Jag misstänker att jag börjat utveckla ett
hatkärleksförhållande till tv-programmet Sveriges Mästerkock. Å ena sidan är det
ganska mycket Robinson över programmet, bortsett från de taktiska
utröstningarna. Ganska mycket fokus på känslor och dramatiseringar, så du har
säkert större nytta av en teaterkurs än en matlagningskurs om du vill gå långt
i programmet!
Men å andra sidan, det är bra tv! Och kul med kamp, jag
känner hur jag rycks med, vill vara med och stå där och svettas och känna
adrenalinet och prestera. Därför testar jag själv den första utmaningen hemma –
en valfri rätt på kyckling, kotlettrad eller torsk beroende på vad som fanns i
den hemliga lådan. Säg att du lyfte på boxen
och såg en kyckling, vad hade du gjort på 90 minuter?
Alltså, samma förutsättningar. Eftersom jag kallt utgår från
att de tävlande redan har några standardrätter som de kan plocka fram tänker
jag också ta en standardrätt. Det får bli den Dillska ingefärskycklingen medsesamolja och apelsin som jag lagat tusentals gånger vid det här laget, men
istället för pasta får det bli sichuankryddade harrisar.
En sak som jag funderat på är om det är möjligt att under
dessa 90 minuter få till en bra kycklingbuljong. Hur mycket smak kan du få ut? Jag
vill minnas att någon kock på TV4:s nyhetsmorgon gjorde en snabbuljong genom
att steka löken först. Det ska jag också prova. Den rätt jag ska laga behöver
ingen buljong, men jag tänker laga buljongen parallellt som ett litet
experiment.
Men nu är det dags att starta. Fram med tidtagaren och
kycklingen!
Jag börjar med buljongen. Fram med en stor lök och en
stjärnanis. Något chockad konstaterar jag att det tog sex minuter att sätta på
ugnen, hälla upp vatten till buljongen och sätta på plattan, hacka upp löken,
fram med oljan, hitta lämplig stjärnanisbit och sätta igång själva lökfräsandet.
Jag vill att löken ska få lite färg,
men den ska inte brännas.
Därefter stycka kyckling. Det går relativt smidigt. Först avlägsna
benen, sedan filéerna. Dela benen i lår och ben, skär ut så mycket kött det
går. Avlägsna vingarna från filéerna. Eftersom allt egentligen ska bli till en
pastasås skär jag allt kycklingkött i mindre bitar. Vet inte om det var så
klokt men så får det bli.
Benen lägger jag i en ugnsfast form som jag skickar in i
ugnen på 250 grader. Normalt sett brukar jag inte bryna kycklingbenen när jag
gör kycklingbuljong, men eftersom tiden är knapp testar jag det. Klockan visar
nu att 15 av de 90 minuterna har gått. Vid det här laget har löken fått fin
färg, så jag rör ner den och stjärnanisen i det nu kokande vattnet jag har på
spisen.
Nu dags för marinaden. Jag hackar upp ingefära och vitlök
och blandar ner sesamolja, salt och apelsinsaft. Lite osäker på om det är mina
smaklökar som har fått högre toleranströskel, men ju mer jag lagar den här
rätten desto mer sesamolja tar jag. Från en tesked är jag nog uppe i en
matsked! Sedan har jag minskat på apelsinen och ökat ingefärsmängden. Allt skalat,
hackat och färdigblandat när klockan visar på 30 minuter. Puh! Nu dags för
harrisarna.
Sedan en tid tillbaka är det Picards harrisar som gäller. Tunna,
mjälla, mycket smak och supergoda. Brukar köpa två bigpacks åt gången. Nej jag är
inte beroende.
Hur gör du sichuankryddade harrisar? I Kina fick vi den här
rätten på vårt lokala stamhak och den smakade fantastiskt varje gång. Jag har
försökt återskapa den hemma och tycker att jag lyckats lite i all fall. Börja
med sichuanpepparen – denna ytterst märkliga krydda som kittlar på tungan och smakar
parfym! Biter du i för många bitar domnar munnen av. Jag tar fram tio-tolv små
korn och mortlar dem. Hettar upp stekpannan, ner med neutral olja, ner med de
mortlade kornen. Ner med harrisarna och stek på hög värme.
Det ska väl tilläggas att jag tror att det här är sichuanpepper. Den ser ut som det, smakar som
det och munnen domnar av om jag äter för många. Men någon med kunskaper i
kinesiska kanske ser direkt att det står ju klart och tydligt på paketet, det
där är ju Chengdupeppar! Eller något sådant.
Efter vår kinaresa har jag kommit att uppskatta harrisar mer
genomstekta och med lite stekyta. I västvärlden vill vi gärna ha våra harrisar
spänstiga (”krispiga grönsaker”), men de vi fick i Kina var stekta betydligt
längre och på högre temperaturer. Effekten blir att du dels får en stekyta och
dels tappar de en del vätska, utan för den delen bli mosiga. Så prova gärna,
stekt på hög värme och gärna längre än du brukar.
Mot slutet av stekningen rör jag ner hackad ingefära och
hackad vitlök, samt en skvätt sesamolja och några stänk mörk soja (det där
märket vi alla börjar med). Och saltar – inte att glömma.
Vid 38 minuter tar jag ut kycklingbenen från ugnen – de har
varit inne på 225-250 grader i knappt 25 minuter. Ner i det kokande vattnet. Vid 52 minuter är harrisarna klara och vid 52 minuter börjar
jag steka på kycklingen. Det gör inget om de är klara något innan, de kan
värmas på igen precis före serveringen. Och vid 1:02 är jag färdig!
Jaha, en timme tog det alltså. Men jag har ju 30 minuter
kvar, kanske ska göra en kompletteringsrätt? Det får bli en högst improviserad
savoykålssoppa, om nu buljongen håller. Jag strimlar upp lite savoykål och
fräser på. Vid 1:15 smakar jag av buljongen.
Den smakar ju! Naturligtvis inte lika mycket om den hade
kokat längre, men fullt njutbar. Vanligtvis tar jag alltid bort fettet från
buljongen, och på senare tid har jag även börjat klarera den (eller vad det nu
heter). Fettet flyter upp till ytan om buljongen får stå, men det kan ta en tid
och den tiden har jag inte. Därför silar jag buljongen, häller över den stekta
savoykålen och låter den koka en stund.
Kring 1:20 är allt klart! Kanske inte den snyggast av
uppläggningar, men men. En variant som jag provat är att baconinlinda de stekta
harrisarna. Det hade jag nog gjort om jag stått i mästerköket.
Kycklingen såg väl inte så snygg ut, kan jag väl medge. Hade
jag gjort pastan hade det inte gjort så mycket, men nu såg det rätt trist ut –
kycklingbitar i olika storlekar i gulaktig sås. Här skulle man kanske lagt dem
i någon inlindning, kanske lite filodeg? Eller gjort en ballotin av allt?
Sammanfattningsvis, det gick på 90 minuter att få till något
som smakade ganska gott! Om inte annat så visar det på vikten att starta i tid
och inte fundera så mycket vad som ska göras. Jag tror knappt att det går att
lyfta på lådan, hitta en hel kyckling och sedan rusa in i tillbehörsavdelningen
”med ett öppet sinne.”
Kul uppgift! Nästa skuggning blir att laga till torskrätten, tror jag.
4 kommentarer:
Kul! Du får söka till programmet nästa gång - jag kommer att titta! :-)
Hehe, vi får se! ;-)
Underbart att ha bidragit med ett favvo-recept! Jag brukar nog oftast laga den här: http://www.frkdill.blogspot.se/2013/03/froken-dill-i-fjallen.html
men den varianten tål nog att fusioneras och utsättas för lite koncentrerad apelsinjuice också!
Att anta utmaningarna från Mästerkocken är verkligen kul. Det gör vi hemma också emellanåt.
Har lite svårt för all dramatik och "lille-skutt-gråt" i programmet, men det är kanske bra för de tittare som inte har sjukliga intressen för matlagandets detaljer...
Men torskrätten? Hel torsk är så himla stor. Ser nästan lite skräckinjagande monsterlik ut. Fast jag är rätt OK på att filéea lax så någon gång borde jag ge mig på en torsk också.
SOM ditt recept har lagats! ;-) Fjällreceptet låter intressant, ska kolla det lite närmare. Tack!
Jo, lite för mycket känslor och "gråta ut," men bortsett från det kan det vara ganska underhållande. Och, ganska inspirerande faktiskt!
Vi får väl se hur det går med torsken. Men det vore kul att ta sig an en hel fisk. Går det att göra buljong på torsk, förresten?
När det är vinprovningar på Bobonne brukar de servera en torskrätt som simmar i en lättflytande tryffel- och ostronsås. TO DIE FOR LIKSOM! ;-)
Skicka en kommentar