2002 Fleur de Passion, 2007 Keller RR, 1971 Silvio Nardi, 1969 Ayler Herrenberg och Auschoshishowowshwsh Springwood

Återigen har jag varit på Sverigetour och återigen har det konsumerats vin. Först ut, Mr Bigbay där i Norrlands inland:

2002 Fleur de Passion köpte jag för några år sedan och befinner sig just nu i ett fenomentalt drickfönster. Allt integrerat, väldigt fräsch, inget som sticker ut, inga obehagliga syror, underbar balans. Kalasgod! Inget att vänta på. En flaska kvar i källaren i K-holm, den ryker snart. När 2008:orna släpps är jag definitivt först på låset!

2004 Pewsey Vale The Contours Riesling – fack, fack, faaaaack vad lurad jag blev!!! Här var jag helt övertygad om att vi var i Tyskland eller möjligtvis i Österrike. Allt fanns där – svalt, slankt, bra syror, ingen exotisk frukt, t o m lite godistoner. 2004 och Australien??? Men gott! Jättekul att få prova, köper gärna mer av det här.

2007 Keller RR – hittade den här av en slump i källaren i K-holm. ”Va, en RR från 2007!?” Men ingen större hit tyvärr. Fortfarande lite obalanserad, superfläskig, bra syror, packad med mineral och kryddor, beskt avslut. Det känns som RR:n är bäst på volley, med all primärfrukt intakt.

2010 Ojai Syrah – supergott! Slankt, läskande, lite kryddigt.

Sedan Skåne och mer vin. Först ut, den sista flaskan i mitt första auktionsköp för några år sedan:

1969 Ayler Herrenberg Beerenauslese – allt intakt! Min begränsade erfarenhet av äldre riesling är att de ”torkar” rätt rejält, och det är bara de söta som förmår hålla ihåligheten borta. Det finns säkerligen gott om exempel på 40- och 50-åriga spätleses som inte upplevs som ihåliga men jag har inte stött på dem. En 40-årig beerenauslese däremot är något annat. Just den här 28-åringen var kalasgod!

1971 Brunello di Montalcino Silvio Nardi, som jag fått i födelsedagspresent, var också riktigt kalasgod. Målarlåda, ceder, tobak, portvinstoner… superläcker! Också en härlig 28-åring.

Avslutningsvis lite avec och då jag fortfarande anser att cognac är att betrakta som raketbränsle (eller i alla fall en utmärkt bas för att göra cognacsås!) blev det lite whisky – Auchentoshan Springwood. Auchentoshan – är inte det ett utmärkt namn på en whisky? Hur du undviker att kalasfullamänniskor beställer din omsorgsfullt tillverkade whisky! Fast å andra sidan, det är kanske den whiskyn du får om du är intoxinerad, hehe!

PS 2012 Felton Road Bannockburn Pinot Noir – tack men nej tack. Provat två flaskor och den senare över två dagar. Första flaskan – skönt avloppsdoftande. Andra flaskan – grispiss och avlopp dag ett, till det lite lätt sprits och allmänt tunn och snipig. Dag två lite mindre grispissig men fortfarande sur och trist. Är det såhär ni vill ha er pinot noir? Inte jag i alla fall…

En episk Kellerkväll med Hubacher, Kirchspiel, Morstein, Abtserde och Den Heliga Graalen

Kära läsare, i slutet av augusti var jag på en episk Kellerprovning där fullkontaktshedonismen spelade en central roll. Helt magiskt! I inbjudan framgick det vilka viner och vilka år som ingick i provningen – vertikaler av Hubacker, Kirchspiel, Abtserde och Morstein, 2006 – 2008 – men inte i vilken ordning eller så. Utifrån lärdomen av dessa fyra flajter skulle det senare bli ett test: fem viner som skulle identifieras in i minsta detalj. I övrigt var instruktionerna tydliga:

Medtages: vinglas

Medtages inte: extra vinflaskor

Det framgick inte heller vilken producent det var frågan om, och även om jag åtminstone inledningsvis försökte tänka brett och i alla fall delvis oförutsättningslöst blev det ganska snabbt högst uppenbart att det bara kunde vara frågan om Keller. Efter uppdukning av medtagna glas, dags för attack!

Flight 0 – uppvärmning

Godis, typiska Firraribilar från Nahe, blommigt, lite småläskande, liten portvinston (!), jordgubbar, bra syra. Lite obalanserat, aningens syrligt. Men gott! Det känns tyskt och det känns klass, men inte GG-klass. Mosel, Nahe, Pfalz, Rheinhessen? Mina pengar är först på Nahe för firraribilarna men är det inte en von der Fels? Inte RR i alla fall.

Facit: 2009 Keller von der Fels. Gott! Lite vattnigt, påtagligt syrligt, läskande. Gott! Fast jag lägger på en hundring och köper RR istället.

Flight 1

Definitivt något mer seriöst i glasen! Vinerna i den här flighten var genomgående mintiga, tämligen runda och lite småfeta. Ettan mintig, rund, bra syra. Tvåan lite tydligare godistoner. Trean fylligast. De känns ganska integrerade, lite spår av piggelin kan ändå skönjas. Det har funnits piggelin, nu borta.

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Hubacher. Aha, intressant! Tror inte jag provat Hubacher tidigare. Som sagt, fylliga, småfeta och lite mintiga.

Flight 2

Här har vi tre viner med en betydligt mer kryddighet! Mer elegans än förra flighten, mer kryddighet. Mandelmassa. Genomgående friska med bra syra. Något mer syra än förra flighten. Första vinet lite jästig (som går över), tvåan lite grispissig (som också går över!), trean mer åt smällt glass. Gott! Trean mest elegant, tvåan godast.

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Kirchspiel. Trevligt! Jag gillade 2007:an bäst, den var riktigt trevlig. Som sagt, Kirchspielen upplevdes som mer kryddig än Hubacher, som var mer rund och mintig. Mycket intressant! Vi går vidare till…

Flight 3

Holy Macaroni! Vi tar ett rejält kliv upp. Stramare, blommigare, godare… faaaack vad goda!!! Första vinet, så läcker! Andra vinet lite mer stängd, liten antydan till grispissighet. Trean mandelmassa, smält glass. Helt outstanding! Bäst.

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Morstein. Bäst hittills! Jag utnämner direkt Morstein till min nya favorit. Jämfört med Hubacher (småfet och mintig) och Kirchspiel (elegant och kryddig) känns Morstein som mer blommig och lekfull. Bättre än såhär blir det knappast!

Flight 4

Här har vi lämnat det blommiga och i stället är vinerna mer vibrerande, strama, eleganta, de verkar ha en högre syra. Ettan har lite vått ylle över sig, tvåan lite fruktig, trean… wow! Elegans! Tja, det är bara ett läge kvar så det måste vara…

Facit: 2008, 2007 och 2006 Keller Abtserde. Goda! Mer eleganta och strama än de andra. Men inte godare än Morstein…

Flight 5 – Examen

Så, efter det här unika tillfället att prova minivertikaler av Kellers fyra lägen efter varandra är det dags för sluttestet. Fem viner. Lärt sig något? Första vinet… Abtserde? 2009 Hubacher! Andra vinet, lite kryddigt, Kirchspiel? 2009 Kirchspiel! Tredje vinet – KORKAT! (2009 Abtserde). Fjärde vinet, Hubacher? Nja… det är betydligt godare än så! Nu gissar jag bara. Femte vinet, Morstein?

Jag sitter länge med fyran och femman. Båda är snarlika, men det finns skillnader. Båda är riktigt läckra, eleganta, kalasgoda rent ut sagt. Till slut – fyran är något godare än femman. Facit: fyran är 2012 G-Max! Wow! Till slut. Vilket vin, fantastiskt. Femman – 2009 Morstein. Vi får även in ett bonusvin i stället för den korkade Abtserden, 2005 Keller Kirchspiel. Riktigt god!

Sammanfattningsvis, en ytterst lärorik provning! Jag känner en stor tacksamhet för att till slut fått prova G-Max, som hägrat vid horisonten länge. I valet mellan Morstein och G-Max valde jag således G-Maxen, men det var en tight finish. Nu blir det till att dammsuga marknaden på Morstein!

Väldigt stort jättetack till S för inbjudan. Det var verkligen generöst!

Joakims noteringar här!

En strukturerad provning

Som vinälskare händer det ofta att du ligger sömnlös över vissa saker. Som ett visst hajpat vin, alla andra verkar gilla det, gillar jag det? Eller ett favoritvin, när är det som bäst (d v s ett mer nyanserat svar än ”hvergang!”)? Och hur står det sig i konkurrensen med andra viner? Samt, det ultimata grillvinet, finns det? För att få lite svar på några av dessa existentiella frågor bjöd David och jag in till en strukturerad provning, där vi gemensamt samlat på oss en del flaskor över tiden och där ordning, struktur och framför allt SVAR skulle stå i fokus. Allt organiserades i några strukturerade flajter, som var blinda för övriga men kända för oss (med viss modifikation). Först ut, en liten flajt där det handlade om att hitta champagnen/champagnerna:

Flight 1: Are you CRAZY?!

Här var det bara jag som kände till allt, d v s innehåll och ordning. Någon gång i våras blev jag i vanlig ordning hetsad att göra en Atomwinebeställning (inga namn…) och bland Atomwines sortiment fanns ett vin som jag spanat in rätt länge: 2006 Schlossgut Diel, Sekt Cuvée ”Mo” Brut Nature. Ett att Tyskland bästa mousserande viner. Atomwine skriver själv att i ”de årgange, hvor Caroline Diel har været på vingården, har ingen vingård i Tyskland været mere spændende at følge.” 499 danska + frakt för en… sekt? Inte ens gjord på riesling? Are you CRAZY?! Tydligen!

I vanlig ordning så behövs sparringpartners så jag fixade fram en hygglig standardskumpa – 2008 Drappier och sedan slog det nog slint en gång till för jag fick även med mig hem ett engelskt mousserande vin. 2010 Ridgeview Knightsbridge, Cuvée ”Shorts in Snowy Weather.” Nog med förslag – action!

Ordningen var det engelska, det tyska och slutligen champagnen. Instruktionen var att det fanns minst en, kanske två champagner i flajten. Inte tre och inte noll. Bordet hade inga större svårigheter att lista ut att det engelska vinet inte var en champagne. Jag tyckte det var helt ok, inte så äppelkartigt som en del engelska viner kan vara. Det kom och gick under kvällen, ibland stängt, ibland öppet, ibland ogästvänligt, ibland älskvärt. Lite som öppettiderna för en brittisk pub!

Dielen sedan, WOW vilket vin! Här var det klass och finess, men det som jag verkligen gick igång på var en form av mintighet, som jag aldrig upplevt tidigare i ett mousserande vin. Förföriskt mintigt, choklad, after eight, läcker!!! Verkligen supergott och ett riktigt snyggt bygge. Osäker på om jag kommer köpa mer, men jag tror nästan det. 499 danska ÄR mycket pengar för tysk sekt, men det här var snudd på ospottbart. Right up my alley.

Slutligen 2008 Drappier. Det levererade, men i min bok var det inte lika personligt och busigt som Diel. Elegant, stramt, klass, syrligt, kalasgott men lite för mycket ”stiff upper lip” för att det ska sticka ut från mängden. Dags för nästa flajt.

Flight 2: What’s the hype?

Alla verkar prata om Jacques Selosse. Det är Selosse hit och Selosse dit… det är Initial mot V.O., det är ”omöjligt att få tag på!” och ”acquired taste” den här och den här producenten är ”den nya Selosse.” Istället för att ge sig in i spekulationsträsket om om och i så fall vilken Selosse du skulle kunna tänkas gilla, vi testar Initial mot V.O. mot Substance!

Jacques Selosse Initial (goggad juli 2012): Wow! Fyllig, läcker, fyller hela munnen, lite gräsig, explosiv. Långt från lika finstämd som Drappier, det liksom händer saker hela tiden. Puff, där kom en protuberans av gräs! Swoosh, där kom en plym av äpplen! Ett vin som hela tiden rör på sig… riktigt gott och riktigt härligt att få uppleva.

Jacques Selosse V.O. (goggad juli 2012): Nice! Till en början lite instängd, men sedan lossnar det. Elegant till max, inget som sticker ut, musselskal. Den busiga skolpojken som vuxit upp.

Jacques Selosse Substance (goggad juni 2013): Holy Moses vad gott det här var!!! Kaffe, välbalanserad, fyllig, definitionen av elegans. Helt omöjligt att spotta.

Jaha, tre Selosser! Det var mycket intressant att kunna jämföra dem sida vid sida. Jag gillade Initialen och Substancen bäst, busigheten och det explosiva i Initialen var jättekul och elegansen, fräschören och knivskarpheten i Substancen – magiskt! V.O.:n var naturligtvis helt ok men kom lite i skymundan (hur knäppt det nu låter). Så mer Initial och mer Substance! Vi kör vidare mot nästa flajt, som jag inte kommer ihåg så mycket av p g a flertalet avgörande moment i köket, men jag provade dem några dagar senare och då gillade jag 2008:an bäst.

Flight 3: Do you really need to drink G-Max ALL the time???

Den här flajten slängde David in som en planerad ”bonusflajt” mitt i allt som även var blind för mig. Tre vita, en första sniff och det är riesling, mellanklass. Inte den blekaste var men det doftar Tyskland och kvalitet lång väg. Keller? Kanske. Dönnhoff? Nja… Battenfeld-Spanier? Inte helt omöjligt! Längre än så kommer jag inte, men det första vinet var mer integrerat och sötfruktigt än de andra, vilket det även var några dagar senare. Facit:

Vin 1: 2008 Keller von der Fels

Vin 2: 2009 Keller von der Fels

Vin 3: 2010 Keller von der Fels

Kul! Jag har alltid haft ett mycket gott öga till både von der Fels och till RR, som jag tycker är både rimligt prissatta och riktigt goda. Visst, det finns naturligtvis tonvis av riesling som är godare, men jag kan inte komma ifrån att de är så välbalanserade och uttrycksfulla och så smack down centre ”såhär ska riesling smaka.” Love them. Hos M dök det upp en RR och min enda kommentar i anteckningsboken var kort och koncis: köp en låda! Kul David!

Efter denna bonusflajt kom vi till kvällens huvudnummer, en Keller Kirchspielvertikal fördelat på två flighter, 2008-2010 och 2011-2013. Vi är båda mycket förtjusta i Keller Kirchspiel, och det är främst en fråga som vi funderat mycket över: vad händer med Kirchspiel med lite ålder? Ta 2008 till exempel, är den färdiglagrad eller kommer den fortfarande upplevas som lite oförlöst? För inte är den övermogen??? Efter lite letande i respektive källare kunde vi ställa fram en vertikal med 2008-2013, så då var det bara att korka upp. Så, när smakar en Keller Kirchspiel bäst?

Flight 4 och 5: När, förutom det uppenbara (Hvergang!), smakar en Keller Kirchspiel bäst?

2008 Keller Kirchspiel: massor av exotisk frukt, helt integrerad. Sååå läcker! Det är bara att ge efter för det här vinets fenomenala balans, struktur och explosivitet. Jag är helt såld.

2009 och 2010 Keller Kirchspiel: ganska lika, lite mer strama och eleganta än 2008:an. Där 2008:an är packade med exotisk frukt är både 2009 och 2010 mer finessrika och mer balanserade, det exotiska har hållits tillbaka och tar inte lika stor plats.

Jag har svårt att utse någon favorit, jag pendlar mellan 2008 och 2010, men landar till slut i 2008. Älskar den här exotiska frukten! Två reflektioner. För det första, det känns inte som att det är någon direkt brådska med att korka upp. Det har inte hänt så jättemycket i vinet de senaste åren och det kommer nog inte hända så jättemycket mer den närmsta tiden. För det andra, varför vänta? Eller, vad är det du vill locka fram? Vinet är kalasgott nu, de värsta syrorna har slipats ner, frukten är fortfarande helt intakt, vad är det som ska komma fram? Jag säger, kör!

Femte flajten består av Keller Kirchspiel 2011-2013. Det märks, på något minimalt sätt, kanske p g a att jag vet vad som är i, att de här är lite annorlunda. De är lite syrligare, de är lite mer eleganta, de är mer packade. Risken, som bordet diskuterar, är att Keller har ändrat stilen på Kirchspiel just runt 2011 men det är bara spekulationer. 2011 Keller Kirchspiel är ett jättegott vin, helt klart, men det är lite för oförlöst. Likaså de andra, goda, strama men inte klara. Jag provar slattarna ett par dagar senare och samma bild framträder: 2008: Läcker, lång eftersmak, helt integrerad. 2009: Musselskal, tång, kräftspa, lite äpplig. 2010: bokna äpplen, förförisk sval, söt doft. 2011: knallpulver, mörka äpplen. 2012: knallpulver! Mer obalans. 2013: Knallpulver, knallpulver, knallpulver…

Så vilka slutsatser drar vi? Jag skulle nog säga att en Keller Kirchspiel behöver nog minst fem-sex år i källaren för att komma fram. Stilen som de gör idag verkar också kräva en längre källartid, eftersom 2013 inte heller hade den här underbara primärfrukten som vanligtvis finns i yngre riesling. Mina associationer går till von Winnings prestigebyggen, som var så packade att de var ytterst svårbedömda i dagsläget. Om jag kommer köpa 2014 och 2015 av Keller Kirchspiel? Förmodligen, men kanske inte med lika stor förväntan och exaltation som tidigare.

Flight 6: ett valfritt rött till grillen

Sex årgångar Keller Kirchspiel får avsluta den strukturerade delen av kvällens sittning (det fanns en dessertflajt inplanerad också, men den hann vi inte till…). Vi tänder grillen och lämnar över till våra medprovare, som har blivit ombedda att ta med något rött till något köttigt och bea. Jag tog inte några anteckningar, men vissa var rätt goda!

Öh, nej nu blev det fel...

Så ska det vara!

Stort tack alla, det var jättekul!

Joakims noteringar här och här!

En vit helkväll med vissa röda inslag någonstans i de södra förorterna

Återigen, långt efter alla pinsamhetsnivåers uppnåddande kommer här en liten rapport om en vit helkväll med vissa röda inslag i de södra förorterna. Lite osäker på exakt var någonstans... värd var i alla fall M, som i likhet med oexaktheten om var vi faktiskt var, du heller aldrig exakt vet var han är! Hursomhelst, det kom att bli en supertrevlig helkväll som så många gånger förut visade att allt vitt som är supergott inte nödvändighet behöver vara riesling. Men vi tar det från början. Planen, den officiella planen i alla fall, var att det främst skulle bli en röd kväll med fokus på Brunello. Först, dock, något vitt…

Ett första sniff och – smältande jordgubbsglass! Ganska välutvecklat, helt integrerat, inget ihåligt, inget gastkramande syrligt. Lite cayennepeppar ger sig till känna. Inte en tillstymmelse till fat. Det här måste vara riesling? Ganska tydliga rieslingmarkörer men samtidigt ändå inte. Jag säger tysk riesling i alla fall.

Facit: 2007 Dönnhoff Weissburgunder S. Vaff… en chardonnay! pinot blanc! (EDIT: jag trodde weissburgunder var chardonnay, men det är visst pinot blanc. Tack för info!) Det såg jag inte komma. Men mycket trevlig. Och som sagt, fullt utvecklad och fullt integrerad. Konstigt nog är det svårt att identifiera en chardonnay om den inte fatbehandlats. Knäppt, rent ut sagt. Det är andra gången det händer, får en ofatad chardonnay blint och gissar riesling. Well well, gott var det. Vi går loss på nästa flajt, som ska vara två röda viner,

...som dock också är vita. Det första av de två har en mörkare färg, tät, med tydlig rieslingdoft. Nu är det ingen tvekan, det här är riesling. Mycket diesel, äpple, nougat. Lite kryddig. Fokus på kraft, snarare än elegans. Supergott! Jag är ganska lost exakt var, men tysk riesling måste det vara.

Facit vin ett: 2001 Müller-Catoir Rieslaner. Vaff… rieslaner! Det var ju intressant! Tveksam om jag druckit rieslaner tidigare, ruläner ja, rieslaner nej. Supergott. Coolt.

Det andra av de två vita vinerna torde vara betydligt yngre, för här är fräschören något helt annat. Blommigare, fräschare, fruktigare. Ljusa, snygga blommor! Riktigt kalasgod! Är det Egon Müller Kab? Inte heller lika integrerad, drar lite år rödfruktshållet. Med luft och värme kommer det mer bokna äpplen. Återigen, det här måste vara riesling. Jag noterar att jag måste köpa på mig mer av Egon Müller.

Facit: 2012 Keller Rieslaner Spätlese. Holy Moses! En rieslaner till! Jag kan villigt erkänna att mina pengar var på att det här skulle vara en Egon Müller Kab, för klunkbarheten var total… Men, som M så passande uttryckte det, du behöver inte dricka riesling jämt. Vi kör vidare. Nu ett rött? Knappast.

Det färde vita vinet inleder också med en sanslöst frisk och fräsch doft, en sådan där doft där du vet, redan vid första sniffen, att det här, det kommer bli syrligt! Jag hittar viol, i munnen som sagt ett rejält bett, helt oförlöst. Det är krusbär, det är kryddigt, gamle kungen, fünf kreuter, ganska kryddigt med andra ord. Helt ok. Då banrekordet hittills under kvällen varit rätt sopigt säger jag vitt, Europa.

Facit: 2012 Dönnhoff Hermannshöhle. Coolt! Jag har druckit Hermannshöhle tidigare, de har varit helt ok. Eller, låt mig omformulera det – väldigt mycket mer än ok men faktum är att det har inte riktigt klickat 100 %. Jättegoda, men det har varit något som fattats för att nå ända vägen i mål, fråga mig inte vad. Vi går på nästa vin.

Nästa vin är… grispiss!!! Japp – piss och armhåla. Pour that armpittian wine once more! skulle säkert någon insiktsfull engelsman på Decanter som varit ute för länge i solen uttrycka sig. Doft – nej tack. Smak – helt ok. Ingen som helst aning om var vi är men jag hör viskningar runt bordet att det skulle vara något naturvinish.

Facit: 2011 Schäfer-Fröhlich Felseneck. Tack men nej tack. Har aldrig riktigt klickat med Schäfer-Fröhlich. Nästa vin.

Och här var det tokstängt. Verkligen – inte en doftmolekyl verkar ha kraft nog att lämna glaset! Jag snurrar och snurrar men nej, nej och åter nej. Tänk Danmark en söndag – är det slut på stinkost behövs kofot. Efter en stund lite grapefrukt. Och kaffe! Är det här verkligen gjort på druvor? Med luft och värme händer det mer och mer, men då har jag sedan länge spottat ut min del. Då – efter ett par timmar – lär det ha hänt massor! Men det fick inte jag uppleva.

Facit: 2012 Keller Morstein. Som sagt, det tog ett tag för vinet att vakna till! Kan tänka mig att ge det en chans till. Vi kör vidare. Nu lite rött?

Nej. Vin nummer sju är, lite de förra, otvivelaktigt vitt. Fylligt, lite kryddigt, lite fat. Udda jämfört med de andra vinerna (möjligtvis undantaget grispisset). Ok men inte mer.

Facit: En Alzinger, men jag kommer inte ihåg vad det var för vin.

Vin nummer åtta är något helt annat. Frisk, lite sötaktig. Vi är hemma igen. Superhärlig frukt, enastående balans. Faaaaan vad gott!!! Det här är precis det jag letar efter i min riesling! Lite kryddigt.

Facit: 2012 Keller RR. Wow, dags att köpa ett par lådor.

Vin nummer nio inleder med samma pissighet som femman. Hm! Men sedan, wow… vilket vin! kryddigt, fylligt, läcker. Också köpa en låda!

Facit: 2012 Keller Hipping R. Det här kan jag definitivt köpa massor mer av.

Nästa vita flajt – vid det här laget har jag givit upp hoppet om något rött (inte så att jag lider på något sätt) inleder med ett vin som är så fundamentalt somrigt som det bara kan bli. Jag blundar och ser bara bersåer, prunkande trädgårdar, nyutsprungna blommor, surrande humlor… grapefrukt, sommar, lite halvtorrt, läskande till max. Inte den blekaste vad det är för något, men jag utgår från att det är riesling och vi är förmodligen i antingen Mosel eller Nahe. En midsommarnattsdröm på flaska!

Facit: 2012 Keller Nierstein Riesling Kabinett H. Supergott! Ok, så vi är i Nahe. Om jag inte är helt ute och cyklar säljs det här vinet på VDP-auktionen och ingen annanstans.

Nästa vin är kvällens vin – det blir värre men för mig var det här nog kvällens totala upplevelse. Samma sommarkänsla som i förra vinet, men allt är så mycket godare! Hjärnan går på högvarv – är det här en G-Max? OM det är en G-Max – jag säljer lägenheten! Men när hjärnans automatiska sprinklersystem satt igång inser jag att det nog inte är en G-max, mest för att det finns lite för mycket restsötma i det här vinet. Men vilket vin! Helt underbart.

Facit: 2012 Keller Nierstein Riesling Kabinett P. I am lost for words. Det här var en total upplevelse.

Sista vinet i den här flajten är förmodligen lite äldre, jag känner toner av svamp som brukar finnas i riesling med lite ålder. Välutblommade champinjoner! Helt ok men inget som kommer i närheten av de två förra vinerna (lite ojuste kanske).

Facit: 2003 Dönnhoff Oberhäuser Leistenberg Riesling Kabinett. Ok, så det var tre kabinetter i den här flajten. Ryktet säger att kabinett motsvarar spätlese numera, vilket stämmer väl överens på de tre vinerna i den här omgången.

Nästa röda (d v s vita) vin är… rött!!! Holy Macaroni till slut har vi kommit till de röda vinerna. Det visar sig bli sju viner fördelat på två flajter med fyra viner i varje. Precis – ni fattar. Någon är inte att lita på i vissa sammanhang! Mina anteckningar från den här sessionen är ytterst summariska (gott, pissigt, lakrits, målarlåda) så här hänvisar jag till Barolista. Övergripande så var de rätt trevliga. Min favorit var helt klart 2006 Brunello di Montalcino Poggio de Sotto, mogen, komplex, läcker!

Det hälldes upp en del viner efter det här, men då var förmågan att skriva anteckningar sedan länge borta.

STORT TACK M för supertrevlig kväll!!!

Hermansson & Co bjuder in till provning med Black Stallion Estate Winery

Black Stallion Estate Winery är ett relativt nytt tillskott på den amerikanska prestigevinsmarknaden i Napa Valley. Vingården och varumärket startades 2007 med ambitionen att göra premiumviner med fokus på cabernet sauvignon och 2010 förvärvades vingården av Delicato Family Wines. Delicato Family Wines ägare, Indelicatofamiljen, har odlat vin i Napa i mer än 90 år så historia och tradition av vinframställning saknas inte. Dagens provning leds av Ralf Holdenried, som är ansvarig för teamet bakom Black Stallion Estate Winerys viner.

Produktrangen hos Black Stallion Estate Winery börjar med endruvsviner huvudsakligen av chardonnay, pinot noir och syrah någonstans i 25-40-dollarsklassen och avslutas med prestigecabblandningar i 180-dollarsklassen. Black Stallion Estate äger få vingårdar själva, så det mesta av frukten köps in av kontrakterade odlare. Selekteringen är tydlig: de bästa druvorna hamnar i toppvinet Trancendent, de näst bästa druvorna går till Bucephalus, de tredje bästa går till Black Stallion Barrel Reserve o s v.

Som många andra vinmakare i Kalifornien är vinerna inte uttryckligen terroirdrivna, utan fokus ligger på att göra det bästa som går att göra med utmärkt druvmaterial. Det finns också en ambition att lyfta fram den typiska Napakaraktären i vinerna. Att förstå terroirbegreppet är naturligtvis inte det lättaste. Inte heller är det något heligt att eftersträva heller – du kan göra bra viner för det. Doug Shafer på Shafer Vineyards poängterade t ex att han – efter att ha konsumerat stora mängder öl med franska vinmakare – insett att det finns terroir, ”men inte överallt.” Han ansåg att deras cabbaserade Hillside Select hade terroir, men det fanns ingen terroir deras syrahviner. Black Stallion har ingen uttalad terroirfilosofi, i stället ligger fokus på att göra det bästa vin du kan av det bästa druvmaterialet. Jämför t ex med Jacquesson Champagne eller Penfold’s Grange.

För närvarande finns bara ett av Black Stallions viner på Systemet, Black Stallion Cabernet Sauvignon (229 kr), vilket gör att det ska bli intressant att prova de mer seriösa sammansättningarna. I första flajten ger vi oss i kast med instegsvinerna så det blir chardonnay, pinot noir och syrah i glasen. Först ut, enligt nästan alla konstens regler (det här kan ni ta upp med Jim Clendenen, hehe…) är chardonnay:

2013 Black Stallion Chardonnay drar först åt savviehållet, jag får puffar av krusbär, nässlor och gräs. Sedan är det rätt kul att hitta det som inte finns i vinet, det finns inte så mycket smör och inte heller så mycket exotisk frukt. Ganska fylligt, på gränsen till att vara fläskigt. I takt med att värmen stiger i glasen kommer mer smör och fattoner, men det är snyggt gjort. Eftersmaken är lite nougatig, intressant. När vinet når full rumstemperatur upplevs det dock som lite för alkoholstarkt, vilket stör mig lite. Annars ett piggt och fräscht vitt vin! Vi går vidare till pinnen:

2012 Black Stallion Los Carneros Pinot Noir har inte funnits särskilt länge i produktportföljen, men Ralf noterar att intresset för pinot noiren har varit stort. Det inleder med härlig sydfransk värme (eller sydrhônsk, som jag aldrig lär mig säga…), lite småfruktigt, svag tendens till att vara skitigt, ganska personligt. Svag, men tydlig antydning till fatton, men inte så påtaglig. Det här är ett snällt och trevligt vin. På samma sätt som med chardonnayn letar jag efter saker som jag inte hittar: inget beskt, ingen malört, inget snipigt. Mina associationer går snarare till södra Rhône snarare än till Bourgogne, det finns en mysig varmfruktighet i vinet som drar åt det sydfranska hållet. Ca 25 USD. Sista vinet i den här flajten är något betydligt tätare:

2012 Black Stallion Limited Release Syrah. Ett syrahvin, helt enkelt! Syrah har varit populärt i Napa ett bra tag, men Ralf noterar att intresset för syrah är ”popular, but fading.” Tätheten det här vinet i jämförelse med pinnen är slående. Där pinot noiren är relativt transparant, är syrahn svart som den afrikanska natten. Ner med kranen och här har vi kött och blod! Munkänslan är nästan lite bitigt, inte så mycket tanniner men desto mer av syra. Ändå är det här vinet förhållandevis lättdruckit. Det är massivt, lite syltsötma. Mycket gott att dricka som det är. Referenserna går mot zinfandel, det skulle vara intressant att prova mot någon intressant zin i samma viktklass. Lite störande beska avslutningsvis, men inget som jag tycker skulle vara poängpåverkande.

Ok, vilket var bäst då? Med de tre vinerna upphällda sida vid sida försöker jag mig på en liten ranking, och jag håller nog syrahvinet som etta. Jag uppskattar tätheten, ryggraden, den lilla söta syltigheten, köttet och blodet som håller sig på rätt sida kanalen. Chardonnayvinet känns lite för obalanserad (lite för mycket alkoholstyrka) och pinnen är helt ärligt lite för mesig. Jag hade dessutom velat se lite mer komplexitet i det vinet. Så poängseger för 2010 Black Stallion Limited Release Syrah. Nåväl, vi kör vidare. Nästa flajt är prestigevinerna, här får vi fyra viner gjorda på cabernet sauvignon (eller i alla fall cabdominerade). Först ut är:

2012 Black Stallion Cabernet Sauvignon (finns på Systemet i BS). Wow… Tät, packad doft, tydlig cabkänsla, fylligt, lite småsyltig, överflöd av mörka, övermogna bär. Vinet fullkomligen tjuter nya världen – släng in det här i en blindprovning och det första som du hör är Kalifornien. Ett fylligt vin, packat med övermogna mörka frukter, lite syltigt, ingen besvärande syrlighet alls att tala om, mjuka, integrerade tanniner. Skruvat för omedelbar konsumtion. Men supergott! Jag skulle kunna leva på det här en hel sommar. Efter ett tag kommer lite för mycket kafferosteritoner, men inget störande. Nästa vin är i samma stil:

2010 Black Stallion Barrel Reserve Cabernet Sauvignon. Min favorit och eftermiddagens vinnare.Här har du samma nya världenkänsla som det förra vinet, men allt är snyggare, bättre och lite mer komplext. De två åren känns, vinet är lite mognare och balansen är lite bättre. Bra syra och bra ryggrad. Skitgott! Där det förra vinet var aningens för sötsyltigt är det här mer fräscht. Helt klart en cab men så inte Bordeaux. Som sagt, eftermiddagens vinnare som jag gärna på av. Nästa vin visar sig vara ett riktigt muskelbygge:

2010 Bucephalus – Uppkallad efter Alexander den stores häst. 2010 Bucephalus är väldigt tät, solid, fyllig, syltigt, tydliga toner av lakrits och blåbär, känns nästan som ett portvin, ”full throttle wine” skulle säkert någon på Decanter säga. Bara muskler, inte så mycket hjärna. På tok för sött för att vara ett rött vin, för osött för att vara portvin. Nja, inget som jag går igång på, tyvärr. Vi går direkt vidare till toppvinet:

2010 Transcendent. Ah, det här var mycket bättre! Här har du samma täthet och fyllighet som i Bucephalus, men wow, vilket härligt vin! Det var riktigt supergott. Tydligare ryggrad, tydligare stramhet. Här känns det som att vinmakaren skruvat åt alla skruvar, det finns inga loose ends i det här vinet. Vet inte om jag skulle sätta det i Bordeaux, det finns en hel del som markerar Kalifornien.

180 dollar är en hel del att hosta upp, men jag gillar det här. Det här var gott, spännande och faktiskt rätt intressant. Det skulle vara roligt att följa ett par år, se åt vilket håll det utvecklas. Dock känns det ganska färdigt nu, så frågan är vad ytterligare lagring skulle kunna leda till.

Vi avslutar med några trevliga snittar, sedan är det dags att vandra ut i den härliga majvinden. Stort tack till Hermansson & Co för en intressant och givande provning! Ska försöka få tag på Barrel Selecten, den var fasligt god…

PS Jaha och vad tycker Jim Clendenen på ABC om att prova vitt före rött? Han var i Stockholm strax före jul (Per, det kommer) och han berättade om en provning från 1988 som han var med på i Mersault:

"I had a fantastic tasting in 1988, when I visited a veteran wine maker in the village of Mersault, he was 78 years old and famous for being controversial. But this guy said to me, which wine would you like to taste first? I said the white wine. He said, you are wrong!

Red wine is aggressive with lots of tannins, hard in the mouth, and if you taste the white wine first which is soft and gentle and elegant and feminine, long and lovely, then the red wine will taste bitter and harsh every time you do that.

I looked at him and said I have been tasting and making wine for 17 vintages, but great! I learned something new today. I walked out completely convinced. The next winery I told them, this guy does this and this, and they said, oh yes, Robert, we think he is completely insane!"

Edward Blom Merlot Cabernet Sauvignon

Jag har varit på vinprovning hos Edward Blom! Det var mycket trevligt. Jag misstänker att allt började med debaclet som i folkmun kom att kallas ”Blomgate” – se bland annat här, här och här. Om ni är intresserade så prova gärna Edward Bloms riesling, den är mycket god! (och väldigt blommig) Hursomhelst. För ett tag sedan fick jag en inbjudan till att prova Edward Bloms nya vin, hemma hos Gunilla och Edward dessutom, en cab/merlotblandning från södra Frankrike. Synnerligen trevligt!

Edward tar själv emot i dörröppningen och tar hand om min rock. Lägenheten är härligt inredd med mörka tunga möbler, gott om mattor och tavlor. På väggarna mörk tapet. Lite engelskt, lite tyskt. Med andra ord, långt ifrån stockholmsnormen ”ljust och fräscht.” Jag kikar in i Edwards study, ett kvadratiskt rum fyllt med böcker. Inbjudande, verkligen. Jag pratar med de andra inbjudna, jag gissar att vi är ett tjugotal nyfikna som samlats i Gunilla och Edwards lägenhet för att bekanta oss med det nya vinet.

Men först lite vitt! Ungefär samtidigt som vi får ganska generösa mängder av Edwards riesling börjar vi så smått inse att vi även är försökskaniner… Edward går runt med en plastbytta och skopar upp en vitaktig röra som han och Gunilla är sugna på att ha med i den nya kokboken, som är under produktion. ”Just nu kallar vi den för Roslagstullsröra,” noterar Edward.

Centrera, lägga på en brödskiva?

Faktiskt rätt god! Som en skagenröra med tydlig smak av ost. Lite sugen på att prova själv, det var gott med ost i. Vi får höra historien bakom det vita vinet, hur han och Gunilla var sugna på att göra ett eget vin, hur de kom i kontakt med Janake group, och hur han faktiskt blandat till vinet själv. Efter fem timmar i ett lab i Mosel var det klart. Druvmaterialet kommer från Rheinhessen men blandningen sker i Mosel.

Därefter får vi in lite charkuterier från Bedford, bland annat en handrullad tryffelsalami som rullats i hyvlad parmesan. Saltufo. Hur god som helst!

Dags för det röda vinet. Till skillnad från det vita är det här ett färdigt vin från Bergerac, och således inte ett vin som Edward har blandat själv. Jag kan inget om Bergerac annat än att det även var en engelsk deckarserie, så jag har lite svårt att få till ett fuskfranskt uttal. Det blir Bergerac med tydlig Brightonrotvälska, den enda engelska jag kan (bortsett från Da Laiberian Ingli).

Men Bergerac verkar vara ett schysst ställe! Gunilla och Edward beskriver det som en tämligen lantlig, något sömnig och pastoralt bygd, med små korsvirkestimrade hus och frispringande ankor om vart annat. Kanske något att besöka? Vinet var i alla fall helt ok, ett slankt, typiskt franskt vin som nog behöver en liten köttbit för att komma till sin rätt.

Ett par veckor senare beslutar jag mig för att dels laga till gubbröran som finns i Edwards bok, dels ge vinet en mer seriös provning. Gubbröran var den godaste gubbröra jag smakat! Bara ägg, äggula, anschovis, hackad lök, hackad dill, grovt bröd och finklippt gräslök. Ingen potatis, ingen kaviar, ingen mejeriprodukt. Supersmarrig!

Utmanare till vinet blir den franska kioskvältarperfektionen och fullblodsfyndstämpeln Chateau de Seguin, samt den okända sydafrikanen Tokara och slutligen Alex Schulman och Sigge Eklunds Bordeauxbland ”Complicity.” Alla någon form av cab/merlotblend, dock var Tokaran bara cab. Kontrollant är som vanligt Polarforsknings-H. Den här gången har kör vi på karaff och inte folie. Faktiskt mycket smidigare. Nog om detta, vi poppar!

Vin ett, lite vaniljsöt, lite ekig, ganska köttig. Ganska snällt vin. Fullt ok. Vin två, här var det mer av allt. Mer körsbär, vitpeppar, ganska sötfruktig, mer tryck i frukten. Bättre än ettan. Vin tre, whohoa! Doften ok men smaken – hallå HÄLL UT! Eldigt, beskt, malört. Jävla skitvin. Varken jag eller PF-H mäktar med att ens dricka upp vad som finns i glasen, så det blir direktvaskning. Dålig flaska? Nej, jag tror inte det. Nåväl – vi hugger in på vin fyra. Först påminner det mycket om det första vinet, men sedan sätter det fart. Övermogna frukter, lite tuttifrutti, massivt, läskande, skitgott! Som PF-H noterar, slutet gott, allting gott. Det här är kvällens odiskutabla segrare!

Ordningen får bli fyra, två, ett och utanför kartan på en diskad plats vin nummer tre. Vin nummer fyra är… Tokaran! Intressant! Den köper jag gärna mer av. Vin nummer två är… Chateau de Seguin! Coolt, kan nog tänka mig att köpa igen. Vin nummer ett är… Edward Blom! Najs. Och slutligen, skräpvinet… Alex och Sigge. Seriöst Alex och Sigge, hur kunde ni sätta era namn på den här skiten??? Och seriöst Systembolaget, hur kunde ni ta in det??? Är ni fortfarande mutade? Man undrar ju!

Sammanfattningsvis, stort tack till Gunilla och Edward Blom för en rolig provning och intressanta berättelser om hur det var att vara student i Trier!

PS Fler som provat: Här och här!