Den synnerligen eminenta bloggen
Öhmans Mat & Vin bjuder in sina läsare till att pränta ner ”din mest minnesvärda restaurangupplevelse.” Begreppet minnevärd uppmanas att tolkas helt fritt, eller nåja, så länge den är ”den bästa, roligaste eller en riktig katastrof” så ligger den inom spannet. I potten ligger något riktigt smarrigt, biljetter till en matshow i regi av tidigare årets kockar. Producerar gör Restaurangakademin.
Hur ska man kunna välja bland alla restauranger man varit på?!?! Jag ägnar en pendeltågsfärd ner mot de södra förorterna och försöker summera mitt restaurangätande. Har det varit gott? Ja, på det stora hela har det varit en trevlig upplevelse.
Jag tror att mitt restaurangliv kan delas in i tre faser: före Helsingborg, Helsingborg och efter Helsingborg. Det var i Helsingborg som jag kom i kontakt med mat på en mer professionell nivå och då jag besökte de flesta ”lyxrestauranger.” Utan att gå in för mycket på min tid i Helsingborg kan jag säga såhär: Jag var projektledare för vad som då var en av Sveriges största kocktävlingar, inriktad mot avgångseleverna på gymnasiets hotell- och restaurangprogram. Det här var i slutet av 90-talet och början av 2000-talet, före den stora IT-kraschen. Kockyrket hade precis slagit igenom med buller und bång och alla ville bli tv-kockar. Det var på den tiden du kunde startelvan i kocklandslaget lika väl som startelvan i landslaget!
Hursomhelst, av alla de ca 120 restaurangskolor som finns i Sverige ville ca 90 skolor vara med och tävla. Vi hade först en uttagning som Kökscheferna handhade, sedan hade vi fyra regionala semifinaler runtom i Sverige. Slutligen final i Stockholm. Ett år var vi på mässan, två år på Cirkus. Lite på skämt brukar jag säga att jag hyrt Cirkus!
Hursomhelst, under den här tiden var jag mycket ute och åt på restaurang. Inte bara i Sverige, utan även utomlands. I jobbet ingick även att besöka olika matmässor och andra evenemang. Så på den tiden var det mycket mat. Sedan sa jag tack och hej leverpastej till det och hamnade i bokföringssvängen istället. Well well…
HURSOMHELST, restaurangminnen var det ju! Fast när jag sitter där och stirrar ut över de södra förorterna och försöker minnas de restauranger jag varit på slår det mig att jag inte varit på så värst många topprestauranger. Ingen Fat Duck, ingen elBulli. Inte heller Operakällaren, Edsbacka, Oaxen, Lux, Esperanto, Franzén/Lindeberg, Mathias Dahlgren, F12 eller Bon Lloc…
Eller vänta nu, på Bon Lloc har jag ju faktiskt varit! Och det är en av mina mer minnesvärda restaurangupplevelser. Kanske ska börja där?
Således, i kategorin
överdådigt kommer mitt besök på Bon Lloc. På det lilla företaget jag jobbade var vi blott fyra personer: förutom mig själv en VD, en assistent och en AD. Till det här företaget fanns en styrelse på ca 12 personer. Då det var lite av prestige att sitta med i styrelsen bestod den av lite höjdare från livsmedelshandlarna och livsmedelsproducenterna. T ex ingick Findus VD i styrelsen (om vi nu ska ägna oss åt lite name dropping…).
Många i styrelsen hade träffat oss på kontoret (VD:n kände de ju sedan tidigare), men inte alla. Så inför styrelsens traditionella jullunch skulle det ordnas så att de fick möjlighet att träffa oss. Eftersom det var personer som jobbade inom mat var det naturligt att styrelsemötet skulle hållas på en bättre restaurang – i det här fallet Bon Lloc. Restaurangen hade egentligen stängt men efter lite tråddragande öppnade Mathias Dahlgen restaurangen särskilt för gänget, bara den här dagen. Planen var således att vi skulle flyga upp från Helsingborg till Stockholm för att äta jullunch med styrelsen.
Sagt och gjort. Dagen började med sovmorgon, sedan ut till Ängelholm och flyg till Stockholm. Därefter taxi till restaurangen. Väl där träffade vi styrelsen och hade en supertrevlig jullunch. Vad vi åt minns jag inte så mycket av, men jag vill minnas att det var första gången jag åt riktig Pata Negraskinka. Efter några timmas ätande fick vi några timmars ledigt på stan, sedan flyg ner igen. Så sammanfattningsvis: sovmorgon, flyg upp, jullunch med styrelsen, några timmas shopping följt av flyg ner. Intressant dag!
I ungefär samma kategori,
överdådigt men inte lika spektakulärt, vill jag placera min och CoachNings-N frukost i San Francisco. Vi hade åkt över för en vecka, N för att gå på coachningskurs och jag för lite semester (se mina inlägg om ”Irrfärder i Sidewaysland
här,
här,
här,
här,
här och
här och
här). Efter en vecka hade vi inte lyckats med att äta en endaste traditionell amerikansk frukost med en massa blueberry pancakes på någon diner. Men dagen före avfärd var vi på väg till Muir Woods för att kolla på träden och någonstans där i Sausalito hittar vi en underbar liten traditionell amerikansk diner. Vi stigen in och möts av en kvinna, 50+ som ser ut att ha jobbat där länge. Vi får fram menyerna och hugger varsin skogshuggarportion av pancakesen. Så gott!!! Just den stunden var helt underbar, vi bara tryckte i oss pancakes och de var helt underbara. Notan blev därefter också – 35 dollar för oss båda + dricks! Well well, så farligt kanske det inte var… men nu har jag återigen ätit på en amerikansk diner.
För faktum är att jag faktiskt varit på amerikansk diner förut! Det var på den tiden vi bodde i Liberia och var på semester i USA och well, hade väl inte riktigt fattat det där med dricks. Vi återvände flera gånger till samma diner och de såg bara surare och surare ut, på slutet var de snudd på asförbannade – ja ni fattar, vi hade inte fattat det där med dricks… men det gjorde vi sista dagen så de fick väl lite kompo i alla fall.
På tal om överdådlighet minns jag också
ett intressant restaurangbesök i Ungern (från Helsingborgstiden, såklart). Företaget samt lite annat löst branschfolk var nere i Budapest på konferensresa. Första middagen bestod av säkert 400 g biff, och till det knytnävsstora potatiskroketter… nja, det var det inte utan vanlig kokt potatis doppad i frityrsmet och sedan friterad. Snudd på tokäckligt. Två dagar senare, en liten förrätt som bestod av en skiva skinka, ihoprullad, fylld med smör. För säkerhets skull hade de även spritsat lite smör ovanpå! Också klart tokäckligt, även om nu smör i o f s är hyfast gott…
I kategorin
”du betalar inte för maten” skulle jag nog placera The Signature Room nästan längst upp i Hancock Building i Chicago. Återigen, en jobbresa med Helsingborgsjobbet. VI-DUN-DERLIG utsikt, du kunde se långt ut över Michigansjön. Sval, avstämd hissmusik fyllde den oerhört stora och rymliga restaurangen (takhöjden var säkert tio meter). Allt var oerhört propert, kyparna i svart och vitt, mycket stiligt. Dyrt var det också. Men när maten kom in – total besvikelse! Jag hade tagit en lax, det visade sig vara bara en laxkotlett (d v s ett tvärnitt med ryggbenet och skinnet kvar). Det visade sig nämligen att du gick inte dit för maten, utan för utsikten, och att det var på något sätt underförstått. Det var väntetid till restaurangen och alla som var där såg ut att ha det supertrevligt. Men maten var på ett svenskt, oförklarligt sätt högst ordinär. Men det är också ett restaurangbesök som etsats sig kvar.
På tal
”du betalar inte för maten” – fast tvärt om, en gång när vi var i Tyskland med familjen stannade vi till på en asiatisk restaurang, någonstans. Det var sent, vi var trötta och hungriga. De skulle väl i det närmaste stänga. Vi frågade vad det kostade, och de sa ”vier und zwanzig.” Fyra och tjugo lät superbilligt tills det någonstans mitt i gick upp ett liljeholmens att det är ju precis så det heter om det kostar, något annat. Well, det var bara att dra fram kortet efter maten, hihi!
I kategorin
”mat at last” skulle jag placera mitt och Neils besök på Bara Vara i Helsingborg. Efter en hård veckas vandring i fjällen – från Låkktatjåkka via Vassijaure och Abisko till Kebnekaise och Nikkaluokta och flyg ner till Helsingborg – inklusive världens skönaste dusch stapplade vi in på Bara Vara och Bara Njöt av riktig mat. Inte för att fjällmaten var oaptitlig –den var bara enformig (makrill i tomatsås och snabbmaggisar alt snabbmaggisar och skinka). Vi hade med oss ett kilo pannkakssmet (Kungsörnens pulver), tanken var att vi skulle sitta någonstans på fjället och njuta. Så blev det inte. Jag fick ont i foten och allt överflödigt blev dumpat i Sälka, till personalens stora förtjusning!
Annars,
på samma tema kan jag utan problem nominera den milkshake jag svalde efter vår äventyrsdag på Kullen. Sex timmars(?) vandring i solen? Bättre milkshake får man leta efter!
I kategorin ”mat, kanske last” i bemärkelsen
det sista du gör vill jag nominera min bror Ms restaurangbesök på mässen i Yekepa. Vi var nya i landet, viste inte så mycket om maten och frukterna. M, som är väl i sjuårsåldern, var vid tillfället mycket förtjust i paprika. På bordet fanns en liten skål med hot peppers (eller habanero som man säger i Sverige). Jag tror att jag stannar där! Det blev också en minnesvärd restauranguplevelse.
Annars vet jag inte om det är så mycket jag kan komma på nu. Niklas i Helsingborg var supertrevligt (åt grodlår för första gången, det var gott!), en tur på ångbåt längs Mosel i strålande septembersol var fantastiskt.
Sist men inte minst –
pappas stek i Peru. Vi var på väg till Manchu Picchu med tåg från La Paz. Tåget stannar mitt ute bland bergen och pappa hoppar av tåget. Väl uppe igen har han köpt en stor stek av några indianer vid sidan av tåget, som vi alla kalasar på resten av färden. Mycket trevligt!
Ja, det var nog allt!
Och - how could I forget - alla underbara middagar med C!!! De har varit supertrevliga.
