Künstler på Grappe

Vinimportören Nigab har bjudit in Gunter Künstler till Stockholm för att visa upp sina viner och visa hur terroiren skiljer sig åt i Rheingau. Vi ska prova ett tiotal 2011:or, mestadels från olika lägen i Hochenheim men även några viner från firmans ägor i Rüdesheim. Sedan ska vi få möjlighet att jämföra dessa med några 2007:or från samma lägen. Därefter några pinot noirer, följt av viner på temat ”and now for something completely different” där vi utlovats både sauvignon blanc och chardonnay. Upplagt för mastodontproving med andra ord! Men först lite bubbel.

Gunter häller upp 2006 Cuvée M som består av 70 % pinot noir och 30 % chardonnay. Torrt, ganska friskt, smakrikt, lite låg syra och totalt klunkvänligt. Han berättar entusiastiskt om hur han blev övertalad att odla chardonnay på en specifik plats med motiveringen att ”riesling doesn’t care about the soil, chardonnay does!” Och eftersom denna mikroplats var mycket lämpad för just chardonnay fick det bli det. Intressant öppning i en provning som ska visa på terroir i Rheingau! Men som sagt, totalt klunkvänligt.

Den första delen i provningen, tio 2011:or, grupperas i fyra flighter. I första flighten möter vi Hochheimer Herrnberg Riesling Trocken, Rüdesheimer Klosterlay Riesling Kabinett trocken, Hochheimer Hölle Riesling Kabinett trocken och Hochheimer Stein Riesling trocken. Alla dessa är ganska likartade i stil, doft och utseende. Ljusa i färgen, inga godistoner, avstämda, mycket friska, mycket torra. Ganska tillknäppta, ganska pigg syra. Tydliga likheter med sauvignon blanc – även om rieslingtonerna finns där och ganska tydligt så är jag inte helt hundra att jag skulle satt riesling på dem i en blindprovning. Lite lägre temperatur och du skulle kunna vara i Loire. Skulle vara kul att testa!

I nästa flight är det ingen tvekan om vilken druva vi har att göra med. Vi provar Hochheimer Stielweg Riesling Alte Reben trocken, Rüdesheimer Bishofsberg Riesling Alte Reben trocken och slutligen Hochheimer Domdechaney Riesling trocken. Här står rieslingdoften som en plym ur glaset! Betydligt fläskigare, betydligt sötare, mer godistoner. Jag frågar om det beror på solen, om just dessa får mer sol och därigenom uppnår högre mognad, men Gunter menar att detta är ett klart uttryck för terroiren. Mycket intressant!

Tredje flighten består blott endast av ett vin, Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Erstes Gewächs trocken. Grymt bra balans, torr, läcker. Undrar om inte detta var min favorit. En del gröna toner.

Slutligen fjärde flighten där shy enligt Gunter möter outgoing: Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs trocken mot Hochheimer Hölle Riesling Erstes Gewächs trocken. Den första är mer sötaktig i tonerna, den andra mer mörkare, dovare.

Sammanfattningsvis, en mycket intressant demonstration av olika terroir i Rheingau. Nästan allt dessutom i Hochheim. Likaså en tydlig illustration av att du behöver en karta när du provar vin – var är du, vad ligger i närheten, var ligger nästa vingård i provningen? Därför, nästa gång du är på en blindprovning och omsorgsfullt lindat in ditt vin i folie, ta med en karta och visa var vingården ligger!

Nästa del i provningen är att jämföra 2011 med 2007 av samma läge. Det jag slogs av var att de torra, strama vinerna hade på ett par år blivit betydligt mer sötare och nästan fläskigare! Från torr och stram till sötaktig och fler godistoner. Visst, det kan vara andra faktorer med också men det var genomgående. En annan intressant observation var att eken i Berg Rottland kändes tydligare i 2007 än i 2011, vinet hade utvecklat en intressant smörighet.

Vi rensar glas och får prova Künstlers pinot noir. Gunter har svårt att dölja glädjen när han berättar att pinot noir nämns i Rheingau redan år 1107 och riesling först år 1435! Så området har en 900-årig tradition av röda druvor, vilket är särskilt framträdande i Assmannshausen. Jag gillade 2009 Hochheimer Reichstal Pinot Noir Erstes Gewächs trocken bäst. I alla pinot noirer fanns en inte lika rolig doft av hav å tång, men den vädrades ut ganska snabbt. 2009 Hochheimer Reichstal var riktigt läcker, den vill jag gärna ha mer av.

And now for something completely different. 2012 Künstler Sauvignon Blanc, 2011 Künstler Chardonnay och 2011 Künstler Chardonnay Barrique. En savvie – mitt i Rheingau? Holy Macaroni! Först – wohoa jag är i Nya Zeeland! Det är gula frukter, ananas, mer gula frukter, lite krusbär… det bara ökar och ökar… Men jag kan inte låta bli att totalcharmas. ”Just a toy!” utropar Gunter. Så himla läcker! Chardonnayerna var också mycket trevliga, den sista var dock lite väl smörig för min smak.

And that’s that. Gunter avslutar med att påpeka att vin görs i vingården, inte i källaren. I vingården ska du vara ”busy as a bee!” Stort tack till Nigab och till Gunter Künstler för en mycket intressant provning! Mer strukturerade provningsnoteringar kommer att komma upp på BKWine. Stay tuned!

Jag har även skrivit om Gunter Künstler på BKWine Magaine, klicka här för att läsa mer!

Dag 13, inlägg 13

Armförlängningsexercise

Söndagen har ägnats åt att hjälpa H & F att flytta. Tungt! Men det gick mycket smidigt, även om det medförde en viss känsla av att både vara kortare och med längre armar när allt var över. Well, det rätar nog ut sig!

Att tror att flyttning är någon form av viktminskningsövning är dock helt imaginärt. Visserligen går det åt ett femsiffrigt antal kalorier att bära soffor i hundrakilosklassen, men sedan blir du ju gödd med massa läckerheter också.

Dag 12, inlägg 12

Kycklingsoppa och Sassans Tårta

Lördag och jag har en liten lätt retning i halsen vilket gör att jag hoppar den traditionsenliga lördagsträningen. Men det strålande vädret stoppar inte mig från att ta en kort vandring på Djurgården. Ner till bron, förbi Biologiska museet, vända vid Grönan, strandpromenaden tillbaka mot bron igen. Två stopp: först ett photo-op vid Biologiska museet, som jag alltid tyckt varit aningens suspekt – jag har fått för mig att de har nordens största bakteriologiska samling därinne som huvudattraktion. Burkar med ludd i olika färger, typ. Förmodligen het fel. Sedan Spritmuseum, där jag tar en fika. Fingrar lite på produkterna och bläddrar lite i Matmolekyler – kokbok för nyfikna av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström.

Popcorntricket känns ju lite sisådär, fylla en balja med het olja och så slänga i ett popcorn! Skaffa termometer känns plötsligt mer lockande.

Väl hemma sedan sätter jag igång med maten. Återigen har jag visat Tore Wretmans Festmeny för C, fast den här gången bett om en efterrätt. Kvällens huvudrätt är spikad sedan gårdagen, det ska bli kycklingsoppa gjort på fredagens skrov. Messade lite under fredagskvällen med Niklas om hur du gör den bästa kycklingfonden och får till svar att det egentligen rör sig om bara vatten, kycklingskrov och några timmars sjudande. Lite salt och svartpeppar också. Jag rör ner två lökar för säkerhets skull. En underbar doft sprids i lägenheten under kvällen. Kycklingsoppa – så gott! Jag låter fonden stå i kylskåpet över natten.

Efterrätten ska bli Sassans Tårta – en sockerkaksbotten toppad med maräng och däremellan någonstans lite vaniljkräm. Borde inte vara så svårt!

Först sockerkakssmeten: smält smör, vispa äggulor och socker poröst. Rör ner allt annat och vispa till en jämn smet. Busenkelt.

Sedan marängtoppen. Vispa äggvitan med sockret och vaniljsockret. Inga problem. Bottna med sockerkakan, toppa med marängen. In i ugnen 30 minuter.

Under tiden gjorde jag vaniljkrämen, med den blev ganska misslyckad. Här undrar jag om Tore visste vad han gjorde, ärligt talat… Så den kom med på bild men inget jag kommer att göra om!

Och hur det smakade? Hur gott som helst! Sockerkakan blev ganska kompakt, men ändå oerhört saftig. Marängen, supergod. Tillsammans: magic! Säga vad du vill om 70-talsmänniskan men socker stod högt i kurs…

Kycklingsoppan gjorde jag ganska enkel. Eftersom jag ville bevara kycklingsmaken valde jag att bara röra ner lite strimlad purjolök, ärtor och kyckling i fonden. Blev mycket god!

Dag 11, inlägg 11

PS – fick låna James Ellroy idag. Ska bli kul att läsa, tack Franko!

PPS Jaha, två portioner ätna och vad göra med resten???

Beatles och Barolo

Fredag och jag poppar nyheten 2007 Barolo Cannubi från den familjeägda producenten Brezza. Urläcker! Ganska pinotig i färgen, faktiskt lite svag antydan till tegel längst fram. Doften öppnar med varma, härliga toner. Mörka, mogna bär. Kakao, lite kanel. Efter ett tag med luft, lite lingon. Lite målarputs också, till slut. I munnen märks syran som biter ifrån. Ahh det här är gott! Även om jag vet att det är fredag och fredagsvinets x-faktor är svårslaget and all that så är det här riktigt smarrigt. Hyfsat matkrävande, en gräddsås till hade inte varit helt fel. Läcker!

Annars har jag agerat pusher idag. Ni-vet-vem som bor på tryggt säkerhetsavstånd från Flaggskeppet bad mig att köpa lite supertoskanskt vin som släpptes nu idag. Jag kunde inte låta bli att köpa några flaskor till mig själv också, blev grymt intresserad. När det gäller supertoskaner har jag nästan bara positiva erfarenheter och de har kommit att symbolisera ingången till bättre vin. De kommer inte att poppas nu – jag läste lite på vinovativas hemsida och de här behöver nog lite mer tid. Fast trots mina i stort sett positiva erfarenheter av supertoskaner har jag svårt att rent begreppsmässigt konceptualisera det här med italiensk cab. Ungefär som franskt öl – doesn’t make sense! Fast jag vet att det inte stämmer, jag är helt övertygad om att det finns.

Hursomhelst. Det är fredag och jag är hemma igen tidig eftermiddag. En timme kvar tills det är dag att börja med maten. Jag sätter på lite Beatles, som jag utforskat sedan jag fick Beatlesboxen på min födelsedag förra året. Före det var mina erfarenheter av Beatles ganska ringa, typ Abbey Road och Let It Be. Men nu under hösten har jag lyssnat igenom det mesta och min fascination och kärlek till Beatles blir bara större och större. Lite konstig musik, måste du ändå konstatera. Många gånger en underlig blandning av indiepop och folklore, om vi utgår från dagens perspektiv. Precis som med Elvis där du har Thin Elvis eller Fat Elvis finns det en liknande utveckling i Beatles. Naturligtvis, konstigt vore ju annars. Vad utvecklingen heter i Beatles fall vet jag inte, men jag har hört Short-haired Beatles as opposed to Long-haired Beatles. Precis som med Fat Elvis har jag kommit att gilla Long-haired Beatles.

Jag är långt ifrån att komma till någon mer substantiell reflektion angående Beatles, det är ett projekt som kommer att ta tid. Jag har av naturliga skäl inte lyssnat så mycket på Abbey Road eller Let It Be utan koncentrerat mig på de andra albumen. Jag började med Please Please Me men det album som jag för närvarande lyssnar mest på är nog The White Album, Rubber Soul och Beatles for Sale.

Beatles och Barolo, en fredagskväll. Grym kombo. Trevlig kväll!

Dag 10, inlägg 10

En kortis…

Idag tänkte jag inte plåga er med något längre inlägg. Jag har jobbat hemifrån idag och brutit mot alla regler. För er som inte känner till de tre gyllene reglerna för att arbeta hemifrån kan jag meddela att de är:

1. Vara duschad och frukosterad före klockan 9

2. Ingen Wordfeud eller Quizkampen mellan klockan 9-16

3. Kort lunchpromenad (utomhus) på 20 minuter för att rensa tankarna

Well. Folk har tvålats till i Quizkampen. Jag har varit inomhus hela dagen. Jag har inte duschat. När det gäller den sista regelbrytningen tänkte jag skylla på att jag ändå tänkte gå och träna nu efter jobbet – de planerna ligger fortfarande fast. Ska packa träningsbagen snart.

Men jag har gjort nytta. Tentor har rättats, saker har uträttats!

Kollade förresten på Sveriges Mästerkock igår. Blev lite inspirerad att ta mig an kycklingutmaningen. Som jag förstod det var innehållet i hemliga lådan:

Kyckling

Couscous

Kalvfond

Gul lök

Saffran

Torkade aprikoser

Vitlöksklyftor

Citron

Matlagningsyoghurt

Zucchini

Nu är ju ingen av oss någon större entusiast av torkade aprikoser, så de kanske serveras ”à part.” Typ i affären. Mitt spontana upplägg för rätten är att stycka kycklingen och använda låren. Sedan koka fond på skrovet, du hinner ju med lite på en timme i alla fall. Sedan tre huvudröror: stekt lök, couscous och zucchinin i en liten hög. Kycklingen, strimlad och stekt i olja och vitlök i den andra. I denna tänkte jag tillsätta kalvfonden. Slutligen matlagningsyoghurten och saffranet i den tredje röran. Som sagt, det är min spontana tanke. Vi får se! Nu träna.

Dag 9, inlägg 9

Galet gott!

För inte allt för många inlägg sedan reflekterade jag över det här med crêpes. Mer specifikt undrade jag om det verkligen fanns något som kunde kallas för matcrêpes, eller om det egentligen handlade om galettes. Med matcrêpes menar jag crêpes som inte är söta. Nu vet jag bättre – det finns matcrêpes. Jag fick värdefull information från bland annat Franska Matkompaniet, och nu är jag en upplyst människa!

Men trots att det nu faktiskt finns något som heter crêpes, som nu inte är en efterrätt, finns det fortfarande något som heter galettes. Och för att inte bli utpekad som någon farare med osanning tänker jag dock undvika att ge mig in i några definitionsdiskussioner och likt de tågresande vetenskapsmännen blott nöja mig med en definition som utgår från att en galette är en maträtt som serveras på Gotland, förslagsvis på Kutens Bensin och förslagsvis på en smet av bovete istället för vetemjöl och förslagsvis med ett stort inslag av romantisk exilfransosianism. Så, nuff said bout that.

Alltid efter våra Gotlandsäventyr (se t ex här och här) har vi varit fyllda med en längtan att göra egna galettes, nu i somras inget undantag. Efter varje hemkomst har jag surfat runt efter recept på galettes, men aldrig riktigt kommit underfull med hur smeten skulle göras. Det har inte riktigt funnits någon samstämmighet, vissa recept ville ha det till fyra deciliter bovetemjöl och åtta deciliter vatten, andra fyra deciliter bovetemjöl och fyra deciliter vatten! De gånger vi gjort egna galettes har jag provat mig fram till att få rätt konsistens på smeten och naturligtvis inte skrivit ner proportionerna.

Efter inslaget i Sveriges Mästerkock bestämde jag mig dock för att prova med 1-2-3 som funkar för pannkakor. Ok, jag lovar och svär att aldrig mer kalla osöta crêpes för fyllda pannkakor, men 1-2-3 kanske funkar! Sagt och gjort. Ett ägg, två deciliter bovete, tre deciliter vatten. Häll i allt i en bunke. Rör ihop.

Det funkade faktiskt superbra! Smeten blev precis så rinning som den skulle vara. Så för alla som undrar hur du gör en bra galettessmet, tänk 1-2-3.

Jag kan väl i ärlighetens namn säga att jag tyckt att alla de galetter vi ätit på Gotland har varit lite småtrista, om vi talar om själva galetten. Gråa och lite sladdriga, helt ok som skal åt fyllning men i sig ganska trista. Jag ville att mina galetter skulle vara mer krispiga, vara mer åt rårakshållet. Förmodligen helt fel om de ska efterlikna de i Bretagne, men det är mindre viktigt i sammanhanget. Därför stekte jag galetterna lite extra mycket så att de blev lite fastare och frasigare. Vänd gärna ett par gånger i stekpannan, så de blir ordentligt gräddade!

Sedan fyllningen: de galetter vi ätit på Gotland har alla varit ganska spektakulära, med massa olika ingredienser. Sedan har de varit vikta. Men eftersom mina galetter är frasiga väljer jag att lägga på fyllningen utan att vika, som en pizza ungefär! Fyllningen steker jag separat. Den här gången tar jag champinjoner, lök och röd paprika, men du kan ju ta det mesta. Ost behövs! Jag tror det ska vara Emmentaler, men annan smakrik ost funkar fint.

Monteringsmässigt blir det således en frasig galette i botten, på med ost, låt smälta någon minut, sedan på med fyllningen och toppa med ost, låt allt steka ett par minuter eller kör i ugn. Resultatet: som en pizza utan den tunga botten!

Dag 8, inlägg 8

PS De tågresande vetenskapsmännen? Tre vetenskapsmän, en astronom, en fysiker och en matematiker åkte tåg i Skottland. Ute på en äng betade några svarta får. Astronomen sa: "i Skottland är alla får svarta." Nja, sa fysikern. "I Skottland finns det en flock svarta får." Helt fel, sa matematikern. "I Skottland finns det en flock får som är svarta på minst ena sidan."