Sådär! Söndag fjärde advent, inte så mycket kvar av vare sig december eller av 2011. Det är dags att börja summera. Först ut på summeringsfronten är läslistan – som de flesta av er känner till så är bokläsning en av mina stora passioner här i livet. Det är inte alltid som du får tid att läsa, det är så mycket annat som händer runt omkring (man ska tvätta, stryka, träna, jobba, awa…). Men en skön kväll utan tidigare nämnda förpliktelser – raklångryggläge i soffan, kanske något gott att dricka till, en god bok. Det är svårslaget!
Så, i början av året satte jag upp
en ganska ambitiös läslista. Hur har det gått? Hur kan vi summera läsåret 2011?
Första lästa bok blev Ernst Brunners
Anckarström och Kungamordet. Den var faktiskt ganska bra, en bok som fastnat. Brunner tog ställning – den är inte en berättelse rakt upp och ner utan den är vinklad. Det är kanske därför som den har fastnat? Klar rekommendation i alla fall!
Nästa projekt blev femtoncentimetersprojektilen
The Works of Oscar Wilde. Mycket trevlig, om än lite tung att hålla ovanför kroppen om du ligger ner! Jag måste säga att jag gillar Oscar Wildes skrifter. Underbart språk, mycket humor, en del smärta. Jag läste inte allt, t ex poesin hoppade jag helt sonika över, sedan skummade jag de sista breven. Men i övrigt läste jag novellerna och pjäserna.
Sedan såg jag att både
Potemkin och
No Logo låg på läslistan – ingen av dessa har blivit lästa. Well, det får bli 2012. Vidare skulle jag få 10 bonuspoäng för att öppna och 100 bonuspoäng för varje läst timme av Immanuel Kants
Kritik av det rena förnuftet. Just nu har jag inkasserat noll bonuspoäng. Låt oss gå vidare!
Jag bläddrar igenom min gamla bloggpost och scrollar förbi en rad olika böcker som jag inte läst. Den skulle jag ju läsa, och den! Och inte heller den har jag läst! Men vid Peggy Noonans
Talskrivaren stannar jag – den började jag faktiskt läsa. Men tyvärr var den så infernaliskt tråkig – sorry! – att jag lade av efter ca hälften.
Scrollandet förbi olästa böcker fortsätter tills jag ser Henrik Berggrens biografi om Palme:
Underbara dagar framför oss. Den läste jag med stor behållning.
Det finns många frågor som du kan ställa om Palme, och jag antar att den vanligast ställda frågan som inte är kopplad till mordet är varför Palme blev socialdemokrat. Varför blev den här människan, som inte hade någon relation alls till arbetarrörelsen, socialdemokraternas främste förkämpe? Han hade ju en borglig uppväxt, fadern var framgångsrik försäkringsbolagsägare och en annan släkting grundade Djursholm. Varför blev Palme sosse? Många har beskyllt Palme för att vara opportunist – att han valde Socialdemokratin för att det var det största partiet och den säkraste vägen till Statsministerposten. Jag letar i Henrik Berggrens biografi om vad han tror. Svaret, om än inte så explicit, är att det var tvärtom.
Socialdemokraterna valde Palme. Palme var en person som var utrustad med ett enormt stort rättvisepatos, en ohämmad tävlingsinstinkt, ett stort intellekt och en oräddhet för att debattera. Jag tror inte att det fanns något opportunistiskt alls i Palme. Han ville kämpa mot orättvisor och hade inte Socialdemokraterna intresserat honom hade han nog blivit något inom FN, världsbanken eller WHO.
En annan bok som jag läste med mycket stor – om än gripande – behållning är Martin Merediths
The State of Africa. Det har gått femtio år sedan Afrika frigjorde sig från kolonialismen – hur kom det sig att denna enorma kontinent med så mycket naturtillgångar, så rikt djur- och växtliv, så varierande folkslag har haft en så tragisk historia efter frigörelsen? Martin Meredith går igenom i stort sett alla av Afrikas länder och beskriver utvecklingen. Varför fick, och får, Afrikas folk utstå så mycket lidande? Ta exempelvis Ekvatorialguinea, ett litet land i Västafrika som ursprungligen hade ca 300 000 invånare. Efter frigörelsen grep en diktator makten och satte igång en skoningslös jakt på oppositionen. Ca 50 000 människor mördades, 100 000 flydde landet. Det är halva befolkningen. Ta vilket annat land som helst i Afrika – de flesta har haft en mycket tragisk utveckling och många länder har haft en så pass negativ BNP-utveckling att de långt efter frigörelsen hade det sämre än under kolonialismen. Varför blev det så? Frågan är naturligtvis väldigt politiskt laddad, det är lätt att peka på kolonialmakterna och säga att kartdragningarna i det sena 1800-talet i Europa som delade folkslag och sammanförde andra skapade ytterst dåliga förutsättningar för stabila stater. Men Meredith väljer inte det spåret – han pekar istället på ledarskapet och väljer exempelvis att citera den nigerianska författaren Chinua Achebe:
The trouble with Nigera, is simply and squarely a failure of leadership. There is nothing basically wrong with the Nigerian character. There is nothing wrong with the Nigerian land or climate or water or air or anything else. The Nigerian problem is the unwillingness or inability of its leaders to rise to the responsibility, to the challenge of personal example which are the hallmarks of true leadership. (The trouble with Nigeria, 1983)
Meredith avslutar med en ganska dyster prognos: ”Time and again, its potential for economic development has been disrupted by the predatory politics of ruling elites seeking personal gain, often precipitating violence for their own ends.”
Men det finns ljus ändå. I Sydafrika kom det ytterst rasistiska och värdighetsdränerande apartheidsystemet äntligen till en abrupt slut i och med Mandelas frisläppande. Landets problem var naturligtvis långt ifrån lösta, men det fanns för första gången ett gemensamt hopp om en bättre framtid för alla sydafrikaner. Meredith skriver, och jag har svårt att läsa detta utan att bli berörd,
“As the sun rose over the rolling green hills of Natal on 26 April 1994, Nelson Mandela walked up the steps of the Ohlange High School in Inanda near Durban to cast his vote . . . In their millions, South Africans made their way to the polls, black and white citizens alike sharing a common determination to make the election a success. Many walked miles to reach a polling station. Some arrived on crutches and some in wheelchairs; some dressed in their Sunday-best clothes . . . Many arriving in the early morning were still waiting to vote late in the afternoon, tired and hungry . . . Yet, hour after hour, they remained patient. And when they returned home, having voted, it was with a profound sense of fulfillment, not just participating in the election of a new government, but from exercising a right which had been denied to most South Africans for so long. Time and again, voters leaving the polling stations spoke of how their dignity had been restored . . . For many whites the experience of the election was as moving as it was for blacks. Standing side by side with blacks, waiting to vote, they felt a sense of their own liberation.”
2011 års stora projekt blev annars Bolaños
2666 och Herman Wouks
The Winds of War och
War and Remembrance, där jag läste ut den sista bara för några veckor sedan. Naturligtvis sprang jag direkt till videoaffären och köpte tv-serien The Winds of War – 13 timmar 80-tals-tv-serie! TV-serien War and Remembrance (26 timmar) köpte jag via Amazon och om det har varit lite tyst här så beror det att jag har kollat på film istället för att dricka vin… En reflektion av dessa fyra delar kommer i en speciell bloggpost!
Ytterligare några böcker har hunnits med, Agnes Hellströms
Ränderna går aldrig ur, Stephen Kings
Carrie, Alain de Bottoms
Arbetets lust och leda samt Karin Boyes
Kallocain, som jag spontanköpte för någon månad sedan, började på i fredags och läste klart nu på eftermiddagen – 155 sidor, så det var ju inget Bolañoprojekt direkt!
Kallocain var en mycket positiv överraskning – jag vet att jag har läst den tidigare, förmodligen i gymnasiet, men den var riktigt bra. Flera vill tolka den som en kritik av sovjetsamhället, eller av kontrollstaten, men jag tycker att den handlar om något annat: vad är det som skapar gemenskap och samhörighet?
Thats’s it! Inte så många som var med bland de nominerade, men det var varit bra böcker. På den preliminära listan framöver ligger mer Wouk samt Jonathan Franzens
Frihet och Simon Sebag Montefiores
Jerusalem. Samt Stephen Frys böcker, ska bli trevligt! Återkommer med 2012 års nominerade inom kort!
PS Årets bokbottennapp:
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Shitas patatas fritas vilken tråkig bok!!! Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den och när jag väl började så var den inte rolig någonstans. Ok, jag skrattade väl till någon gång där i början, men sedan var den totalt humorlös och helt ospännande. Jag gav upp efter ca hundra sidor.
