Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

I lördags var C och jag ute hos M och Polarforsknings-H för att få lunch men framför allt för att spana in det nya huset. Supertrevligt och mycket snyggt, bra val! Mitt uppe i husesynen fastnar vi dock framför H & Ms stora bokhylla, och H utbrister förtjust: Just det! Aha! Bra att du är här! Det visar sig att jag ska få en bok för läsning, för H drar fram Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. Jag kollar på boken – på omslaget en tjej med rutig skogshuggarskjorta och några killar i vit skjorta och röda slipsar. Jaha, jo, jag gillar min röda slips men… H ser att jag inte fattar (som vanligt) så jag vänder på boken och läser på baksidan. Aha! Den handlar om Sigtuna, d v s om SSHL, om Hum som både jag och H har gått på. Jag blir ombedd att läsa boken och säga något. Så här kommer lite reflektioner.

Först och främst kan jag tycka att det är lite synd att bokförlaget har valt att poängtera att Agnes gått på skolan. Det finns i och för sig en kort notis inledningsvis om att det här är fiction och inget annat, men ändå: vi leds in i en missföreställning om att nu ska vi läsa ett insatt reportage om hur det är på SSHL. Vi leds in i att tro att Agnes är Elin och att det här är en självbiografi. Men ingenting av det här behöver vara sant – vill man vara elak skulle man kunna säga att boken mycket väl skulle kunna vara anpassad för den bild som gemene man har av Sigtuna. Därför tycker jag att boken borde börjat med ett stort fett klargörande att det här är bara påhitt, istället för att försöka smygsälja på att det här är ett insatt reportage å nu ska ni få en massa smaskiga detaljer hur det går till…

Men men! Har vi bara kommit bortom det så är det en trevlig och lättläst bok. På frågan om det verkligen är så svarar jag att visst, boken tar inga materiella friheter i de aspekterna. Skolan beskrivs på ett korrekt sätt, några detaljer kan jag väl ha synpunkter på, såsom att vi inte niade dock Husmor/Husfar på Kvarnbranten men det kan mycket väl vara så på Berga. Miljöerna känns igen och visst fanns det gott om elever vars föräldrar hade mycket pengar, och visst fanns det gott om elever som gick på skolan för att deras föräldrar hade gått där.

Men boken handlar inte om Hum, vilket jag tycker är viktigt att påpeka. Snarare är det en berättelse om en ung tjejs strävan att välja sida, en berättelse om att upptäcka hur rätt allt blir om du säger vad du tycker och gör det du tycker är rätt. I den aspekten tycker jag att boken är rätt bra, och den växer med huvudpersonens växande insikter om hur livet fungerar.

Sigtuna är bara kulisser, men ganska goda sådana. Ju mer jag läser desto mer slås jag av hur träffsäker boken är. Ganska lik Torbjörn Flygts Underdog.

Så, sammanfattningsvis, på A svarar jag ja och på B svarar jag att det var trevlig läsning. Tack H!




PS Faktum är att jag blev ganska sugen på att åka ut dit. Det är tjugo år sedan jag tog studenten och jag har varit tillbaka flera gånger, men för första gången på länge fick jag lust att åka tillbaka och vara där lite längre, vandra runt där i korridorerna på Kvarnbranten och leta efter gamla märken i väggarna. Prata med eleverna. Kolla in tavlan. Kanske komma på föredettingdagen i vår? DS


EDIT: idag såg jag visst att Svenskan skrivit om allitihopa

Tisdagsprovning med Eric Lichtle hos Vinik

Det är tisdag och jag har sedan tidigare accepterat en trevlig sms-inbjudan om en rieslingprovning från Fredrik. Det visar sig bli mer än bara riesling – t ex en supertrevlig gewurztraminer, något som jag inte trodde var möjligt!

Hursomhelst, vinmakaren Eric Lichtle från Gueberschwihr är på besök i Sverige och Vinik har ordnat en liten trevlig provning. Eric börjar med att berätta lite allmänt om sig själv och sina viner – hur han som de flesta vinmakare varit runt en hel del för att sedan hitta sin plats – som i det här fallet visade sig vara lilla Gueberschwihr i Alsace. ”I tried to make wine in the desert,” kommer jag bl a ihåg att han sa…

Vi inleder med lite Cremant d’Alsace. Vinet, som blandas av olika basviner, lagras fem år innan det släpps. Ljus färg. Inledningsvis äpplen, lite övermogna sådana. Bra mousse, bra syra. Typisk moussedoft. Tror att det var pinot blanc samt aningens riesling i mixen. Mycket trevligt vin!




Därefter ett blandvin till, en edelzwicker som de har döpt till Marinès. Eric berättar att tanken är att det ska passa bra ihop med vistelse vid havskusten. Detta är nog kvällens märkligaste vin, lite gulare än de andra men mycket speciell doft! Lite kungen av Danmark dyker upp, några likörer, lite söta frukter… utan att smaka på vinet skulle man lätt kunna säga att det var någon likör av något slag. Men mycket fräscht! Blandningen varierar från år till år, men silvaner, riesling, gewurztraminer ingår i år.




Därefter riesling 2009. Lite mineral, men inte så mycket. Svag, men ändå väldigt tydlig rieslingdoft. Jorden här i Alsace är annorlunda jämfört med Mosel och andra delar av Tyskland, inte så mycket skiffer utan mer kalksten. Det märks också i vinet. Bra syra, lite godistoner men inte så mycket. Balanserat. Mandariner, grapefrukt. En tydlig doft av cointreau stiger från glasen…




Sedan en pinot gris som var mycket trevlig, ett oerhört fylligt vin. Mer kraft än syra. Knallpulver…




Sedan till kvällens aha-upplevelse: En supertrevlig gewurztraminer! I mina tidiga vinår drack jag en del gewurztraminer, men sedan tröttnade jag lite. Provade några för något år sedan men, nja, de var inte goda. Ingen syra, inget liv, bara handkräm. Men det här, såhär ska det smaka! Jag hittar söta gula frukter, rosor, en avstämd kryddighet… ganska lik riesling faktiskt. Avstämt och balanserat, supergott!

Därefter en 2007 Grand Cru Goldert Riesling som var mycket god. Pigg, härlig syra, massor av smaker. Lång, komplex. Härlig eftersmak! Lite ananas dyker upp… T från Finare & Vinare har med sig en 2004, som vi testar efteråt. Den var mycket trevlig och lite roligare än 2007:an. Vinner på att ligga till sig något, tror jag. Tack T för att du tog med dig den!






Sist ut en annan gewurztraminer men då är smaklökarna någon annanstans. Men det var mycket Earl Grayte – och naturligtvis en diskussion om vems Earl Gray: Twinings? God no! Yes way!

Efteråt bjuds vi på lite ost och lite ankleverpastej, med cornichons i en intressant vinäger. Mycket gott!




Stort tack till Eric och Niklas, och till Fredrik för inbjudan!

Amarone, Vadstena och förrådslänsning

Seriöst, ett kungarike för lite energi för att skriva ett blogginlägg! Jag får skylla på att jag är tokförkyld – inte som vanligt, d v s sängliggande med tomater, Singoalla och Band of Brothersmaraton, utan precis så frisk att jag bara är förkyld. Fast jag antar att det är bra med tanke på mina bokslut…

Hursomhelst! För ett tag sedan hade jag lite gubbamiddag hemma för några vänner. En av gästerna hade med sig en hel flaska amarone, en Capitel de'Roari som jag stoppade in i förrådet och sedan hände inget mer. Men så i fredags infann sig så den vanliga fredagstörsten efter något gott, rött, pulserande vin och eftersom underhållet av mitt rödvinsförråd varit kraftigt eftersatt den senaste tiden blev det en shoot-out mellan Davids vin och amaronevinet. Amaronen förlorade. Davids vin ska jag korka upp och njuta av.

Amaroneviner tillhör väl kanske inte de viner jag dricker vanligtvis, så det var roligt att korka upp. Förr hände det väl oftare att jag drack amarone, men de senare åren har det mest blivit andra viner. Vi korkar upp. Helt klart ett gott vin, sammetslent enligt C. Fylligheten är det inget fel på. Gott och mycket publikfriande. Perfekt en fredag! Tack M!

I lördags begav jag mig så söderut till Vadstena för årsmöte. Det var supertrevligt! Och faktiskt, mer amarone. Denna gång ett annat märke, kan varit Tommasi? Det var i alla fall mycket gott, och godare än fredagsvinet.

På väg upp från Vadstena passerade jag K-holm för att hämta upp lite riesling och samtidigt inventera. Hallå, förrådet är ju nere på alarmerande låga nivåer! Vaff… nu blir det till att köpa in lite mer!

I K-holm fick jag dessutom årets ranson av våfflor av mamma. Lunchkoman slog till precis när jag rullade in i Stockholm. Jag gjorde inte så mycket mer den söndagen...

Vår till slut!

Преступление и наказание

Utläst! Den var faktiskt rätt bra! Schysst tugg, intressant intrig, tornadomässiga känslostormar. En hel del drickande.

Så, nu ska jag inte spamma er mer på ett tag!

Grattis Gamla Amsterdam!

Gamla Amsterdam, en av mina absoluta favoritostaffärer i stan, fyller tre år! Grattis! Hoppas att ni hade en trevlig födelsedag!

Själv blev det en lugn lördag. Eller – inledningsvis blev det allt annat än lugnt, eftersom lördagen började med ett stenhårt träningspass. Jag har inte vägt mig på sistone, men ganska snabbt efter jag börjat träna minskade vikten från 90 till 88 (det är tydligen bara stenar som sjunker enligt Mycket Bättre-J). Först trodde jag att jag hade fått en generös sign on-bonus, och att 80 var bara ett par veckor borta. Det visade sig vara århundrades ”leva i förnekelse!” Men nu känns det som att jag kommit ner kring 86-87 i alla fall.

Efter trevlig lunch på supergoda Eastanbul begav jag mig ner till Munirs livs i Skärholmen och köpte lammstek, sedan ett kort stopp på Gamla Amsterdam där det blev en bit Old Amsterdam och en bit Reypenaer VSOP. Väl hemma sedan blev det lammgryta med holländsk ost och ca 100 sidor Brott och Straff, som jag har 50 sidor kvar av. Ikväll blir det kanske lite Oscar Wilde (hälften kvar).



PS Schäfer-Fröhlichen var godare i lördags kväll, men fick inte den totala förlösning som Keller 2009 fick. Well well, det var gott men inte min kopp av te! DS

2009 Schäfer-Fröhlich Felsenberg Riesling GG

Fredag och jag stressar på för att göra klart några rapporter. Sedan möte med vinintresserad kund och dennes lika vinintresserade revisor och kanske inte lika vinintresserade revisorsassistent. Lite siffror, lite diskussion, lite beslut, lite cosy, sedan över till det viktiga: kvällens vin! Tonight’s lucky number visar sig vara Italien. Hoppas det smakade gott! Därefter får jag skjuts tillbaka till kontoret och där hamnar jag rätt in i lite gott bubbel – företaget firar att vi har öppnat ett nytt kontor, supertrevligt!

Väl hemma blir det en lugn tv-kväll. Vi lagar stekt lax med rotfrukter i ugn och till det konstig sås. Från början skulle det bli limesås till men den blev lite för syrlig så C hällde ner en hel del teriyakisås och sedan smakade det gott. Gott, inte så syrligt och ganska teriyakish.

Till det korkar vi upp 2009 Schäfer-Fröhlich Felsenberg Riesling GG, som jag köpt in för att prova. Med Emrich-Schönlebers Halenberg som knockade oss fullständigt i färskt minne är vi förstås mycket spända på att få se hur andra 2009:or är, inte minst Schäfer-Fröhlich som med all rätt kan klassas som en intressant up-and-comingproducent i Nahe.

Ljus färg, vilket inte är så konstigt. Massor av kolsyrebubblor!






Doften är underbar, härligt avstämd och balanserad. Vi hittar godis, mineral och friska, gröna äpplen, Granny Smith framför allt. Inte lika vass som Emrich-Schönleber, som var mer av allt.

Smaken går åt det syrliga hållet. Vi möts av en pigg syra, vinet är helt torrt utan några dolda ambitioner: detta är ett aperitif- eller matvin, utan någon restsötma eller försök till upplevd sötma. I jämförelse med Emrich-Schönleber är vinet inte lika fylligt.

Sammanfattningsvis ett gott vin, men inte min kopp av te. Lite för mycket syra, lite för lite fyllighet. Mina pengar går till Emrich-Schönleber istället. Men om ni letar efter ett gott matvin, by all means!