och Dan, var är spänningen? Jag tyckte att huvudsjoket var mycket spännande. Men avslutningen var helt platt. I stället för att ge poliserna svårigheter i att hitta de ryska banditerna eller några motgångar i det gör ni det enkelt för er genom att låta en person hoppa av. Det känns som att huvudsjoket, som är spännande, inte hör ihop med det andra. Nu fick du ju anstränga dig för att läsa klart. Mitt råd hade varit att ta bort de inledande karaktärerna och slutet och låta huvudpersonen i huvudsjoket, ex-militären, kanske göra upp med löjtnanten? Eller med Alice Banks? Där var ju spänningen – allt det tappas i någon helt ospännande sörja i Ryssland. Det skulle kunnat bli bok två!

Du ska ta bort det som inte stämmer. Seriöst, du kan inte skriva på sidan 46 att föreläsaren drog ett vågrätt streck och sedan på sidan 47 påstå att strecket var lodrätt. Du kan inte namnge en person Stephen Wayda för att två stycken längre ner döpa om honom till Chris Wayda.

Du ska håla in det du kastar ut. Det finns andra författare som jag inte kommer i mål, Niclas Ericssons båda böcker t ex. Här tycker jag inte heller att författarna kommer i mål, inte med det avslutet.

För mycket text. Jag tycker på något sätt att det är för mycket text. ”Too many notes!” som någon i Amadeus kritiserar Mozart för (även om det förmodligen var tvärt om).