South Africa, Day 1: The Pot Luck Club

Twelve hours later I stumbled out of the aircraft, filling my lungs with warm, dry, South African air. It felt really good to be back in Africa, back in South Africa, and back again in Cape Town. I got down on the tarmac, proceeded through the immigration check point, answered “pleasure” with a big smile instead of “business” which I did last time, and went to collect my checked baggage. Ahhh this was going to be gooood!!!

However, whilst standing there in my dreams, waiting for the conveyor belt to start pouring out luggage, a small and very cute little lapdog had sneaked up on me and was sniffing heavily at my hand baggage. My first thoughts were, “well aren’t you the cutest thing!” But then I saw the tiny leash, and then a rather large airport security personnel appeared from nowhere, asking me rather harshly, “got any fruit in there?”

Slightly taken aback I answered honestly, “Yes, at least three bananas!” I was going to eat them on the plane but had forgotten all about them. The rather large security personnel did not say anything, he just waved his arm in a way that could not be mistaken – just bring’em! I gave him the three bananas and he gave the not-so-cute-anymore dog a candy. Seconds later my bag came out and I walked through customs, entering South Africa without my three bananas that I had forgotten all about.

Well well! I found the exit, grabbed a taxi to my hotel, the Long Street Boutique Hotel. The cab driver had no problems finding it. The lessons learned from this initial taxi experience, that taxi drivers knew where they were going, and moreover knew how to, like, get to places, was however soon to be smothered. But before digging into that, let us turn the clock back some three months.

As soon as I had booked the wine tour with BKWine back in November, I started to look for good restaurants in Cape Town. The wine tour itself started on Saturday 27^th of February, and I had booked two extra nights in Cape Town to get a little bit more out of my vacation. Departing Wednesday the 24^th, landing in Cape Town on Thursday the 25^th, it gave me two extra nights. Since I assumed that some of the other participants would arrive on Friday the 26^th, and since we would all stay in the same hotel, we would no doubt bump into each other Friday afternoon, and most likely there would be suggestions to go out and eat something together, Thursday night therefore, seemed the best evening for something extraordinary.

It did not take many googlings to discover that Luke Dale-Roberts’ The Test Kitchen would be the primary option to discover what Cape Town could best offer in terms of fine dining. So I sent them an e-mail, probing Thursday the 25^th of February for a reservation. I sent my requesting e-mail on the 18^th of November. The following day, the 19^th of November, I got a reply saying that they were... fully booked until 18^th of May! Holy Moses! Trying to book a reservation three months in advance was clearly not sufficient. However, they recommended that I tried their other restaurant, ThePot Luck Club. I e-mailed them and yes – one person, the first serving, at 18.00 hrs, welcome. Great!

At first I found it a little bit disturbing, since I had tried to book such in advance, but then I got over it and started looking forward to the Pot Luck Club. Several reviews that I read on the Internet had stated that although the Test Kitchen was fine, the Pot Luck Club had in fact been a better experience. So after having unloaded my luggage in my hotel room, I undressed and slept for two hours, took a refreshing shower (nothing beats "a shower n' a shave...) and walked down to the street to find a cab.

This time I was not so lucky – the cab driver had absolutely no clue of the address, 375 Albert Road.

"Where's that???"

"Well I don't know!"

Then I remembered I had a screenshot of the restaurant:

"Ah, Woodstock! Yes, I know where that is! We go there first, find the street there!”

It did not sound that reassuring, but I thought that eventually I will get there... Now, if you have not been to Cape Town before, you should get rid of any images depicting “cute little town,” or any images saying it is a “town.” A few minutes after leaving Long Street, we got caught up in serious traffic jam. I realized that the estimated 15 minutes drive would take forever! But slowly and steadily, we got closer. And my cab driver managed, with some help form a smart phone to locate the place. Very nice, I got there 30 minutes late but that was no problem.

I had visualized that the restaurant would be located in a busy street with a tiny door, but it turned out to be within a gated enclosure. The Old Biscuit Mill, the name of the place, had been turned into a little sanctuary with a few other restaurants, a chocolate factory, and some other shops. Very peaceful and very quiet. A security guard pointed to an elevator and in the elevator the restaurant was clearly marked. I pushed the button and at last, I entered the restaurant. 

The place was oozing calmness, so very welcoming. I was greeted by the head waiter and shown to my table. The restaurant was built on the top floor of the old mill and had a rectangular shape with large panorama windows. It was very airy and furnished in a modern style. I really liked the interior, it felt great to be here. Everyone from head chef and down - including the guests - seemed to be relaxed and in a good mood. Nice!

First, some wine whilst looking at the menu. I had a glass of 2015 Newton Johnson Resonance, a Sauvignon Blanc/Semillon blend. Really nice.

Of course I had looked at the menu before, but I needed some finalizing time. This is what I settled on:

Firstly, the  Pot Luck Club Fish Tacos. Very nice. Crispy tacos on top and on the bottom, with tasty pieces of fish filets and other things in between.

My second dish was the Crispy Octopus, Doenjang Mayo, Pickled Cucumber and Octopus Teriyaki. This I also found very nice. I really like octopus, maybe not the rubbery, tyre imitations type you can get sometimes, but the other ones - great! The combination octopus, mayo and teriyaki - so good!

Thirdly, I had the Pig Head Ssam (my first ssam), Pineapple Kimchi with Miso Dressing and Bean Powder. This was a knock-outer! The pig head: crispy rind with juicy meat (must have been cooked slowly and for a very long time). The pineapple kimchi - absolutely lovely! The combination, fresh and sour pineapple kimchi with a slight heat, together with the pork was stunning. Really loved this dish!

With this, I had a glass of red wine: 2015 Peter Max Crystallum Pinot Noir. A nice Pinot - not too much acidity, not that diluted, not that jammy. Good solid structure!

I could not resist joking with D, my waiter:

“Ok – this is the pig’s head?

“yea…?”

“Well if this is the pig’s head, then this must be the skin. And if this is the skin, this must be the meat. And if this is the skin and this is the meat, doesn’t that make this the… brain?

“Moahahaha! Good guess but no – I think it’s the inside of the chin.”

My last tapas was the Smoked Beef Fillet With Black Pepper and Truffle Café Au Lait. Sweeeet Lord this was good!!! Excellent - I mean EXCELLENT meat - just browned, thus mostly raw, in this dense, creamy sauce. Best dish in my ten day's stay. Perfection.

The plan was to have the selection of South African cheeses, but – I forgot all about them! Sorry! Instead, I took the soofley… Malted Chocolate Fondant Souffle With Halva Ice Cream, which was a bit overpowering but very nice.

I finished with coffee and thought about staying for some drinks, the guests for the second seating had started to enter the restaurant. But I was at complete satisfaction after his wonderful meal and excellent service. Besides, the following morning at 8 o'clock I had booked a 8 kilometre Table Mountain run with Run Cape Town so I decided to go back to the hotel. It had been a long and most lovely day.

A wine called Babiana???

Lion's Head and Signal Hill, from the restaurant's balcony

Many, many thanks to the Pot Luck Club for an awesome experience!!! I am definitely going back, and if you are in Cape Town - book in advance and ENJOY! 

Sydafrika, prolog: Air Andouille och sju timmars väntan på Charles de Gaulle (flygplatsen)

Ha! Gate 67!

Kära läsare, återigen har jag varit på en låååång utlandsresa. Den här gången åkte jag med BKWine till Sydafrika och den här gången var det en ren nöjesresa – antalet barn hemma är fortfarande bara ett, hehe... Men vilken resa det var – absolutely fantastic! Vilken resa. Vilka viner. Vilken god mat! Superarrangerat av Britt och Per, jag åker tillbaka any day! Sydafrika kan verkligen göra goda viner, och definitivt goda matviner. Så, här kommer lite korta noteringar och i vanlig ordning tar vi det från början, som börjar med en lång, härlig flygresa. Typ.

Förra gången jag flög till Sydafrika (se nya taggar nere till höger) gick det galet redan från start. Vi skulle åka via Amsterdam och flyget till Schiphol gick vid det synnerligen okristna klockslaget sex på morgonen. Taxin hämtade upp mig och min dåvarande chef vid… en ännu okristligare tid före det. Knappt levande körde vi iväg mot Arlanda och det funkade väl fint tills vi kom i höjd med Stora Väsby, då taxin helt plötsligt började uppvisa klara signaler om kommande motorhaveri och kort där efter lade av. Christ!!! Ringa efter ny taxi mitt i natten, oroa sig för att den inte skulle komma, sedan stressa ut till Arlanda och stressa in genom alla kontroller och ut till gaten och ombord på planet. Väl där – elektriskt fel! Vänta i flygstolen i 45 minuter, sedan iväg.

Sedan visade det sig vara halv storm över Amsterdam så planet fick cirkulera – i kastvindarna – tills det blev klart att landa. Kraftigt försenade var det bara att springa från ena änden av Schiphol till den andra – ingen taxfree, inga två timmar värdigt strosande inklusive fika, utan en redig språngmarsch för att hinna med stora planet till Kapstaden. Puh!

Därför tänkte jag att den här resan skulle utmärkas av betydligt mer värdighet. Eftersom BKWine säljer sina resor utan själva flygresan till destinationen kan du styra själv hur du vill åka dit och i vilket format. När jag väl bestämt mig för att åka med började jag därför leta efter något passande flyg. De första som dök upp i sökningarna var visserligen billiga, men kanske inte så värdiga. Flyg från Arlanda på eftermiddagen, mellanlanda i Doha eller Addis Abeba, vänta på flygplatsen från åtta på kvällen till fyra-sex på morgonen, landa i Johannesburg runt lunch, för att i bästa disktrasestyle stappla ut i Kapstaden sen eftermiddag. Nja! Någonstans kände jag att jag var för gammal för att sitta i någon obekväm flygplatsstol mellan åtta på kvällen och sex på morgonen för att spara någon tusenlapp eller två.

Efter en hel del funderade valde jag därför Air France. Ut Arlanda kl 1 på eftermiddagen den 24 februari, landa i Paris vid fyrahugget, sedan direktflyg till Kapstaden (d v s inte via Joburg) runt 23.30, sova på planet och landa någorlunda utsövd i Kapstaden runt lunch torsdag 25 februari. Det fanns ett senare flyg från Arlanda, men jag kände att jag inte ville riskera att inte hinna med stora planet till Kapstaden så det fick bli sju timmars väntan i Paris – dagtid.  Det kunde jag ju leva med, det var ju bara att parkera sig på något trevligt ställe och läsa någon trevlig bok.

Fast, hur är det att åka med Air France då? Jag mailar med Per, frågar hur det är med maten:

- De serverar väl andouille?

- Japp

- Och hästbiff?

- Vanligtvis

- Kanske även tripes?

- Om du har tur

- Hur är det med lammhjärna?

- Självklart! Och genomgående pastis till maten.

Det avgjorde saken - det fick bli Air France, eller Air Andouille som jag döpte om dem till med skräckblandad förtjusning!

Hursomhelst. Onsdag och jag gick upp i vanlig tid, klockan sex, tog det mycket lugnt, packade det sista, och åkte sedan ut till Arlanda med pendeln. Inga problem, strålande väder. Väl på Arlanda åt jag medhavd matsäck (ren protest mot den dyra flygplatsmaten) och tog det allmänt easy. Fingrad på det mesta i taxfreeshoppen, men hittade inget direkt. Och naturligtvis - inser att jag svarat liiiite för många ja till Facebook, som numera vet allt om mig verkar det som...

Sedan iväg! Som sagt, första gången jag flög med Air France, helt ok! Lite trånga säten, väldigt många instruktioner på franska men helt ok mat. Väl i Paris drabbades jag dock av en mindre ”alla vägar, andra vägar”-incident. Det stod att mitt flyg skulle gå från gate (eller terminal?) 2E, så jag gick och gick och följde skyltar för 2E tills allt bara tog slut och jag stod helt själv vid några avspärrningar, då kom en från personalen fram och förkunnade att jag gått för långt och behövde gå tillbaka. Typ till ursprungsplatsen. Så efter lika mycket konkande på mitt tunga handbagage och en hel del till kom jag till slut fram till min gate och kunde påbörja mina sju timmars väntan på Charles de Gaulle.

På schemat stod egentligen bara två saker: kolla i alla taxfreebutiker och äta någon fransk middag, gärna med något glas vin. Jag såg framför mig hur jag slog mig ner vid något bord med rutiga dukar på någon av de tusentals små urtypiska franska restauranger det skulle finnas där inne på Charles de Gaulle, och mer eller mindre bara slumpmässigt pekade på någon rätt från en meny som bara var på franska, och hur jag sedan blev ohyggligt dåligt bemött av någon synnerligen otrevlig kypare som konstigt nog bara verkade kunna ett ord på franska – incroyable! Jag föreställde mig att maten – när den väl kom in – skulle bestod av blandade blötdjur och råa blodkorvar, men att den på något mystiskt sätt ändå skulle smaka fantastiskt, och att jag sedan fick vänta minst tre timmar på att få betala. Ingenting av detta hände dock.

För det första så fanns det inte så många restauranger på Charles de Gaulle. Jag gick förbi något som i bästa fall kunde liknas vid ett pizzasliceeria, men a) det såg inte så trevligt ut och b) prognosen att bli ohyggligt dåligt bemött i kombination med att få fantastiskt välsmakande mat verkade minimal, at best.

Men skam den som ger sig! Efter en hel del letande hittade jag faktiskt en restaurang till, som verkade kunna leverera. Dock hade de även en engelsk meny, så det skulle inte bli frågan om något slumpmässigt urval och dessutom skulle jag veta vad jag faktiskt åt. Men men, can’t have it all can you? Och i valet av de korslagda blötdjuren och något som jag faktiskt var sugen på fick det bli hamburgare. Min servitör var dessutom supertrevlig, så det var verkligen inget som stämde. Fast en sak var enligt plan i alla fall. När han kom ut med min hamburgare förkunnade han med hög och tydlig stämma, ”Monsieur! Ikväll har ni tur, det är Andé som står vid spisen. Han vågade ta er hamburgare så nära som 20 centimeter till spisen!” Jag lyfte på den övre brödskivan och stack kniven i hamburgaren – den var minst sagt bladdy… Men supergod! Så åtminstone några förväntningar infriade sig i alla fall.

Efter maten gick jag och köpte en hink macarons och läste lite ur min bok Battle of Britain som jag bestämt mig för att ta med och läsa ut. Några minuter senare vad macaronerna slut, boken lite halvseg och jag fullkomligt sockerspeedad. Ytterligare några minuter senare var jag fett uttråkad och försökte få igång en diskussion om cognac på Instagram genom att påstå att ”i motsatts mot vad de flesta tror tillverkas all cognac i en fabrik i södra Frankrike och att vätskan sedan smaksätts och marknadsförs efter konsumenternas olika smaker och preferenser.” Det var ingen som gick på det. Jag hann även med en tiramisu på illykaffe, ”illymiso,” som nog var den godaste tiramison jag ätit.

Slutligen, efter sju timmars väntan i Paris på Charles de Gaulle gick mitt plan till Kapstaden utan förseningar och tolv timmar senare landade jag hyfsat utsövd i Sydafrika. Äventyret kunde börja!

2002 Fleur de Passion, 2007 Keller RR, 1971 Silvio Nardi, 1969 Ayler Herrenberg och Auschoshishowowshwsh Springwood

Återigen har jag varit på Sverigetour och återigen har det konsumerats vin. Först ut, Mr Bigbay där i Norrlands inland:

2002 Fleur de Passion köpte jag för några år sedan och befinner sig just nu i ett fenomentalt drickfönster. Allt integrerat, väldigt fräsch, inget som sticker ut, inga obehagliga syror, underbar balans. Kalasgod! Inget att vänta på. En flaska kvar i källaren i K-holm, den ryker snart. När 2008:orna släpps är jag definitivt först på låset!

2004 Pewsey Vale The Contours Riesling – fack, fack, faaaaack vad lurad jag blev!!! Här var jag helt övertygad om att vi var i Tyskland eller möjligtvis i Österrike. Allt fanns där – svalt, slankt, bra syror, ingen exotisk frukt, t o m lite godistoner. 2004 och Australien??? Men gott! Jättekul att få prova, köper gärna mer av det här.

2007 Keller RR – hittade den här av en slump i källaren i K-holm. ”Va, en RR från 2007!?” Men ingen större hit tyvärr. Fortfarande lite obalanserad, superfläskig, bra syror, packad med mineral och kryddor, beskt avslut. Det känns som RR:n är bäst på volley, med all primärfrukt intakt.

2010 Ojai Syrah – supergott! Slankt, läskande, lite kryddigt.

Sedan Skåne och mer vin. Först ut, den sista flaskan i mitt första auktionsköp för några år sedan:

1969 Ayler Herrenberg Beerenauslese – allt intakt! Min begränsade erfarenhet av äldre riesling är att de ”torkar” rätt rejält, och det är bara de söta som förmår hålla ihåligheten borta. Det finns säkerligen gott om exempel på 40- och 50-åriga spätleses som inte upplevs som ihåliga men jag har inte stött på dem. En 40-årig beerenauslese däremot är något annat. Just den här 28-åringen var kalasgod!

1971 Brunello di Montalcino Silvio Nardi, som jag fått i födelsedagspresent, var också riktigt kalasgod. Målarlåda, ceder, tobak, portvinstoner… superläcker! Också en härlig 28-åring.

Avslutningsvis lite avec och då jag fortfarande anser att cognac är att betrakta som raketbränsle (eller i alla fall en utmärkt bas för att göra cognacsås!) blev det lite whisky – Auchentoshan Springwood. Auchentoshan – är inte det ett utmärkt namn på en whisky? Hur du undviker att kalasfullamänniskor beställer din omsorgsfullt tillverkade whisky! Fast å andra sidan, det är kanske den whiskyn du får om du är intoxinerad, hehe!

PS 2012 Felton Road Bannockburn Pinot Noir – tack men nej tack. Provat två flaskor och den senare över två dagar. Första flaskan – skönt avloppsdoftande. Andra flaskan – grispiss och avlopp dag ett, till det lite lätt sprits och allmänt tunn och snipig. Dag två lite mindre grispissig men fortfarande sur och trist. Är det såhär ni vill ha er pinot noir? Inte jag i alla fall…

En episk Kellerkväll med Hubacher, Kirchspiel, Morstein, Abtserde och Den Heliga Graalen

Kära läsare, i slutet av augusti var jag på en episk Kellerprovning där fullkontaktshedonismen spelade en central roll. Helt magiskt! I inbjudan framgick det vilka viner och vilka år som ingick i provningen – vertikaler av Hubacker, Kirchspiel, Abtserde och Morstein, 2006 – 2008 – men inte i vilken ordning eller så. Utifrån lärdomen av dessa fyra flajter skulle det senare bli ett test: fem viner som skulle identifieras in i minsta detalj. I övrigt var instruktionerna tydliga:

Medtages: vinglas

Medtages inte: extra vinflaskor

Det framgick inte heller vilken producent det var frågan om, och även om jag åtminstone inledningsvis försökte tänka brett och i alla fall delvis oförutsättningslöst blev det ganska snabbt högst uppenbart att det bara kunde vara frågan om Keller. Efter uppdukning av medtagna glas, dags för attack!

Flight 0 – uppvärmning

Godis, typiska Firraribilar från Nahe, blommigt, lite småläskande, liten portvinston (!), jordgubbar, bra syra. Lite obalanserat, aningens syrligt. Men gott! Det känns tyskt och det känns klass, men inte GG-klass. Mosel, Nahe, Pfalz, Rheinhessen? Mina pengar är först på Nahe för firraribilarna men är det inte en von der Fels? Inte RR i alla fall.

Facit: 2009 Keller von der Fels. Gott! Lite vattnigt, påtagligt syrligt, läskande. Gott! Fast jag lägger på en hundring och köper RR istället.

Flight 1

Definitivt något mer seriöst i glasen! Vinerna i den här flighten var genomgående mintiga, tämligen runda och lite småfeta. Ettan mintig, rund, bra syra. Tvåan lite tydligare godistoner. Trean fylligast. De känns ganska integrerade, lite spår av piggelin kan ändå skönjas. Det har funnits piggelin, nu borta.

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Hubacher. Aha, intressant! Tror inte jag provat Hubacher tidigare. Som sagt, fylliga, småfeta och lite mintiga.

Flight 2

Här har vi tre viner med en betydligt mer kryddighet! Mer elegans än förra flighten, mer kryddighet. Mandelmassa. Genomgående friska med bra syra. Något mer syra än förra flighten. Första vinet lite jästig (som går över), tvåan lite grispissig (som också går över!), trean mer åt smällt glass. Gott! Trean mest elegant, tvåan godast.

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Kirchspiel. Trevligt! Jag gillade 2007:an bäst, den var riktigt trevlig. Som sagt, Kirchspielen upplevdes som mer kryddig än Hubacher, som var mer rund och mintig. Mycket intressant! Vi går vidare till…

Flight 3

Holy Macaroni! Vi tar ett rejält kliv upp. Stramare, blommigare, godare… faaaack vad goda!!! Första vinet, så läcker! Andra vinet lite mer stängd, liten antydan till grispissighet. Trean mandelmassa, smält glass. Helt outstanding! Bäst.

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Morstein. Bäst hittills! Jag utnämner direkt Morstein till min nya favorit. Jämfört med Hubacher (småfet och mintig) och Kirchspiel (elegant och kryddig) känns Morstein som mer blommig och lekfull. Bättre än såhär blir det knappast!

Flight 4

Här har vi lämnat det blommiga och i stället är vinerna mer vibrerande, strama, eleganta, de verkar ha en högre syra. Ettan har lite vått ylle över sig, tvåan lite fruktig, trean… wow! Elegans! Tja, det är bara ett läge kvar så det måste vara…

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Abtserde. Goda! Mer eleganta och strama än de andra. Men inte godare än Morstein…

Flight 5 – Examen

Så, efter det här unika tillfället att prova minivertikaler av Kellers fyra lägen efter varandra är det dags för sluttestet. Fem viner. Lärt sig något? Första vinet… Abtserde? 2009 Hubacher! Andra vinet, lite kryddigt, Kirchspiel? 2009 Kirchspiel! Tredje vinet – KORKAT! (2009 Abtserde). Fjärde vinet, Hubacher? Nja… det är betydligt godare än så! Nu gissar jag bara. Femte vinet, Morstein?

Jag sitter länge med fyran och femman. Båda är snarlika, men det finns skillnader. Båda är riktigt läckra, eleganta, kalasgoda rent ut sagt. Till slut – fyran är något godare än femman. Facit: fyran är 2012 G-Max! Wow! Till slut. Vilket vin, fantastiskt. Femman – 2009 Morstein. Vi får även in ett bonusvin i stället för den korkade Abtserden, 2005 Keller Kirchspiel. Riktigt god!

Sammanfattningsvis, en ytterst lärorik provning! Jag känner en stor tacksamhet för att till slut fått prova G-Max, som hägrat vid horisonten länge. I valet mellan Morstein och G-Max valde jag således G-Maxen, men det var en tight finish. Nu blir det till att dammsuga marknaden på Morstein!

Väldigt stort jättetack till S för inbjudan. Det var verkligen generöst!

Joakims noteringar här!

En strukturerad provning

Som vinälskare händer det ofta att du ligger sömnlös över vissa saker. Som ett visst hajpat vin, alla andra verkar gilla det, gillar jag det? Eller ett favoritvin, när är det som bäst (d v s ett mer nyanserat svar än ”hvergang!”)? Och hur står det sig i konkurrensen med andra viner? Samt, det ultimata grillvinet, finns det? För att få lite svar på några av dessa existentiella frågor bjöd David och jag in till en strukturerad provning, där vi gemensamt samlat på oss en del flaskor över tiden och där ordning, struktur och framför allt SVAR skulle stå i fokus. Allt organiserades i några strukturerade flajter, som var blinda för övriga men kända för oss (med viss modifikation). Först ut, en liten flajt där det handlade om att hitta champagnen/champagnerna:

Flight 1: Are you CRAZY?!

Här var det bara jag som kände till allt, d v s innehåll och ordning. Någon gång i våras blev jag i vanlig ordning hetsad att göra en Atomwinebeställning (inga namn…) och bland Atomwines sortiment fanns ett vin som jag spanat in rätt länge: 2006 Schlossgut Diel, Sekt Cuvée ”Mo” Brut Nature. Ett att Tyskland bästa mousserande viner. Atomwine skriver själv att i ”de årgange, hvor Caroline Diel har været på vingården, har ingen vingård i Tyskland været mere spændende at følge.” 499 danska + frakt för en… sekt? Inte ens gjord på riesling? Are you CRAZY?! Tydligen!

I vanlig ordning så behövs sparringpartners så jag fixade fram en hygglig standardskumpa – 2008 Drappier och sedan slog det nog slint en gång till för jag fick även med mig hem ett engelskt mousserande vin. 2010 Ridgeview Knightsbridge, Cuvée ”Shorts in Snowy Weather.” Nog med förslag – action!

Ordningen var det engelska, det tyska och slutligen champagnen. Instruktionen var att det fanns minst en, kanske två champagner i flajten. Inte tre och inte noll. Bordet hade inga större svårigheter att lista ut att det engelska vinet inte var en champagne. Jag tyckte det var helt ok, inte så äppelkartigt som en del engelska viner kan vara. Det kom och gick under kvällen, ibland stängt, ibland öppet, ibland ogästvänligt, ibland älskvärt. Lite som öppettiderna för en brittisk pub!

Dielen sedan, WOW vilket vin! Här var det klass och finess, men det som jag verkligen gick igång på var en form av mintighet, som jag aldrig upplevt tidigare i ett mousserande vin. Förföriskt mintigt, choklad, after eight, läcker!!! Verkligen supergott och ett riktigt snyggt bygge. Osäker på om jag kommer köpa mer, men jag tror nästan det. 499 danska ÄR mycket pengar för tysk sekt, men det här var snudd på ospottbart. Right up my alley.

Slutligen 2008 Drappier. Det levererade, men i min bok var det inte lika personligt och busigt som Diel. Elegant, stramt, klass, syrligt, kalasgott men lite för mycket ”stiff upper lip” för att det ska sticka ut från mängden. Dags för nästa flajt.

Flight 2: What’s the hype?

Alla verkar prata om Jacques Selosse. Det är Selosse hit och Selosse dit… det är Initial mot V.O., det är ”omöjligt att få tag på!” och ”acquired taste” den här och den här producenten är ”den nya Selosse.” Istället för att ge sig in i spekulationsträsket om om och i så fall vilken Selosse du skulle kunna tänkas gilla, vi testar Initial mot V.O. mot Substance!

Jacques Selosse Initial (goggad juli 2012): Wow! Fyllig, läcker, fyller hela munnen, lite gräsig, explosiv. Långt från lika finstämd som Drappier, det liksom händer saker hela tiden. Puff, där kom en protuberans av gräs! Swoosh, där kom en plym av äpplen! Ett vin som hela tiden rör på sig… riktigt gott och riktigt härligt att få uppleva.

Jacques Selosse V.O. (goggad juli 2012): Nice! Till en början lite instängd, men sedan lossnar det. Elegant till max, inget som sticker ut, musselskal. Den busiga skolpojken som vuxit upp.

Jacques Selosse Substance (goggad juni 2013): Holy Moses vad gott det här var!!! Kaffe, välbalanserad, fyllig, definitionen av elegans. Helt omöjligt att spotta.

Jaha, tre Selosser! Det var mycket intressant att kunna jämföra dem sida vid sida. Jag gillade Initialen och Substancen bäst, busigheten och det explosiva i Initialen var jättekul och elegansen, fräschören och knivskarpheten i Substancen – magiskt! V.O.:n var naturligtvis helt ok men kom lite i skymundan (hur knäppt det nu låter). Så mer Initial och mer Substance! Vi kör vidare mot nästa flajt, som jag inte kommer ihåg så mycket av p g a flertalet avgörande moment i köket, men jag provade dem några dagar senare och då gillade jag 2008:an bäst.

Flight 3: Do you really need to drink G-Max ALL the time???

Den här flajten slängde David in som en planerad ”bonusflajt” mitt i allt som även var blind för mig. Tre vita, en första sniff och det är riesling, mellanklass. Inte den blekaste var men det doftar Tyskland och kvalitet lång väg. Keller? Kanske. Dönnhoff? Nja… Battenfeld-Spanier? Inte helt omöjligt! Längre än så kommer jag inte, men det första vinet var mer integrerat och sötfruktigt än de andra, vilket det även var några dagar senare. Facit:

Vin 1: 2008 Keller von der Fels

Vin 2: 2009 Keller von der Fels

Vin 3: 2010 Keller von der Fels

Kul! Jag har alltid haft ett mycket gott öga till både von der Fels och till RR, som jag tycker är både rimligt prissatta och riktigt goda. Visst, det finns naturligtvis tonvis av riesling som är godare, men jag kan inte komma ifrån att de är så välbalanserade och uttrycksfulla och så smack down centre ”såhär ska riesling smaka.” Love them. Hos M dök det upp en RR och min enda kommentar i anteckningsboken var kort och koncis: köp en låda! Kul David!

Efter denna bonusflajt kom vi till kvällens huvudnummer, en Keller Kirchspielvertikal fördelat på två flighter, 2008-2010 och 2011-2013. Vi är båda mycket förtjusta i Keller Kirchspiel, och det är främst en fråga som vi funderat mycket över: vad händer med Kirchspiel med lite ålder? Ta 2008 till exempel, är den färdiglagrad eller kommer den fortfarande upplevas som lite oförlöst? För inte är den övermogen??? Efter lite letande i respektive källare kunde vi ställa fram en vertikal med 2008-2013, så då var det bara att korka upp. Så, när smakar en Keller Kirchspiel bäst?

Flight 4 och 5: När, förutom det uppenbara (Hvergang!), smakar en Keller Kirchspiel bäst?

2008 Keller Kirchspiel: massor av exotisk frukt, helt integrerad. Sååå läcker! Det är bara att ge efter för det här vinets fenomenala balans, struktur och explosivitet. Jag är helt såld.

2009 och 2010 Keller Kirchspiel: ganska lika, lite mer strama och eleganta än 2008:an. Där 2008:an är packade med exotisk frukt är både 2009 och 2010 mer finessrika och mer balanserade, det exotiska har hållits tillbaka och tar inte lika stor plats.

Jag har svårt att utse någon favorit, jag pendlar mellan 2008 och 2010, men landar till slut i 2008. Älskar den här exotiska frukten! Två reflektioner. För det första, det känns inte som att det är någon direkt brådska med att korka upp. Det har inte hänt så jättemycket i vinet de senaste åren och det kommer nog inte hända så jättemycket mer den närmsta tiden. För det andra, varför vänta? Eller, vad är det du vill locka fram? Vinet är kalasgott nu, de värsta syrorna har slipats ner, frukten är fortfarande helt intakt, vad är det som ska komma fram? Jag säger, kör!

Femte flajten består av Keller Kirchspiel 2011-2013. Det märks, på något minimalt sätt, kanske p g a att jag vet vad som är i, att de här är lite annorlunda. De är lite syrligare, de är lite mer eleganta, de är mer packade. Risken, som bordet diskuterar, är att Keller har ändrat stilen på Kirchspiel just runt 2011 men det är bara spekulationer. 2011 Keller Kirchspiel är ett jättegott vin, helt klart, men det är lite för oförlöst. Likaså de andra, goda, strama men inte klara. Jag provar slattarna ett par dagar senare och samma bild framträder: 2008: Läcker, lång eftersmak, helt integrerad. 2009: Musselskal, tång, kräftspa, lite äpplig. 2010: bokna äpplen, förförisk sval, söt doft. 2011: knallpulver, mörka äpplen. 2012: knallpulver! Mer obalans. 2013: Knallpulver, knallpulver, knallpulver…

Så vilka slutsatser drar vi? Jag skulle nog säga att en Keller Kirchspiel behöver nog minst fem-sex år i källaren för att komma fram. Stilen som de gör idag verkar också kräva en längre källartid, eftersom 2013 inte heller hade den här underbara primärfrukten som vanligtvis finns i yngre riesling. Mina associationer går till von Winnings prestigebyggen, som var så packade att de var ytterst svårbedömda i dagsläget. Om jag kommer köpa 2014 och 2015 av Keller Kirchspiel? Förmodligen, men kanske inte med lika stor förväntan och exaltation som tidigare.

Flight 6: ett valfritt rött till grillen

Sex årgångar Keller Kirchspiel får avsluta den strukturerade delen av kvällens sittning (det fanns en dessertflajt inplanerad också, men den hann vi inte till…). Vi tänder grillen och lämnar över till våra medprovare, som har blivit ombedda att ta med något rött till något köttigt och bea. Jag tog inte några anteckningar, men vissa var rätt goda!

Öh, nej nu blev det fel...

Så ska det vara!

Stort tack alla, det var jättekul!

Joakims noteringar här och här!