Deklaration 4 maj

Huga sommarstuga! Det är lördag och jag är på kontoret. Har även hunnit med en kort svängowich på universitetet för att kolla en överklagad tenta. Softish.

Nu går våroffensiven in i sin mest intensiva fas - deklarationerna. Vi har anstånd på de flesta, men de som har brutet räkenskapsår ska in nu på måndag. Allt är iofs klart, men deklarationerna ska ju fyllas i och "poleras upp." Bara fylla i typ... Så nu sitter jag här och ute i Stockholm faller snöblandat regn och det blåser kallt så jag klagar inte! ;-)

Tjena Mittbena.

Och på måndag börjar en badsäsongsGIfas. Så ikväll blir det Hermannshöhle och världens godaste tomatbaserade pastasås. Sedan en kost bestående av grillad kyckling, paprika och kladdiga franska ostar.

Je reviens om vinet och världens godaste tomatbaserade pastasås!

Fåfänga

En lördagsförmiddag för några veckor sedan parkerade jag bilen nere på Strandvägen utanför Svenskt Tenn. En riktigt trång parkeringsplats - men efter lite lirkande gick bilen in. Skönt. Avståndet till framförvarande och bakomvarande bil rörde sig om centimetrar.

Några timmars ärendesuträttande senare var det dags att köra hem till trygga Söder. C och jag hoppar in i bilen och jag påbörjar utlirkningen från parkeringsplatsen. Alla andra platser är tagna, så jag blir inte förvånad när jag i sidobakspegeln ser att det står en något mindre, tyskregistrerad bil bakom och väntar på att få min plats.

Jag lirkar ut och rullar sakta bort. I backspegeln ser jag hur den något mindre bilen försöker fickparkera in på den lediga platsen. Det går sådär. Vi får rött vid trafikljusen vid Dramaten. Perfekt, nu ska jag se hur det går för den andra föraren.

Efter några försök ger föraren upp och rullar vidare. En mindre bil. Fickparkering = manligt.

Irrfärder i Sidewaysland: "So nice to hear an English voice early in the morning!"

För länge sedan, närmare bestämt 18 år sedan, då jag bodde i England pratade jag bra engelska (K påstår att alltid när jag ska berätta något så börjar historien med att "när jag var där och där för 25 år sedan..."). Dock pratade jag inte den rotvälska som gällde nere i Bwoiton (Brighton). Det outtalade målet var därför att om någon frågade var jag kom ifrån och jag sa ”Sweden” så skulle de fråga tillbaka, ”sa du Swindon?” Jätteroligt, haha, jag vet... Men sedan dess har en massa år gått och allt möjligt har hänt. Dock gissar jag att någonstans längst ner finns uttalssättet kvar – även om jag idag själv aldrig skulle säga att jag pratar brittisk engelska. Men jag antar att den kan uppfattas ”brittisk.”

Så en morgon, några dagar efter besöket på Brander, sitter N och jag på hotellet i West Lake och käkar ”frukost” (läs: våfflor och ”kaffe”). Vi läser var sin del av LA Times och diskuterar lite allmänt vad vi ska göra i dag. Plötsligt ser jag något intressant i tidningen och läser högt för N. Sedan, när vi ska gå, vänder sig en äldre dam till mig och på klingande brittisk engelska förkunnar att det är ”so nice to hear an English voice early in the morning!” Vi ler mot varandra och innerst inne tänker jag: Det här kommer bli en bra dag...

Bordeaux, Sydafrika och sockerdricka

En del viner har konsumerats den senaste tiden.

På Påskafton (vilket känns som en evighet sedan!) proppade vi i oss en fantastiskt god lammstek från Taylors and Jones efter ha lyssnat på Depeche Mode hela eftermiddagen.

Det finns naturligtvis flera sätt att tillaga lammstek på, men jag gissar att det finns tre huvudspår: med ben, utan ben – ihoprullad, utan ben – uppfläkt. Jag gissar att det korrelerar ganska bra med det sätt som lammet köps in på: grovstyckat, finstyckat och nätat, urbenat.

Klassik fransk matlagning – och modern, om du konsulterar Mat-Tina, är att köpa grovstyckat med ben och sedan ta bort hela eller iaf minst halva benet (överdelen). Därefter ska steken fyllas med diverse kryddor och örter för att sedan bindas ihop, brynas och sedan lågtempas i ugnen. Vid serveringen sedan kan man skiva fina skivor.

Allt detta har jag gjort tidigare – mest av tradition, ”så ska man ju göra.” Fast ett problem med ihopbindningen är att om du pressar ner vitlök kan du få en väldigt skarp smak. Inte alls så gott. Visst, du kan säkert ha ner hela klyftor och det kanske går bättre, men jag är skeptisk.

Därför brukar jag sedan en tid tillbaka tillaga min lammstek urbenad – uppfläkt. D v s, snitta upp och ta bort benet. Skär sedan snitt som gör att steken blir platt. På detta, pressa över vitlök och rosmarin. Lågtempa sedan i ugnen. Skivorna du får ser lite annorlunda ut – de är inte runda som om du hade bundit ihop steken utan rektangulär, som en paté typ. Och ingen skarp vitlöks- eller kryddsmak. Well, det är mitt sätt att tillaga det hela.

Till steken drack vi 2000 Ch Bel-Air-Ouÿ. Ett mycket trevligt vin! Gott om svarta vinbär. Bärigt, stramt, läskande, inte så värst syrligt. Fullt moget.

Någon vecka senare blev vi sugna på vin igen. Denna gång blev det 2005 Neil Ellis cab. Också en mycket trevlig cab, bär och annat. Inte lika fin som bordeauxen, men helt ok. Neil Ellis har väl tidigare varit husets cab, det var ett kärt återseende.

Och nu idag, efter helgens kroppsarbete, sitter jag med assorted studentrapporter och dricker 2006 Wili Shaefer Domprobst. Fantastiskt gott – men vilken sockerdricka det är. Diesel och höga syror, men egentligen är nog de torra godare.

Kroppsarbete

LESTER
Hey! You guys!

Still running, the Jims turn back in perfect unison, as Lester runs INTO FRAME, wearing a baggy sweatshirt and a pair of faded old sweatpants. The Jims slow down until he catches up, then the three men run together in the early morning light.

JIM #2
Lester, I didn't know you ran.

LESTER
(panting)
Well, I just started.

JIM #1
Good for you.

LESTER
I figured you guys might be able to give me some pointers. I need to shape up. Fast.

JIM #1
Well, are you just looking to lose weight, or do you want have increased strength and flexibility as well?

LESTER
I want to look good naked!

Varför går man på gym för? Det undrar jag nu efter en dag av hårt kroppsarbete. Jag är helt facking tokslut! Skulle man inte bli stor och stark av gym? Eller blir man bara, som Kevin Spacey entusiastiskt ville bli, snygg naken???

Dagens uppgift: rensa föräldrarnas hus förra ägares torkade kompost. En kompost ska ju omvandla löv och kvistar till ny jord. Men något hade gått snett i processen så flera års sly, avsågade grenar, nedsågade träd samt minst fem tidigare års julgranar låg samlat i en typ tio kubik stor hög. Allt torrt som fnöske. Bara i det nedersta lagret kunde viss förförmultning skönjas.

Efter en summarisk rättegång dömdes allt till bränning på bål. Dock gick det inte att tutta på där det låg eftersom det fanns några fina träd som också kunde stryka med, så allt måste flyttas till en annan del av trädgården. Så vid 9.30-tiden satte vi igång. Skottkärra och handskar. Samla ihop, fyll på skottkärran, rulla till den nya platsen. Rulla tillbaka, fyll igen.

M agerade exekutionist och brände för brinnande livet. Efter närmare sju timmars dragande, kånkande och skottkärrefyllande återstod endast en liten glödande askhög av allt. Av den första platsen.

Senare på kvällen pustar vi ut framför glöden. P har köpt korv, så det blir lite grillning. Jag slår mig ner vid glöden med en Cobra. Öl – så gott! Efter en skön dusch slocknar jag sedan direkt.

Dagen efter har jag ont i hela kroppen. Knappt rörlig. Jättetrött. P och M jobbar i några timmar till med hög 2, jag varvar sömn med att vara eldvakt. Till slut piggnar jag till, tar fram min tre decimeter höga studentrapportshög och korkar upp 2006 Willi Shaefer Domprobst.

Sockerdricka! Tokung fortfarande, syror, lite diesel. Inte så mycket tropisk frukt eller honung. Jättegott!

Vill minnas att jag har några Himmelreich och Dombprobst både 2005 och 2006 hemma i källaren någonstans. Halvtorrt/halvsött - javisst, men mer och mer vill jag nog ha min riesling torr. Får bli fler av den varan

Irrfärder i Sidewaysland: Brander Vineyards

Så stod jag där på Los Olivos Café och valde bland flaskorna. Den söta tjejen som fnissat vid min kommentar om en ”noll-fruktig” pinot bjöd på flera smakprov och flera olika producenter kom fram. Till slut valde jag en Cargassachi, som skulle visa hur ofruktiga kaliforniska pinoter minsann kunde vara. Jag var nöjd.

Men sedan var det ju Brander som jag skulle till. Jag frågade efter vägen och de visste naturligtvis precis. ”Kör ut mot huvudleden igen, sväng höger, fortsätt tre miles, sväng sedan vänster.” Jag hoppade i bilen. Höger, sedan vänster. Hur enkelt som helst. Där fanns ju t o m en skylt, Brander Vineyards. Platt landskap, vin till höger och vänster. In genom portarna, en liten parkering och bakom den ett jättegulligt litet mini-chateau. Tre flaggor vajade på tre flaggstänger på huset. Den amerikanska, den argentinska och – den svenska? De kunde ju inte veta att jag skulle komma idag? Eller? Hursomhelst – jag var framme. Tre år efter att jag först kom i kontakt med vinet stod jag nu här. Magiskt. Förväntansfylld klev jag in.

De sedvanliga turistattiraljerna, en lång bänk, en griffeltavla. Två pourers. Jag närmade mig stället försiktigt, jag ville liksom njuta av situationen fyllt ut. Därför smög jag runt lite, kollade på fotografier på väggarna, fingrade lite på turistsakerna.

Efter en stund gick jag mot baren. En pourer hälsade mig mycket hjärtligt välkommen och jag kände mig det också. Det fanns två provningsmenyer, jag gjorde som jag brukar göra och valde den dyraste.

Olika viner hälldes upp, jag smakade och spottade. Gott, jättegoda viner! Friska fruktiga. De hade även en del röda viner också, bl a en reserve-cab som var trevlig. Jag mös.

Ungefär samtidigt som jag steg in i byggnaden hade ett ungt amerikanskt par även stigit på. Svensk som man är stirrade jag naturligtvis ner i bänkskivan. Nickade svagt. Men pourern och paret kom snabbt i diskussion. Återigen slogs jag av amerikaners lättsamma och högst informella stil. Det tog inte lång stund innan pourern visste allt om dem – de var förlovade, vem hade tagit initiativet till det, var de hade träffats först, var de bodde nu, var de hade gått i skola, vad han tyckte om henne, vad hon tyckte bäst om honom, hennes dåliga sidor. Och de visste allt om pourern. De får tips om intressanta vingårdar i området. Kommentarerna klart amerikanska: ”Awsome” hör jag oftast.

Efter ha tömt ut alla hemligheter om varandra kollade de sig runt och – shit här står ju en stackars bänkskivestirrande turist som vi kan utfråga! Och efter några turer insåg de att jag kom från Långtbortistan - i det här fallet Sverige. Och det var då det gick upp ett Liljeholmens att, vänta nu, Fred Brander som driver stället har ju någon form av koppling till Sverige!

Fred Brander, ägare och vinmakare kallades fram. En varmt och ständigt leende amerikan i 60-årsåldern. Någon svenska kunde han dock inte, men han hade varit en del i Sverige. Vi hade en trevlig pratstund och jag fick höra vineriets historia, hur de hade kommit ut här i bushen på 70-talet. Han undrade om maten på F12 fortfarande var ätbar. Jag svarade att det är den, men med tanke på de minimalistiska portionerna var det bra att dra en pizza först (nej det sa jag inte men om någon från F12 ser detta så får ni gärna öka portionsmängden så man slipper gå till Pizza Hut efteråt, morr!)

Kopplingen till Sverige var inte helt klar, men jag förstod det som att hans farföräldrar hade utvandrat till Argentina, träffat någon argentinska och därefter vidarevandrat till USA. Hursomhelst, hans kusin drev någon form av konstgalleri på Strandvägen. ”Han har galleriet på gatuplanet och så bor han högts upp – praktiskt.” Tänkte i mitt stilla sinne på vad som står på Ritter Sportomslaget, "Kvadratisch, Gut, Praktisch!" Då jag jobbar nere in those hooks går jag ju ofta förbi gallerierna, men har inte kommit för att gå in och fråga.

Vi säger hej då till varandra och jag vänder mig mot disken igen för att göra några strategiska inköp. Först en ”au Natural” förstås. Sedan tvekar jag lite, kanske en av de goda cabarna. Men sedan kan jag bara inte motstå deras rosé: Chateau Neuf du Pink. Hur underbart som helst! 12 dollar typ. Naturligtvis ett blandvin – de är ju amerikaner, varför göra det komplicerat för sig? Basen sauvignon blanc, toppa sedan med syrah till rätt färg och smak. Praktisch!

Hemma sedan är några av mina vinnerdar till kompisar helt oförstående. A formulerar det bäst: ”Hur kunde du släpa ROSÈvin över Atlanten?!?!”Men det var ju inte vilket vin som helst, det var ju Chateau Neuf du Pink! Doh!

Cargassachin då? Den skänktes till vinnerdar P & T.

Glupskt

Toast Skagen är nog, enligt mitt tycke, världens godaste förrätt. Visst, det finns naturligtvis goda förrätter om du botaniserar bland den moderna tävlingsmaten (och gåslever är ju heller aldrig fel) men det finns en underbar enkelhet i Toast Skagen som är svårslagen. Räkor, mayo, citron, dill, löjrom – rikigt daVincianskt pentagramiskt rätt!

Legenden har det att rätten skapades av Tore Wretman på 50-talet. Efter lite googlande kan man läsa i Aftonbladet hur Staffan Heimerson kör runt i Skagen och får helt oförstående blickar när han beställer en Toast Skagen. Enligt Tores änka kom rätten till 1956:

Tore och besättningen tävlingsseglade i regattan Skagen runt i Tores mahognybåt Salta Marina 1956. Det blev stiltje. Segerchanserna försvann, besättningen deppade. Behöver piggas upp, tänkte Tore och tittade efter vad som fanns i galleyt. Inte mycket. Men tillräckligt. Han fann ägg och olja, räkor, lite löjrom, dill och en citron och ett formbröd. Hokus pokus. Tore rostade brödet, snodde till en majonnäs, hackade räkorna och dillen och formade löjrommen till ett duvägg.

Besättningsmannen:

– Nå Tore, vad kallar du den lilla läckerheten?

Tore tittade ut över de blanka vattenvidderna och i fjärran såg han konturen av Jyllands nordspets.

– Men kära hjärtanes, svarade han i ett benådat infall, det är ju en typisk Toast Skagen.
Så egentligen, för alla oss hard corefans, ska det minsann inte in någon crème fraishe, gräsfil eller rödlök på toasten!

Fast det är nog få som bara har majonnäs. I de flesta fall är majonnäsen utblandad och någon form av lök är tillsatt. Majonnäsen kan lätt uppfattas som väldigt… majonnäsig, i avsaknad av bättre ord. Lisa Elmqvist i hallen gör en underbar Skagenröra, den brukar vi köpa.

En av mina favorithistorier om Toast Skagens förträfflighet handlar om I & P. P fyller år, blir utbjuden till Vinbaren av I. P beställer en Toast Skagen, som raskt konsumeras. I frågar P om han önskar någon efterrätt, varpå P efter lite funderingar säger: En Toast Skagen... Så himla rätt! Så Toast Skagen funkar både som förrätt, huvudrätt och efterrätt.

På senare tid har jag börjat föredra min Toast Skagen gjord på originalreceptet. D v s, hoppa både lök och gräsfil. Så när vi på förmiddagen på Påskafton får ett plötsligt behov av Toast Skagen blir det originalet som gäller.

Dock är det nog mest original i teorin – inget bröd, små frysta räkor och färdiginhandlad mayo. Och C propsar på lite hackad rödlök. Fast det gör inte så mycket. Vi hackar färsk dill och blandar ner majonnäs och citronsaft. Depeche Mode vrålar i bakgrunden. Salt och 70-talsdrogen vitpeppar. Hur gott som helst! Vårt egenkomponerade trick för mindre majonnässmak är att blanda ut majonnäsen med lite citronsaft. Lite rinnigare, inte så stabbig.

Vinet – Ch Bel-Air-Ouÿ ligger och väntar i karaffen. Vi orkar inte korka upp något annat, och då vi är rejält hungriga kastar vi i oss Toast Skagen – utan toast – under tystnad på några millisekunder.

Glupskt är dagen ord.