Sydafrika, prolog: Air Andouille och sju timmars väntan på Charles de Gaulle (flygplatsen)

Ha! Gate 67!

Kära läsare, återigen har jag varit på en låååång utlandsresa. Den här gången åkte jag med BKWine till Sydafrika och den här gången var det en ren nöjesresa – antalet barn hemma är fortfarande bara ett, hehe... Men vilken resa det var – absolutely fantastic! Vilken resa. Vilka viner. Vilken god mat! Superarrangerat av Britt och Per, jag åker tillbaka any day! Sydafrika kan verkligen göra goda viner, och definitivt goda matviner. Så, här kommer lite korta noteringar och i vanlig ordning tar vi det från början, som börjar med en lång, härlig flygresa. Typ.

Förra gången jag flög till Sydafrika (se nya taggar nere till höger) gick det galet redan från start. Vi skulle åka via Amsterdam och flyget till Schiphol gick vid det synnerligen okristna klockslaget sex på morgonen. Taxin hämtade upp mig och min dåvarande chef vid… en ännu okristligare tid före det. Knappt levande körde vi iväg mot Arlanda och det funkade väl fint tills vi kom i höjd med Stora Väsby, då taxin helt plötsligt började uppvisa klara signaler om kommande motorhaveri och kort där efter lade av. Christ!!! Ringa efter ny taxi mitt i natten, oroa sig för att den inte skulle komma, sedan stressa ut till Arlanda och stressa in genom alla kontroller och ut till gaten och ombord på planet. Väl där – elektriskt fel! Vänta i flygstolen i 45 minuter, sedan iväg.

Sedan visade det sig vara halv storm över Amsterdam så planet fick cirkulera – i kastvindarna – tills det blev klart att landa. Kraftigt försenade var det bara att springa från ena änden av Schiphol till den andra – ingen taxfree, inga två timmar värdigt strosande inklusive fika, utan en redig språngmarsch för att hinna med stora planet till Kapstaden. Puh!

Därför tänkte jag att den här resan skulle utmärkas av betydligt mer värdighet. Eftersom BKWine säljer sina resor utan själva flygresan till destinationen kan du styra själv hur du vill åka dit och i vilket format. När jag väl bestämt mig för att åka med började jag därför leta efter något passande flyg. De första som dök upp i sökningarna var visserligen billiga, men kanske inte så värdiga. Flyg från Arlanda på eftermiddagen, mellanlanda i Doha eller Addis Abeba, vänta på flygplatsen från åtta på kvällen till fyra-sex på morgonen, landa i Johannesburg runt lunch, för att i bästa disktrasestyle stappla ut i Kapstaden sen eftermiddag. Nja! Någonstans kände jag att jag var för gammal för att sitta i någon obekväm flygplatsstol mellan åtta på kvällen och sex på morgonen för att spara någon tusenlapp eller två.

Efter en hel del funderade valde jag därför Air France. Ut Arlanda kl 1 på eftermiddagen den 24 februari, landa i Paris vid fyrahugget, sedan direktflyg till Kapstaden (d v s inte via Joburg) runt 23.30, sova på planet och landa någorlunda utsövd i Kapstaden runt lunch torsdag 25 februari. Det fanns ett senare flyg från Arlanda, men jag kände att jag inte ville riskera att inte hinna med stora planet till Kapstaden så det fick bli sju timmars väntan i Paris – dagtid.  Det kunde jag ju leva med, det var ju bara att parkera sig på något trevligt ställe och läsa någon trevlig bok.

Fast, hur är det att åka med Air France då? Jag mailar med Per, frågar hur det är med maten:

- De serverar väl andouille?

- Japp

- Och hästbiff?

- Vanligtvis

- Kanske även tripes?

- Om du har tur

- Hur är det med lammhjärna?

- Självklart! Och genomgående pastis till maten.

Det avgjorde saken - det fick bli Air France, eller Air Andouille som jag döpte om dem till med skräckblandad förtjusning!

Hursomhelst. Onsdag och jag gick upp i vanlig tid, klockan sex, tog det mycket lugnt, packade det sista, och åkte sedan ut till Arlanda med pendeln. Inga problem, strålande väder. Väl på Arlanda åt jag medhavd matsäck (ren protest mot den dyra flygplatsmaten) och tog det allmänt easy. Fingrad på det mesta i taxfreeshoppen, men hittade inget direkt. Och naturligtvis - inser att jag svarat liiiite för många ja till Facebook, som numera vet allt om mig verkar det som...

Sedan iväg! Som sagt, första gången jag flög med Air France, helt ok! Lite trånga säten, väldigt många instruktioner på franska men helt ok mat. Väl i Paris drabbades jag dock av en mindre ”alla vägar, andra vägar”-incident. Det stod att mitt flyg skulle gå från gate (eller terminal?) 2E, så jag gick och gick och följde skyltar för 2E tills allt bara tog slut och jag stod helt själv vid några avspärrningar, då kom en från personalen fram och förkunnade att jag gått för långt och behövde gå tillbaka. Typ till ursprungsplatsen. Så efter lika mycket konkande på mitt tunga handbagage och en hel del till kom jag till slut fram till min gate och kunde påbörja mina sju timmars väntan på Charles de Gaulle.

På schemat stod egentligen bara två saker: kolla i alla taxfreebutiker och äta någon fransk middag, gärna med något glas vin. Jag såg framför mig hur jag slog mig ner vid något bord med rutiga dukar på någon av de tusentals små urtypiska franska restauranger det skulle finnas där inne på Charles de Gaulle, och mer eller mindre bara slumpmässigt pekade på någon rätt från en meny som bara var på franska, och hur jag sedan blev ohyggligt dåligt bemött av någon synnerligen otrevlig kypare som konstigt nog bara verkade kunna ett ord på franska – incroyable! Jag föreställde mig att maten – när den väl kom in – skulle bestod av blandade blötdjur och råa blodkorvar, men att den på något mystiskt sätt ändå skulle smaka fantastiskt, och att jag sedan fick vänta minst tre timmar på att få betala. Ingenting av detta hände dock.

För det första så fanns det inte så många restauranger på Charles de Gaulle. Jag gick förbi något som i bästa fall kunde liknas vid ett pizzasliceeria, men a) det såg inte så trevligt ut och b) prognosen att bli ohyggligt dåligt bemött i kombination med att få fantastiskt välsmakande mat verkade minimal, at best.

Men skam den som ger sig! Efter en hel del letande hittade jag faktiskt en restaurang till, som verkade kunna leverera. Dock hade de även en engelsk meny, så det skulle inte bli frågan om något slumpmässigt urval och dessutom skulle jag veta vad jag faktiskt åt. Men men, can’t have it all can you? Och i valet av de korslagda blötdjuren och något som jag faktiskt var sugen på fick det bli hamburgare. Min servitör var dessutom supertrevlig, så det var verkligen inget som stämde. Fast en sak var enligt plan i alla fall. När han kom ut med min hamburgare förkunnade han med hög och tydlig stämma, ”Monsieur! Ikväll har ni tur, det är Andé som står vid spisen. Han vågade ta er hamburgare så nära som 20 centimeter till spisen!” Jag lyfte på den övre brödskivan och stack kniven i hamburgaren – den var minst sagt bladdy… Men supergod! Så åtminstone några förväntningar infriade sig i alla fall.

Efter maten gick jag och köpte en hink macarons och läste lite ur min bok Battle of Britain som jag bestämt mig för att ta med och läsa ut. Några minuter senare vad macaronerna slut, boken lite halvseg och jag fullkomligt sockerspeedad. Ytterligare några minuter senare var jag fett uttråkad och försökte få igång en diskussion om cognac på Instagram genom att påstå att ”i motsatts mot vad de flesta tror tillverkas all cognac i en fabrik i södra Frankrike och att vätskan sedan smaksätts och marknadsförs efter konsumenternas olika smaker och preferenser.” Det var ingen som gick på det. Jag hann även med en tiramisu på illykaffe, ”illymiso,” som nog var den godaste tiramison jag ätit.

Slutligen, efter sju timmars väntan i Paris på Charles de Gaulle gick mitt plan till Kapstaden utan förseningar och tolv timmar senare landade jag hyfsat utsövd i Sydafrika. Äventyret kunde börja!