Så stod jag där på Los Olivos Café och valde bland flaskorna. Den söta tjejen som fnissat vid min kommentar om en ”noll-fruktig” pinot bjöd på flera smakprov och flera olika producenter kom fram. Till slut valde jag en Cargassachi, som skulle visa hur ofruktiga kaliforniska pinoter minsann kunde vara. Jag var nöjd.
Men sedan var det ju Brander som jag skulle till. Jag frågade efter vägen och de visste naturligtvis precis. ”Kör ut mot huvudleden igen, sväng höger, fortsätt tre miles, sväng sedan vänster.” Jag hoppade i bilen. Höger, sedan vänster. Hur enkelt som helst. Där fanns ju t o m en skylt, Brander Vineyards. Platt landskap, vin till höger och vänster. In genom portarna, en liten parkering och bakom den ett jättegulligt litet mini-chateau. Tre flaggor vajade på tre flaggstänger på huset. Den amerikanska, den argentinska och – den svenska? De kunde ju inte veta att jag skulle komma idag? Eller? Hursomhelst – jag var framme. Tre år efter att jag först kom i kontakt med vinet stod jag nu här. Magiskt. Förväntansfylld klev jag in.
De sedvanliga turistattiraljerna, en lång bänk, en griffeltavla. Två pourers. Jag närmade mig stället försiktigt, jag ville liksom njuta av situationen fyllt ut. Därför smög jag runt lite, kollade på fotografier på väggarna, fingrade lite på turistsakerna.
Efter en stund gick jag mot baren. En pourer hälsade mig mycket hjärtligt välkommen och jag kände mig det också. Det fanns två provningsmenyer, jag gjorde som jag brukar göra och valde den dyraste.
Olika viner hälldes upp, jag smakade och spottade. Gott, jättegoda viner! Friska fruktiga. De hade även en del röda viner också, bl a en reserve-cab som var trevlig. Jag mös.
Ungefär samtidigt som jag steg in i byggnaden hade ett ungt amerikanskt par även stigit på. Svensk som man är stirrade jag naturligtvis ner i bänkskivan. Nickade svagt. Men pourern och paret kom snabbt i diskussion. Återigen slogs jag av amerikaners lättsamma och högst informella stil. Det tog inte lång stund innan pourern visste allt om dem – de var förlovade, vem hade tagit initiativet till det, var de hade träffats först, var de bodde nu, var de hade gått i skola, vad han tyckte om henne, vad hon tyckte bäst om honom, hennes dåliga sidor. Och de visste allt om pourern. De får tips om intressanta vingårdar i området. Kommentarerna klart amerikanska: ”Awsome” hör jag oftast.
Efter ha tömt ut alla hemligheter om varandra kollade de sig runt och – shit här står ju en stackars bänkskivestirrande turist som vi kan utfråga! Och efter några turer insåg de att jag kom från Långtbortistan - i det här fallet Sverige. Och det var då det gick upp ett Liljeholmens att, vänta nu, Fred Brander som driver stället har ju någon form av koppling till Sverige!
Fred Brander, ägare och vinmakare kallades fram. En varmt och ständigt leende amerikan i 60-årsåldern. Någon svenska kunde han dock inte, men han hade varit en del i Sverige. Vi hade en trevlig pratstund och jag fick höra vineriets historia, hur de hade kommit ut här i bushen på 70-talet. Han undrade om maten på F12 fortfarande var ätbar. Jag svarade att det är den, men med tanke på de minimalistiska portionerna var det bra att dra en pizza först (nej det sa jag inte men om någon från F12 ser detta så får ni gärna öka portionsmängden så man slipper gå till Pizza Hut efteråt, morr!)
Kopplingen till Sverige var inte helt klar, men jag förstod det som att hans farföräldrar hade utvandrat till Argentina, träffat någon argentinska och därefter vidarevandrat till USA. Hursomhelst, hans kusin drev någon form av konstgalleri på Strandvägen. ”Han har galleriet på gatuplanet och så bor han högts upp – praktiskt.” Tänkte i mitt stilla sinne på vad som står på Ritter Sportomslaget, "Kvadratisch, Gut, Praktisch!" Då jag jobbar nere in those hooks går jag ju ofta förbi gallerierna, men har inte kommit för att gå in och fråga.
Vi säger hej då till varandra och jag vänder mig mot disken igen för att göra några strategiska inköp. Först en ”au Natural” förstås. Sedan tvekar jag lite, kanske en av de goda cabarna. Men sedan kan jag bara inte motstå deras rosé: Chateau Neuf du Pink. Hur underbart som helst! 12 dollar typ. Naturligtvis ett blandvin – de är ju amerikaner, varför göra det komplicerat för sig? Basen sauvignon blanc, toppa sedan med syrah till rätt färg och smak. Praktisch!
Hemma sedan är några av mina vinnerdar till kompisar helt oförstående. A formulerar det bäst: ”Hur kunde du släpa ROSÈvin över Atlanten?!?!”Men det var ju inte vilket vin som helst, det var ju Chateau Neuf du Pink! Doh!
Cargassachin då? Den skänktes till vinnerdar P & T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar