ÄNTLIGEN har Sveriges mästerkock dragit igång igen! Det
låter lite stalkeraktigt att säga så, men jag börjar känna att den här utmaningen
att ge sig själv samma uppgifter som de tävlande har varit väldigt utvecklande
för mitt matlagande. Först tiden, att känna pressen att det faktiskt ska vara
klart på exempelvis 45 minuter, men framför allt att arbeta med råvaror som jag
inte använt tidigare. När jag började med mina stalkningar (se taggarna!) så var
min första tanke att, Holy Moses, jag har ju lagat samma mat i tjugo års tid! Så
Sveriges mästerkock och Tore Wretmans Festmeny,
där är min matlagningsmässiga grund. Numera.
Hursomhelst. Den första utmaningen i slutkvalet var att
skala två kilo potatis. Det kan komma en dag då jag känner att det är en
meningsfylld skuggning, men kanske inte just nu. Den andra utmaningen var att
göra en caesarsallad, vilket kändes betydligt mer lockande. Jag älskar
caesarsallad! Fast jag har inte gjort det så många gånger själv, när jag tänker
efter så är det nog bara en gång i modern tid. Alltså, dags för caesarsallad!
Som alltid med klassiska recept finns det en nördig och
oftast polariserande diskussion om vilka ingredienser som faktiskt ska ingå
eller hur den ska lagas. Som Biff Rydberg – ska det vara äggula på? Pepparrot i
Toast Skagen? Grädde i pasta carbonara? Eller parmesanelixir, mohahaha! När det
gäller caesarsallad verkar det finnas en generell samstämmighet om att den bör
göras på romansallad och att det ska finnas krutonger och parmesanflakes i och
att dressingen ska innehålla sardeller. Men kan man ha i andra salladsblad? Räcker
det med att mixa sardeller i kräm fräsch? Och hur är det med bacon, ska inte
det finnas med?
Personligen tycker jag att dressingen i en caesarsallad är
95 procent. Om du inte får till den unika smaken i caesardressingen så är det
inte en caesarsallad. Sedan kan jag tycka att det inte är så viktigt med
romansallad. Grönt som grönt liksom! Nu framkom det ju under programmet att det
möjligtvis fanns en tanke bakom att det skulle vara romansallad, eftersom du då
kunde göra snygga båtar av salladen och äta dem med händerna, ”båtvis.” Det
köper jag. Mannerström såg ju också ut att behöva ett större syrgastält när han
såg att någon INTE tänkte använda romansallad utan köra på vanlig sallad. Det
blev ju lite bättre av att det faktiskt fanns några romansalladsmolekyler under
all annan sallad, men ändå. Jag kan verkligen höra messerschmittarna, ”hallå om
det inte är romansallad i så är det ingen caesarsallad!” Get a life liksom.
Så, om dressingen är 95 procent så skulle jag nog säga att
parmesanen är tre procent och baconet de sista procenten. Jag är övertygad att
du skulle kunna bjuda en caesarsalladsfanatiker på en vanlig grönsallad med
caesarsalladsdressing med parmesanflakes och
det skulle gå ett par saftiga tuggor innan han eller hon insåg att det
faktiskt inte var en tvättäkta caesarsallad. Vilket inte skulle vara fallet om
du bjöd någon på en romansalladssallad med vanlig vinägrett. Jag försökte
förklara detta med att dressingen är 95 procent för mina kollegor på jobbet,
och naturligtvis försöka få igång en existentiell fikadiskusion, men det föll
tämligen platt. C, kontorets yngsta
medarbetare, noterade ganska alexanderhuggsmässigt att ”jag tycker att salladen
är viktigast i en sallad.” Så vart det med det.
Men men! Nu var det ju skuggning som gällde och inte
existentiella bryderier. Caesarsallad, en timme. Jag köper på mig av lite olika
saker till salladen, såsom romansallad, gurka, tomater, röd paprika som jag
tycker passar bra i en sallad. Bacon såklart. Någon kyckling orkar jag dock
inte hålla på med, i stället hittar jag lite bläckfiskringar i frysen. Det får
bli proteinet.
Där gick starten! Först, skölja salladen och grönsakerna.
Det går ganska fort. Sedan fräser jag på bläckfiskringarna, tänk på att det här
är slutkvalet så det är bara en platta som gäller. De blir också klara rätt
fort. Sedan i med baconet. 60 minuter är lite väl generöst, så jag fokuserar på
att inte bränna baconet. Det tar ungefär en kvart att skölja allt, fräsa upp
bläckfiskringarna och steka baconet till perfektion. Dags för dressingen.
Jag antar att de tävlande i Gävle fick hela sardeller att
arbeta med, men jag har vid ett tidigare tillfälle fått lite sardellkräm. Jag
vill minnas att det fanns något recept på kartongen, men den har jag slängt.
Dock minns jag det som att en caesardressing är som en majonnäs, kryddad med
sardeller. Jag googlar lite på recept på caesardressing och de flesta är ganska
lika: äggula, sardeller, olivolja, vinäger, sedan blanda ihop allt. Det funkar
säkert att bara blanda ihop allt, men jag vill ha den lite krämigare så därför
lägger jag tid på att få till emulsionen. Så, min caesardressing består av:
1 äggula
¾ msk vitvinsvinäger
1 msk sardellkräm
1 dl olja (80 procent rapsolja, 20 procent olivolja)
En pressad vitlöksklyfta
¾ dl riven parmesan
Rör ihop sardellkrämen, äggulan, vinägern och den pressade vitlöksklyftan.
Häll i oljan, droppvis till en början under kraftig vispning, sedan i en tunn
stråle, också under kraftig vispning. Jag antar att jag inte är världsbäst på emulsioner, så för mig tog det
ca åtta minuter att piska i all olja. Rör sedan ner parmesanosten i dressingen
och smaka av med salt. En del vill ha ner vispgrädde eller mjölk i, då blir den
vitare. Kanske är något att prova.
Runt 30 passerade minuter börjar jag göra krutongerna,
vanligt surdegsbröd som jag steker i neutral olja och har på salt. Det tar inte
så lång tid. När det är ca tjugo minuter kvar börjar jag skära salladen, gurkan,
tomaterna och paprikan.
Och när det är tio minuter kvar är jag klar! 50 minuter att
göra en caesarsallad, det får väl ändå vara godkänt.
Några refleziones: Ja, dressingen är fortfarande väldigt
viktig. Men jag tycker nog att baconet lyfte rätten väldigt mycket. Tomaterna kändes
nästan lite fel, de passade konstigt nog inte riktigt in. Nästa gång jag gör en
caesarsallad ska jag nog ta i mer bacon och mindre tomat. Sardellkrämen var
superenkel att jobba med, den använder jag gärna fler gånger och till annat!
Sedan blev det riktigt gott med bläckfiskringar i, de tillförde något extra snarare
än den vanliga kycklingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar