Kära läsare, den senaste tiden har jag ägnat mig åt studentuppvaktning, försättning av min kropp i giska plågor samt horisontalläge för att läsa ut Lars Keplers samlade verk. Gillar verkligen Kepler! Jag gillar att det är små korta kapitel och att varje – I’m telling ya – varje kapitel avslutas med en liten cliffhanger. Har funderat på vilken av Keplerböckerna som jag gillar mest, men det är nog ettan. Tvåan och trean – Paganinikontraktet och Eldvittnet – var i alla fall superspännande och mycket välskrivna. Den som lever kvar längst var nog faktiskt Eldvittnet, trots att den var lite segare att komma in i.
De tre Keplerböckerna satte i alla fall igång ett uppdämt behov för att läsa svensk deckare. Svensk crime, helt enkelt. Därför gick jag med raska steg till Academy Bookshop i H och köpte på mig en liten flock. Först nedplockad från hyllan, som jag hört mycket gott om, var Johan Theorins Nattfåk. Sedan Leif GW Perssons Linda – som i Lindamordet, Hening Mankells Kinesen och Camilla Läckbergs Isprinsessan. Några dagar senare, idag faktiskt, högg jag Roslund & Hellströms Odjuret, Karin Wahlbergs Sista jouren, Viveka Stens I de lugnaste vatten samt slutligen Buthler & Öhrlunds Mord.net.
Först ut blev Johan Theorins Nattfåk, men den blev också första dödsfallet. Jag kom aldrig riktigt in i boken, den var noll spännande, fattade inte grejen med alla historiska tillbakablickar, den kunde inte bestämma sig om den skulle vara övernaturlig eller inte. Efter 164 sidor pallade jag inte längre, bläddrade snabbt till slutet för att se vem som var mördaren. Tack å hej, leverpastej. Istället kastade jag mig över Leif GW Perssons Linda – som i Lindamordet. Helt annorlunda! Mycket bättre.
Det får bli en deckarsommar helt enkelt. Återkommer med fler reflektioner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar