Save the Whales!

Onsdag morgon och dags för att kolla på valar från båt! En av anledningarna till att det blev november och inte mars var att vi var sugna på att se valar nere i Walker Bay, och valsäsongen är mellan juli och november. Valarna migrerar upp från kallare områden under just den här perioden för att föda sina kalvar, och Walker Bay är en av favoritplatserna. Vi skulle således komma dit i slutet av säsongen, men vi räknade kallt med att det skulle finnas åtminstone några slöa valar som inte pallat simma neråt riktigt ännu (simmar valar förresten?).

Nåväl. Ingen av oss hade heller sett valar tidigare och eftersom det inte blev någon safari på den här resan kände vi att valskådning kunde vara ett spännande och intressant substitut. Visserligen kunde man se valarna från land, men vi ville komma nära för att se bättre. Just de vanligaste valarna härnere – Southern Right Whale eller Sydkapare som de heter på svenska – lär också vara hyfsat nyfikna, så de simmar gärna fram till båtarna (tendensiöst säljargument men vi var hyfsat lättköpta).

Det finns väl ett tiotal firmor i Hermanus som arrangerar guidade båtturer till valarna och de flesta har mellan fyra och fem i betyg, så vi valde SouthernRights Charters lite på måffå. Det blir säkert bra, tänkte vi – man behöver ju inte söndergoogla allt. Det finns säkert någon marin myndighet i Sydafrika som regelbundet kollar båtars sjöduglighet och dess besättnings förmåga att skilja mellan dikt och verklighet. Vilken nytta gör ett helt skrov när du hör kaptenen ropa ut ”kolla, sjöjungfrur på babord sida!”?

Jag hade såklart hört mig för lite om valskådning på Facebook och flera rekommenderade faktiskt sjösjukepiller. Jag brukar inte drabbas av sjösjuka, men det är väl inte något du ska leka alltför mycket med. Så innan vi åkte från Sverige hade Å köpt på sig ett litet lager av tuggummivarianten.

Hursomhelst! Vi vaknade utvilade på onsdagsmorgonen, åt en stabil hotellfrukost och gav oss iväg. Southern Rights Charters låg borta vid hamnen och vi valde att gå dit, vilket tog en halvtimme ungefär. En skön promenad i det sköna försommarvädret – just det, den här dagen var betydligt varmare och molnfriare än den kalla gårdagen. Någonstans mitt på började vi tugga på de äckliga sjösjuketuggummina men det var säkert bra, intalade vi oss.

Väl på plats betalade vi och sajnade bort alla rättigheter och därefter fick vi en liten föreläsning om valarna och den forna valjakten och lite annat allmänt om vad vi kunde förvänta oss. Hur många turister kunde vi varit som skulle med? Ett femtiotal kanske. Jag hörde röster på flera språk, bl a engelska, holländska och lite svenska. Sedan pratade de på om själva båten där vi fick instruktionen ”håll alltid i relingen eller i något annat handtag – gå inte runt på båten utan att hålla i något!” Öh… va? Men båten flyter väl i alla fall? ”Och om ni vill ha flytväst, det är lugnt, säg bara till!” Yes – ni antog rätt – vi var de första som anmälde oss. Visserligen är vi svenskar notoriska för att släppa på allt utomlands men vara på Atlanten utan flytväst – där går gränsen!

Den här säsongen hade tydligen varit jättebra, det hade funnits väldigt mycket val. Vi hade lite tur också, dagarna innan hade turerna varit inställda p g a för hög sjögång. Jag minns inte så mycket av vad de sa, förutom att tydligen används olja från val i satelliter, vilket jag inte kunnat verifiera men men.

Dags för avfärd! Vi klev på båten, fick våra flytvästar och placerade oss ute på däck. Det visade sig att det var en katamaran, så den gick jättefint i vågorna. Jag trodde de skulle köra rakt ut tills land inte sågs mer, men det visade sig att vi skulle tvärs över bukten. Här var stranden skyddad och det var här valarna höll till. Det tog kanske en halvtimme att köra dit och under tiden njöt vi av vinden och värmen.

Och sedan var det dags för val! Båten stannade och rakt fram såg vi en mamma med kalv. Mäktig känsla! Vilka stora djur! Vi såg inga som hoppade, men däremot gott om stjärtfenor och valar som kom upp till ytan. Riktigt, riktigt maffigt. Båten körde runt ett tag så vi fick se en del. Till sin hjälp att hitta valarna hade besättningen en drönare, som även filmade. Kul att se på efteråt!

Efter att ha sett oss mätta på val åkte båten tillbaka till hamnen. Vi hade inte förväntat oss något, men besättningen delade ut mindre chipspåsar som vi tryckte i oss. Gott! Fast - jag min nöt hade såklart inte tänkt på att ha solkräm på mig (det regnade ju igår?) så tre timmar i solen, på havet, hade satt sina tydliga spår. Enligt vissa (totalt inte sant) hade jag blivit erbjuden solkräm men tackat nej… (inte en korrekt återgivning av historien). Aj aj aj! Nåväl, det gick väl över…

Efter tre timmar var vi tillbaka i hamnen och en halvtimme efter det var vi tillbaka på hotellet. En riktigt mäktig upplevelse – SAVE THE WHALES!