Fåfänga

En lördagsförmiddag för några veckor sedan parkerade jag bilen nere på Strandvägen utanför Svenskt Tenn. En riktigt trång parkeringsplats - men efter lite lirkande gick bilen in. Skönt. Avståndet till framförvarande och bakomvarande bil rörde sig om centimetrar.

Några timmars ärendesuträttande senare var det dags att köra hem till trygga Söder. C och jag hoppar in i bilen och jag påbörjar utlirkningen från parkeringsplatsen. Alla andra platser är tagna, så jag blir inte förvånad när jag i sidobakspegeln ser att det står en något mindre, tyskregistrerad bil bakom och väntar på att få min plats.

Jag lirkar ut och rullar sakta bort. I backspegeln ser jag hur den något mindre bilen försöker fickparkera in på den lediga platsen. Det går sådär. Vi får rött vid trafikljusen vid Dramaten. Perfekt, nu ska jag se hur det går för den andra föraren.

Efter några försök ger föraren upp och rullar vidare. En mindre bil. Fickparkering = manligt.

Irrfärder i Sidewaysland: "So nice to hear an English voice early in the morning!"

För länge sedan, närmare bestämt 18 år sedan, då jag bodde i England pratade jag bra engelska (K påstår att alltid när jag ska berätta något så börjar historien med att "när jag var där och där för 25 år sedan..."). Dock pratade jag inte den rotvälska som gällde nere i Bwoiton (Brighton). Det outtalade målet var därför att om någon frågade var jag kom ifrån och jag sa ”Sweden” så skulle de fråga tillbaka, ”sa du Swindon?” Jätteroligt, haha, jag vet... Men sedan dess har en massa år gått och allt möjligt har hänt. Dock gissar jag att någonstans längst ner finns uttalssättet kvar – även om jag idag själv aldrig skulle säga att jag pratar brittisk engelska. Men jag antar att den kan uppfattas ”brittisk.”

Så en morgon, några dagar efter besöket på Brander, sitter N och jag på hotellet i West Lake och käkar ”frukost” (läs: våfflor och ”kaffe”). Vi läser var sin del av LA Times och diskuterar lite allmänt vad vi ska göra i dag. Plötsligt ser jag något intressant i tidningen och läser högt för N. Sedan, när vi ska gå, vänder sig en äldre dam till mig och på klingande brittisk engelska förkunnar att det är ”so nice to hear an English voice early in the morning!” Vi ler mot varandra och innerst inne tänker jag: Det här kommer bli en bra dag...

Bordeaux, Sydafrika och sockerdricka

En del viner har konsumerats den senaste tiden.

På Påskafton (vilket känns som en evighet sedan!) proppade vi i oss en fantastiskt god lammstek från Taylors and Jones efter ha lyssnat på Depeche Mode hela eftermiddagen.

Det finns naturligtvis flera sätt att tillaga lammstek på, men jag gissar att det finns tre huvudspår: med ben, utan ben – ihoprullad, utan ben – uppfläkt. Jag gissar att det korrelerar ganska bra med det sätt som lammet köps in på: grovstyckat, finstyckat och nätat, urbenat.

Klassik fransk matlagning – och modern, om du konsulterar Mat-Tina, är att köpa grovstyckat med ben och sedan ta bort hela eller iaf minst halva benet (överdelen). Därefter ska steken fyllas med diverse kryddor och örter för att sedan bindas ihop, brynas och sedan lågtempas i ugnen. Vid serveringen sedan kan man skiva fina skivor.

Allt detta har jag gjort tidigare – mest av tradition, ”så ska man ju göra.” Fast ett problem med ihopbindningen är att om du pressar ner vitlök kan du få en väldigt skarp smak. Inte alls så gott. Visst, du kan säkert ha ner hela klyftor och det kanske går bättre, men jag är skeptisk.

Därför brukar jag sedan en tid tillbaka tillaga min lammstek urbenad – uppfläkt. D v s, snitta upp och ta bort benet. Skär sedan snitt som gör att steken blir platt. På detta, pressa över vitlök och rosmarin. Lågtempa sedan i ugnen. Skivorna du får ser lite annorlunda ut – de är inte runda som om du hade bundit ihop steken utan rektangulär, som en paté typ. Och ingen skarp vitlöks- eller kryddsmak. Well, det är mitt sätt att tillaga det hela.

Till steken drack vi 2000 Ch Bel-Air-Ouÿ. Ett mycket trevligt vin! Gott om svarta vinbär. Bärigt, stramt, läskande, inte så värst syrligt. Fullt moget.

Någon vecka senare blev vi sugna på vin igen. Denna gång blev det 2005 Neil Ellis cab. Också en mycket trevlig cab, bär och annat. Inte lika fin som bordeauxen, men helt ok. Neil Ellis har väl tidigare varit husets cab, det var ett kärt återseende.

Och nu idag, efter helgens kroppsarbete, sitter jag med assorted studentrapporter och dricker 2006 Wili Shaefer Domprobst. Fantastiskt gott – men vilken sockerdricka det är. Diesel och höga syror, men egentligen är nog de torra godare.

Kroppsarbete

LESTER
Hey! You guys!

Still running, the Jims turn back in perfect unison, as Lester runs INTO FRAME, wearing a baggy sweatshirt and a pair of faded old sweatpants. The Jims slow down until he catches up, then the three men run together in the early morning light.

JIM #2
Lester, I didn't know you ran.

LESTER
(panting)
Well, I just started.

JIM #1
Good for you.

LESTER
I figured you guys might be able to give me some pointers. I need to shape up. Fast.

JIM #1
Well, are you just looking to lose weight, or do you want have increased strength and flexibility as well?

LESTER
I want to look good naked!

Varför går man på gym för? Det undrar jag nu efter en dag av hårt kroppsarbete. Jag är helt facking tokslut! Skulle man inte bli stor och stark av gym? Eller blir man bara, som Kevin Spacey entusiastiskt ville bli, snygg naken???

Dagens uppgift: rensa föräldrarnas hus förra ägares torkade kompost. En kompost ska ju omvandla löv och kvistar till ny jord. Men något hade gått snett i processen så flera års sly, avsågade grenar, nedsågade träd samt minst fem tidigare års julgranar låg samlat i en typ tio kubik stor hög. Allt torrt som fnöske. Bara i det nedersta lagret kunde viss förförmultning skönjas.

Efter en summarisk rättegång dömdes allt till bränning på bål. Dock gick det inte att tutta på där det låg eftersom det fanns några fina träd som också kunde stryka med, så allt måste flyttas till en annan del av trädgården. Så vid 9.30-tiden satte vi igång. Skottkärra och handskar. Samla ihop, fyll på skottkärran, rulla till den nya platsen. Rulla tillbaka, fyll igen.

M agerade exekutionist och brände för brinnande livet. Efter närmare sju timmars dragande, kånkande och skottkärrefyllande återstod endast en liten glödande askhög av allt. Av den första platsen.

Senare på kvällen pustar vi ut framför glöden. P har köpt korv, så det blir lite grillning. Jag slår mig ner vid glöden med en Cobra. Öl – så gott! Efter en skön dusch slocknar jag sedan direkt.

Dagen efter har jag ont i hela kroppen. Knappt rörlig. Jättetrött. P och M jobbar i några timmar till med hög 2, jag varvar sömn med att vara eldvakt. Till slut piggnar jag till, tar fram min tre decimeter höga studentrapportshög och korkar upp 2006 Willi Shaefer Domprobst.

Sockerdricka! Tokung fortfarande, syror, lite diesel. Inte så mycket tropisk frukt eller honung. Jättegott!

Vill minnas att jag har några Himmelreich och Dombprobst både 2005 och 2006 hemma i källaren någonstans. Halvtorrt/halvsött - javisst, men mer och mer vill jag nog ha min riesling torr. Får bli fler av den varan

Irrfärder i Sidewaysland: Brander Vineyards

Så stod jag där på Los Olivos Café och valde bland flaskorna. Den söta tjejen som fnissat vid min kommentar om en ”noll-fruktig” pinot bjöd på flera smakprov och flera olika producenter kom fram. Till slut valde jag en Cargassachi, som skulle visa hur ofruktiga kaliforniska pinoter minsann kunde vara. Jag var nöjd.

Men sedan var det ju Brander som jag skulle till. Jag frågade efter vägen och de visste naturligtvis precis. ”Kör ut mot huvudleden igen, sväng höger, fortsätt tre miles, sväng sedan vänster.” Jag hoppade i bilen. Höger, sedan vänster. Hur enkelt som helst. Där fanns ju t o m en skylt, Brander Vineyards. Platt landskap, vin till höger och vänster. In genom portarna, en liten parkering och bakom den ett jättegulligt litet mini-chateau. Tre flaggor vajade på tre flaggstänger på huset. Den amerikanska, den argentinska och – den svenska? De kunde ju inte veta att jag skulle komma idag? Eller? Hursomhelst – jag var framme. Tre år efter att jag först kom i kontakt med vinet stod jag nu här. Magiskt. Förväntansfylld klev jag in.

De sedvanliga turistattiraljerna, en lång bänk, en griffeltavla. Två pourers. Jag närmade mig stället försiktigt, jag ville liksom njuta av situationen fyllt ut. Därför smög jag runt lite, kollade på fotografier på väggarna, fingrade lite på turistsakerna.

Efter en stund gick jag mot baren. En pourer hälsade mig mycket hjärtligt välkommen och jag kände mig det också. Det fanns två provningsmenyer, jag gjorde som jag brukar göra och valde den dyraste.

Olika viner hälldes upp, jag smakade och spottade. Gott, jättegoda viner! Friska fruktiga. De hade även en del röda viner också, bl a en reserve-cab som var trevlig. Jag mös.

Ungefär samtidigt som jag steg in i byggnaden hade ett ungt amerikanskt par även stigit på. Svensk som man är stirrade jag naturligtvis ner i bänkskivan. Nickade svagt. Men pourern och paret kom snabbt i diskussion. Återigen slogs jag av amerikaners lättsamma och högst informella stil. Det tog inte lång stund innan pourern visste allt om dem – de var förlovade, vem hade tagit initiativet till det, var de hade träffats först, var de bodde nu, var de hade gått i skola, vad han tyckte om henne, vad hon tyckte bäst om honom, hennes dåliga sidor. Och de visste allt om pourern. De får tips om intressanta vingårdar i området. Kommentarerna klart amerikanska: ”Awsome” hör jag oftast.

Efter ha tömt ut alla hemligheter om varandra kollade de sig runt och – shit här står ju en stackars bänkskivestirrande turist som vi kan utfråga! Och efter några turer insåg de att jag kom från Långtbortistan - i det här fallet Sverige. Och det var då det gick upp ett Liljeholmens att, vänta nu, Fred Brander som driver stället har ju någon form av koppling till Sverige!

Fred Brander, ägare och vinmakare kallades fram. En varmt och ständigt leende amerikan i 60-årsåldern. Någon svenska kunde han dock inte, men han hade varit en del i Sverige. Vi hade en trevlig pratstund och jag fick höra vineriets historia, hur de hade kommit ut här i bushen på 70-talet. Han undrade om maten på F12 fortfarande var ätbar. Jag svarade att det är den, men med tanke på de minimalistiska portionerna var det bra att dra en pizza först (nej det sa jag inte men om någon från F12 ser detta så får ni gärna öka portionsmängden så man slipper gå till Pizza Hut efteråt, morr!)

Kopplingen till Sverige var inte helt klar, men jag förstod det som att hans farföräldrar hade utvandrat till Argentina, träffat någon argentinska och därefter vidarevandrat till USA. Hursomhelst, hans kusin drev någon form av konstgalleri på Strandvägen. ”Han har galleriet på gatuplanet och så bor han högts upp – praktiskt.” Tänkte i mitt stilla sinne på vad som står på Ritter Sportomslaget, "Kvadratisch, Gut, Praktisch!" Då jag jobbar nere in those hooks går jag ju ofta förbi gallerierna, men har inte kommit för att gå in och fråga.

Vi säger hej då till varandra och jag vänder mig mot disken igen för att göra några strategiska inköp. Först en ”au Natural” förstås. Sedan tvekar jag lite, kanske en av de goda cabarna. Men sedan kan jag bara inte motstå deras rosé: Chateau Neuf du Pink. Hur underbart som helst! 12 dollar typ. Naturligtvis ett blandvin – de är ju amerikaner, varför göra det komplicerat för sig? Basen sauvignon blanc, toppa sedan med syrah till rätt färg och smak. Praktisch!

Hemma sedan är några av mina vinnerdar till kompisar helt oförstående. A formulerar det bäst: ”Hur kunde du släpa ROSÈvin över Atlanten?!?!”Men det var ju inte vilket vin som helst, det var ju Chateau Neuf du Pink! Doh!

Cargassachin då? Den skänktes till vinnerdar P & T.

Glupskt

Toast Skagen är nog, enligt mitt tycke, världens godaste förrätt. Visst, det finns naturligtvis goda förrätter om du botaniserar bland den moderna tävlingsmaten (och gåslever är ju heller aldrig fel) men det finns en underbar enkelhet i Toast Skagen som är svårslagen. Räkor, mayo, citron, dill, löjrom – rikigt daVincianskt pentagramiskt rätt!

Legenden har det att rätten skapades av Tore Wretman på 50-talet. Efter lite googlande kan man läsa i Aftonbladet hur Staffan Heimerson kör runt i Skagen och får helt oförstående blickar när han beställer en Toast Skagen. Enligt Tores änka kom rätten till 1956:

Tore och besättningen tävlingsseglade i regattan Skagen runt i Tores mahognybåt Salta Marina 1956. Det blev stiltje. Segerchanserna försvann, besättningen deppade. Behöver piggas upp, tänkte Tore och tittade efter vad som fanns i galleyt. Inte mycket. Men tillräckligt. Han fann ägg och olja, räkor, lite löjrom, dill och en citron och ett formbröd. Hokus pokus. Tore rostade brödet, snodde till en majonnäs, hackade räkorna och dillen och formade löjrommen till ett duvägg.

Besättningsmannen:

– Nå Tore, vad kallar du den lilla läckerheten?

Tore tittade ut över de blanka vattenvidderna och i fjärran såg han konturen av Jyllands nordspets.

– Men kära hjärtanes, svarade han i ett benådat infall, det är ju en typisk Toast Skagen.
Så egentligen, för alla oss hard corefans, ska det minsann inte in någon crème fraishe, gräsfil eller rödlök på toasten!

Fast det är nog få som bara har majonnäs. I de flesta fall är majonnäsen utblandad och någon form av lök är tillsatt. Majonnäsen kan lätt uppfattas som väldigt… majonnäsig, i avsaknad av bättre ord. Lisa Elmqvist i hallen gör en underbar Skagenröra, den brukar vi köpa.

En av mina favorithistorier om Toast Skagens förträfflighet handlar om I & P. P fyller år, blir utbjuden till Vinbaren av I. P beställer en Toast Skagen, som raskt konsumeras. I frågar P om han önskar någon efterrätt, varpå P efter lite funderingar säger: En Toast Skagen... Så himla rätt! Så Toast Skagen funkar både som förrätt, huvudrätt och efterrätt.

På senare tid har jag börjat föredra min Toast Skagen gjord på originalreceptet. D v s, hoppa både lök och gräsfil. Så när vi på förmiddagen på Påskafton får ett plötsligt behov av Toast Skagen blir det originalet som gäller.

Dock är det nog mest original i teorin – inget bröd, små frysta räkor och färdiginhandlad mayo. Och C propsar på lite hackad rödlök. Fast det gör inte så mycket. Vi hackar färsk dill och blandar ner majonnäs och citronsaft. Depeche Mode vrålar i bakgrunden. Salt och 70-talsdrogen vitpeppar. Hur gott som helst! Vårt egenkomponerade trick för mindre majonnässmak är att blanda ut majonnäsen med lite citronsaft. Lite rinnigare, inte så stabbig.

Vinet – Ch Bel-Air-Ouÿ ligger och väntar i karaffen. Vi orkar inte korka upp något annat, och då vi är rejält hungriga kastar vi i oss Toast Skagen – utan toast – under tystnad på några millisekunder.

Glupskt är dagen ord.

2005 Rauenthaler Baiken Riesling Auslese

På Cut Thursday blir det besök på bolaget. Jag behöver bunkra upp inför Påsken, intalar jag mig – det nyaste på svepskälsmarknaden. Så efter lunch med H på Kräm med traditionell efterföljande doppio/cappo på Sosta bär det iväg till Regeringsgatan.

Jag strosar runt, fingrar på lite flaskor och väntar på att inspirationen ska komma. Rött? Vitt? Något till lammet? Känner inte riktigt för något, funderar på att gå ut. Men så ser jag: 2005 Rauenthaler Baiken Riesling Auslese från den anrika producenten Freiherr Langwerth von Simmern. För mer än ett år sedan köpte jag det torra vinet från samma producent, 2005 Hattenheimer Mannberg Riesling Erstes Gewächs. Det var mycket trevligt, så ända sedan dess har jag spanat in auslesen på halvflaska i hyllan bredvid.

Frågan är bara, vad har man till? Det är lite för sött för att passa till mat och lite för torrt för att passa till dessert. Så svaret är väl egentligen: till gott sällskap eller en god bok. Men det kan man ju leva med, eller hur? Så jag plockar ner ett par flaskor i korgen, att det är rea på dem gör ju inte saken sämre!

En Madelainekaka poppar upp. Hade inte Livets Goda någon artikel någon gång om kombinationen vin med musik? Jo men så var det! Jag tror att Anders Larsson skrev något om Breuer och Glenn Goulds tolkning av Goldbergvariationerna.

Hursomhelst, hemma kollar jag Winespectator: “A reductive style, with some carbonic gas lending firmness, as does the moderate structure. Candied lemon, lime and mineral notes are present from start to finish. Very concentrated. Needs time to settle down. Best from 2009 through 2022. 82 cases made. –BS” Det är således inte helt omöjligt att vinet inte är drickbart nu. Men vi provar. C och uppslutningen på Snabba Cash får bli vinets följeslagare.

En första sniff – en gul frukt! Ingen direkt diesel, men vi får en söt, honungsfruktaktigdoft i näsan. Gott! Vi smakar. Sött och mycket fylligt. En mörk smak uppenbarar sig. Helt ok. Fast ändå inte riktigt perfekt. Lite väl mycket burkfruktcocktail, är väl det totala intrycket. Gott vin men det behöver nog ligga till sig lite.

Dagen efter tar jag ett glas. Burkfrukten har försvunnit och ersatts av en mjuk, härlig exotisk söt frukt. Lite grapefrukt tittar fram också, trevligt!

Så ja, det är ett gott vin men de 93 poängen kan jag inte uppskatta i dagsläget…

Omedelbara kopplingssvårigheter

För alla oss med backslick är det självklart att avsluta lunchen med en kaffe på Espressobar Sosta på Jakobsbergsgatan här i Default City. Plejset har oomkullrunkeligen stans bästa espresso och cappuccino. H, som visserligen inte har backslick, är dock djupt nere i kaffe och är dessutom utrustad med ett modeväderkorn som skulle göra alla trendspanare gröna i avunden. I nötskalet: H har koll. Så efter att H har invigt mig i det rätta hänget hänger vi gärna där efter lunchen.

Stället verkligen osar italienskt. Allt känns äkta och genuint, vilket är bingo för en äkthetsjunkie som jag. Jag har ju inte varit i Italien (vilket är skamligt), men det känns som att om det finns kaffebarer i Italien så är det såhär de ser ut. Disken är fylld med italienska läckerheter, personalen bryter kraftigt på italienska, på tv:n i ena hörnet visas dagligen något italienskt lekmatsprogram med en urläcker brud.

Men sedan var ju det där med språket. Trots alla mina universitetspoäng funderar jag ibland över min egen smarthet, misstänker att den egentligen inte är så hög. Speciellt inte det där med att fatta snabbt. Min chef K, däremot, är en mental sprinter: fattar snabbt på kort distans. Jag är väl mer funktionären som står redo med vattenflaskorna…

Trendoraklet H vet självklart hur man beter sig på italienskinspirerade kaffebarer i Stockholm. Självklart beställer man på italienska, natürlisch! Så en lunch får jag instruktioner: ”köp en doppio till mig!” Jag har ingen aning om vad en doppio är för något, men det ger väl sig.

Så väl framme i kassan beställer jag en cappuccino till mig och en ”doppio” till H. Mannen i baren upprepar min beställning, ”en cappo och en dubbel...” Men det var ju inte det jag skulle ha, så jag upprepar, ”en cappuccino och en doppio, tack.” Mannen upprepar en gång till, ”en cappo och en dubbel...” ”Nej, nej!” säger jag, denna gång mer kraftfullt. ”En doppio!” Mannen tittar upp från kassan, ser sig hastigt omkring och spänner ögonen i mig. ”Du, doppio betyder dubbel på italienska!”

Ridå. Ska kamma håret framåt i fortsättningen…

Back and Bones

Mars visade sig vara en bra träningsmånad. Jag är väl en typisk periodare, träningsintensiteten går upp och ner. Ökar och minskar, stiger och sjunker? Stenar sjunker, ett företags soliditet minskar, räntenivån... sjunker? Minskar? Note to self: Kolla.

Igår körde jag i alla fall mitt standardpass på S.A.T.S: Back and Bones. Eller, som ni säkert räknat ut vid det här laget, rygg och ben. Börja med skivstången. Nu ligger jag på 20 kg stång + 35 kg vikter, så 55 kg inalles. Med stång och vikter på axlarna, gör utfall. 10*3. Därefter rodd. Här ligger jag också på ungefär samma, 50-60 kg. Viktigt att inte dra med armarna! Börja med att dra med raka armar, pressa ihop skulderbladen. När det inte går längre, först då dra med armarna. 10*3.

Efter dessa två ganska uttömmande övningar kan det vara skönt med lite lättare saker. Mage, t ex. Sedan en tid tillbaka gör jag magövningar på boll, rullar upp. Funkar fint. Tidigare brukade jag köra ”mumien vaknar” efter instruktioner av H. Ligg raklång, sträck upp armarna, rulla upp överkroppen. Precis som en mumie gör när den vaknar.

Då kan det vara dags för lite bones igen. Skivstång på axlarna igen, denna gång lite lättare: typ 30 kg eller så. Bänk behövs. Stå på ett ben, sätt dig på bänken. Res dig upp. Sträck ut. Försök hela tiden balansera på ett ben. 10*3 per bone.

Vidare till back. Jag brukar köra lite neddragningar nu, återigen samma sak: dra inte med armarna först. Här ligger jag på 50-55 kg. Avundas H som utan problem drar 70-80 här! Hur är det möjligt???

Lite mer bones. Antingen utspark eller bakåtspark. Bakåtspark är tillsammans med armbågar ihop min pinsammaste gren, som man gör i smyg. Utspark med ett ben, 25 kg per ben. Sparka ut, håll kvar, tillbaka.

Sedan kanske ett nackpass mitt i allt? Detta är ett prioriterat område för mig eftersom jag har väldigt raka axlar. Det gör att jag får en ”nackhylla” på kavajer, vilket leder till besök hos straffavgiftsavdelningen (i.e., skräddaren). Men med lite träning så kanske jag kan få lite mer sluttande axlar och mer passande kavajer? Ok, det är lite dream-on på det men man vet ju aldrig!

Nacke: tunga viker i händerna, visa tydligt att du verkligen inte bryr dig.

Avsluta med lite nedre rygg.

Snart är det Påsk. Vi har sedan tidigare beställt lammstek hos Taylors and Jones, ligger nu i kylskåpet. Funderar på vin, en ch9p? Jag har en flaska Pomerol 2001 kvar, kanske den? Eller något italienskt supertoskanskt eller en sangiovese? Ska kolla, återkommer. Lammstek med potatismos och kantarellgräddsås. Hedonistiskt!

Mintgelé kanske tillkommer. Och nåt sött efterrättsvin.

Irrfärder i Sidewaysland: "I'm European – do you have any Pinot with like no fruit?"

Då det är lite svårt att vända på den smala vägen kör jag på. Efter några hundra yards får jag domen från GPS-en: Make a legal u-turn. Shaddap you stupid! Jag når toppen av berget, det börjar plana ut. Längs upp i grönskan ligger en liten radarstation och en liten trevlig vändplan. Hm, GPS-konstruktörerna har varit omtänksamma mot oss troende. Vägen fortsätter ner på andra sidan, men det är mest en dirt road. "Vägen avstängd, kör ner på egen risk" förkunnar ett plakat. Jag hoppar.

Jaha, nu då? Äsch, jag kör väl till Los Olivos och ser om jag inte kan hitta något där. Dessutom börjar jag bli hungrig. Så jag ställer i GPSen på "downtown Los Olivos." Kör nedåt för berget förkunnar den. Jag säger inget.

Nedfarten för berget går smärtfritt. Utsikten är strålande, jag ser ut långt över oceanen och det böljande landskapet. Snart kommer jag ut på motorvägen igen. Trafiken är lugn, det är inte så många bilar ute trots att det snart är lunch. Jag kör på. Snart kommer en avtagsväg mot Los Olivos och några justa svängar sedan rullar jag in på huvudgatan.

En mycket pittoresk småstad. Låga enplanshus. Tystnad, lugn. Samtidigt är detta ett stort vincentrum för St Ynes Valleys vintillverkare. På flera håll ser jag vinbutiker och vinförsäljare. Jag tänker dock börja med lunch och hoppar in på ett smörgåsställe.

Sedan kollar jag snett över gatan. Bomber och granater, vad skådar mitt norra öga?!?! Där är ju restaurangen där Miles förkunnade "If anyone orders Merlot, I'm leaving. I am not drinking any fucking Merlot!" OMG det var ju här och jag är ju här nu!!!

Jag måste bara gå in. Det visar sig naturligtvis att det är stans mest välsorterade vinaffär, likaså en schyst restaurang. Jag börjar kolla in vinerna som står uppradare längs väggen. En söt tjej kommer fram och frågar och jag behöver hjälp. Och det behöver jag naturligtvis. Plötsligt dyker ett litet konstaterande och en liten undran upp i huvudet. Kalifornisk pinot = fruktbomb, goes without saying. Det kan jag köpa på bolaget hemma. Men kanske de har några indieproducenter härute som gör ofruktbomber? Inte utan ett visst leende på läpparna och på bästa engelska jag förmår säger jag därför till tjejen,

"I'm European. Do you have any Pinot with like no fruit?"

Tjejen ler stort och sträcker sig efter en katalog. "Det ska vi nog kunna ordna."

Kjoskvältarperfektion

Det har blivit en hel del böcker på sistone. Den enorma tv som sedan i julas tar upp halva mitt vardagsrum har liksom inte riktigt givit mig den rätta tillfredsställelsen! Så standarddrogen för vardagsflykt blir det tryckta ordet. I rask takt har sedan i höstas ett antal böcker konsumerats:

Stridens Skönhet och Sorg

Poltava (20 år efter alla andra…)

Gomorra

Slaget vid Monte Casino av Matthew Parker

A Brief History of Time

A Short History of Nearly Everything

Shakespeare (också Bill Bryson)

LA Konfidentiellt

Kreta (Anthony Beevor)

Berlin – Slutstriden (Anthony Beevor)

Delar av Postwar (Tony Judt)

Kontraktet - mordet på en statsminister av John W Grow

Och nu senast: Da Vincikoden för andra gången. Seriöst: vilket skräp! Mitt första intryck av boken var dock mycket gott. Ett impulsköp på Arlanda, innan en enveckassemester i Turkiet för fem år sedan. Jag minns hur jag efter tre-fyra dagars intensiva sevärdhetsbesök plötsligt insåg att jag faktiskt var där på semester – poolen nästa! Det blev tre mycket sköna dagar med Da Vincikoden i pocket nersköljt med ett gäng raki med vatten. Raki stavas förresten med det turkiska I-et (vilket ständigt ledde till att mitt hotmaillösenord inte funkade) och borde därför uttalas ”rak-ö” och inte ”rak-i.” Turkiet, däremot, stavas med det vanliga i-et och uttalas därför ”Turkiet” (eller iaf något liknande).

Men tillbaka till Dan Brown. Boken är spännande och snabbläst, inte något snack om det. Men det är ju fiktion? Jag kan inte fatta varför det blivit så stora protester mot boken!

Jag kollar recensionerna på omslaget. The New York Times sammanfattar allt med en träffande rad: "Wow, kjoskvältarperfektion." Jag kan bara instämma - jättespännande bok men trots allt: kjoskvältarperfektion.

Jag kollar bokhyllan för nästa bok. Hittar inget som känns lockande, funderar lite på en bok om CIA som jag köpte för ett par veckor sedan. Eller Gamla handeldvapen... Hm, nja, inte riktigt på humör. Jag springer till Pressbyrån och köper Snabba Cash. Som en narkoman känner jag tillfredsställelsens värme breda ut sig när jag sjunker ner i soffan...

Phrasy

Det är lördag och vi har goda vänner H & M över på lite skön lördagslunch. Efter lite intern diskussion har vi tidigare enats om caféklassikern paj med sallad. Det blir bacon-, broccoli- och ädelostpaj. Paj – the mother of 70-talsmat!

Grunden i en bra paj är ett frasigt pajskal. Det finns två sätt att göra frasiga pajskal: det riktiga sättet och fuskvarianten. Inspiration behövs.

Jag slår upp Anna Bergenströms Annas Mat – Stora Kokboken. En riktig trotjänare som var en av mina första biblar när mitt matintresse väcktes i det tidiga 90-talet. Boken är härligt sent 80-talswild and crazy – försök hitta ett recept på vanlig pannbiff och du får instruktioner om att köpa en wokpanna!

Hursomhelst, Anna har ett stort kapitel om pajer, liksom för att markera att bokens dolda budskap är att det trots allt fanns en poäng med 70-talsmaten. Jag citerar:

"Degen är kanske den viktigaste biten i en lyckad paj. Hemligheten är att man har kalla ingredienser och arbetar fortare än kvickt. Det är knådandet fram och tillbaka (i synnerhet om man arbetar med händerna) som lätt gör en pajdeg seg och trist . . . Den sprödaste pajdegen gör man i en food processor/matberedare. Men det gäller att låta maskinen arbeta minsta möjliga några sekunder räcker!"

Jag inser att jag behöver en referens till, så från bokhyllan plockar jag ner min kanske viktigaste inspiratör: Tore Wretmans och hans bok Tore Wretmans Festmeny. Utgiven 1980 när den svenska 70-talsmaten var som mest utvecklad och stod som högst i kurs. Före woken, före olivoljan och långt före Thailand. I bokens 30 olika festmenyer får vi själva definitionen av 70-talsmaten – allt från anka med grönpeppar- och russinsås till smördegsinbakad laxmuslin ”drottning Silvia.” Jag bläddrar fram till avsnittet om goda råd och kompletterade recept. Pajdeg – Pâte à briser (är det så paj egentligen heter?):

"Hacka ihop mjölet, smöret och saltet med en kniv. Forma det i en hög på bakbordet, gör en fördjupning i mitten och häll i vattnet. Arbeta med fingertopparna snabbt och lätt fram en inte allt för homogen deg. Knåda inte, och låt inte degen bli varm genom handflatorna. Innan den kvalas ut bör den ligga och vila minst några timmar i kylskåp."

Så långt så good. Lite väl många fingrar med i spelet kanske, men grundidén är den samma. Arbeta ihop degen så fort som möjligt under kyla så att det inte bildas långa glutentrådar.

Allt detta känner jag till, men jag har aldrig riktigt lyckats få till det. Därför kör jag sedan länge med en egenutvecklad fuskvariant: öka mängden mjöl och frasighet följer. Fast mjölökningen måste tillföras på ett raffinerat sätt: först vid kavlingen. För glöm allt om att frasig pajdeg kan tryckas ut med händerna direkt i pajformen. Frasig pajdeg måste kvalas ut.

Börja med att följa mästarna. 3,5 dl vetemjöl med 150 g smör hackas ihop under kyla snabbt som attan. Tillsätt 1-1,5 msk vatten. Anna betonar vikten av kyla, jag har ett minne av att hon föreslår att man ska smälta iskuber. Hm, känns lite väl extremt kanske. Men lite kallt vatten behövs för att binda ihop. Forma degen till en boll och lägg i en plastpåse i kylskåp över natten.

Dagen efter: börja med att mjöla bakbordet. Dela degen i lämpliga delar och börja kavla. Pudra över mjöl så att degen släpper fint från både bakbordet och från kaveln. Smöra och klä pajformen med den utkavlade degen. Ställ in i kylskåpet igen. Under tiden som pajdegen vilar en andra gång i kylskåpet kan det vara lämpligt att ordna med fyllningen. I mitt fall handlar det om att förvälla broccoli och steka bacon.

Nästa viktiga steg i frasningsprocessen är att förgrädda pajskalet. 225 grader, 10-15 minuter. Under tiden, gör äggstanningen. Det finns säkert många olika sätt att blanda ihop en äggstanning, men idag känner vi oss extra lyxiga så det blir tre ägg, 2 dl grädde och 1,5 dl creme fraishe. Fett men gott! Vi smular ner ädelosten. Standard sedan tidigt 90-tal är Kvibille gräddädel. Vi pudrar över 70-talskrydan nummero uno: vitpeppar.

15 minuter förgräddning senare fyller vi det svagt färgade pajskalet med broccolibuketter och häller över äggstanningen. In i ugnen 200 grader 40 minuter. Vålla!

2005 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst

Ett vin som jag spanat länge in är 2005 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst. Detta av flera skäl: bortsett från att Josmeyer är en bra producent är 2005 också ett lysande år i Alsace. Eller rättare sagt: 2005 var ett lysande år i stort sett hela Frankrike och Tyskland. I Bordeaux anses 2005 vara en av de bästa årgångarna hittills - få i vinsvängen har väl kunnat undgå hajpen... Bourgogne gjorde ett mycket bra år, Rhône och i synnerhet Chateauneuf-du-Pape blev mycket lyckat. Likaså Loire. I Tyskland var det inte mycket sämre. Enda plumpen i det europeiska protokollet 2005 är väl Italien, som inte alls lyckades särskilt bra.

Fast den egenliga anledningen till mitt intresse för vinet är dock mer trivialt. Eftersom 2005 var ett synnerligen bra år för riesling i Tyskland har jag naturligtvis köpt på mig en del. Och eftersom jag har en viss ådra för practical jokes behöver jag något att slänga in som en mörk häst vid en kommande riesling 2005-provning. Josmeyer låter som en trevlig kandidat, hehe…

Så sent på fredagseftermiddagen står jag inne på bolaget på Regeringsgatan och fingrar på lite av varje. Jag kniper en Josmeyer och ett annat vin. Pratar lite med personalen, ”någon som provat 2005 av Josmeyer?” Inga nappar, men de talar väl om producenten. Jag slår till. Samtidigt tänker jag på morgondagen och vår lördagsbjudning. ”Har ni något som funkar till ädelostpaj?” frågar jag försiktigt. De funderar och pekar efter en liten stund mot en Marcel Deiss med hemlig Alsaceblandning (Engelgarten 2005). Funkar säkert, men ska jag dricka vit Alsace vill jag nog ha ren riesling eller ren gewürtztraminer. ”Men den här då?” frågar jag och pekar på Josmeyern i handen. Jo, det ska nog gå det också. Jag bestämmer mig för att imorgon får den generella vin- och matregeln gälla:

Till god mat passar ett gott vin.

Lördag kommer. C panikstädar, jag skäms och lagar mat istället. Mjölar ner hela ”köket.” Gästerna kommer. Jag försöker torka salladen. Var är salladsslungan när du behöver den??? Morr! Efter ett tag hör jag C hojta från vardagsrummet, ”men var är vinet då?!” Dåliga värdpoäng igen…

Vi stoppar ner näsan i glaset. Diesel! Härlig, utvecklad dieseldoft. Lite gummi också. I munnen får vi sedan ett fylligt vin med balanserad sötma. Vinet är helt torrt, jodå så är det. Men det känns så fylligt! Så gott! Det blir helt klart fler flaskor av Josmeyer.

Det hade varit intressant att testa vinet mot efterrätten: fuskcitruspannacotta med ingefärsconsommé. Men fyra törstiga personer gör slut på en flaska snabbt, så vi får satsa på gott kaffe istället. Funkar bra det också.

Fuskcitruspannacotta: koka upp 2 dl grädde. Häll ner saft från 2-3 citroner. Rör ner 2-3 blötlagda gelatinblad. Sockra efter behag. Variant 1: toppa med 1-2 dl matlagningsyoghurt, kyl av snabbt (förslagsvis i vattenfylld diskho). Variant 2: hoppa matlagningsyoghurten. Häll upp i highballglas, ställ in i kylen.

Ingefärsconsommé: Rör ut lite koncentrerad apelsinjuice med vatten i en kastrull. Eller pressa apelsiner och koka ihop. Värm på. Skala och riv färsk ingefära. Pressa ned saften i apelsinjuicen. Sockra efter behag. Kyl och häll över fuskpannacottan när den har stelnat.