Keller, Le Serre Nuove, Morey-Saint-Denis, Trefethen och något kladdigt franskt

Efter en del mailande fram och tillbaka var det äntligen dags att träffa några fellow bloggers, David och Fredrik, över lite mat, vin och kameradiskussion!

Först och främst, ingen riktig bloggträff utan blindprovning! Medan jag skivar jordärtskockor och fräser upp lammfärs bjuder David på ett medhavt vitt. Jag hinner registrera små kolsyrebubblor i botten på glaset, kan det vara riesling? Ner med kranen och japp – ingen tvekan om att det är riesling. Ingen petroleum, ganska söt doft. Ingen ananas, inget exotiskt. Doften känns söt och maffig, spätlese? men aningens obalanserad. En sipp bekräftar även det, vinet är stort, men helt klart obalanserat – lite för eldigt. Torrt, säkert 12-13 procent, ingen direkt restsötma men lite för eldigt.

Det är riesling?

Japp!

Men vi är inte i Tyskland?

Varför tror du inte det?

Nja, den känns lite för obalanserad tycker jag… dessutom vill jag minnas att den påminner om något alsaceiskt som jag druckit förut, just det här maffiga och något obalanserade känns Alsace… Så jag säger riesling från Alsace eller Österrike (my sincere apologies to all Alsaceian and Austrian wine producers for this vulgar and most untrue oversimplification, it will not be repeated).

Naj!

Ok då är det Tyskland.

Japp

Några svängar senare med lite grova höftningar med både Mosel och Rheingau avslöjas det: Keller Kirchspiel 2009. Aha! Coolt! Fast om vi ska vara våra inledande anteckningar trogna blir det faktiskt en besvikelse. Vinet är stort och maffigt, men på tok för mycket alkohol. Klart obalanserat. David noterar att när han provade vinet blommade det ut först dag 2, vilket även stämmer överens med vårt Kellerprojekt.

Lite senare kommer Fredrik innanför dörren och utsätts för samma blindprovning. Om hans försök till att hitta till rätt kontinent kan ni läsa om här :-)

Senare är det min tur att utsätta mina gäster för samma sak. Först ut är 2005 Trefethen Cabernet Sauvignon, som jag fingrat rätt länge på. Mörk färg. Dofter av härliga fat och kaffe fyller rummet. Mycket välgjord, gott! Funkar mycket bra till lammfärspasta.

Därefter vill vi ha något annat, så jag frågar om de vill ha samma eller något annat. De vill ha något annat, vilket jag i och för sig inte hade hoppats på eftersom jag var sugen på att testa 2005 Trefethen mot typ 2005 Joseph Phelps eller 2005 Paul Hobbs, men man kan inte få allt! Efter lite funderingar hittar jag en flaska 2004 Le Serre Nuove som jag häller upp. Förförisk doft! Perfekt balans, urläcker! Så magisk att bara sitta och njuta av.




Efter det blir det lite ost, en Epoisses som Fredrik hade med sig.




Eftersom jag mest konsumerat hårdost den senaste tiden är det relativt lätt att försäga sig med att slinka ur sig att det trevligt med lite mjukost emellanåt, vilket nästan får Fredrik att behöva lite hjärt-lungräddning. Men osten var mycket god! Till det lite mogen bourgogne, en 1997 Morey-Saint-Denis. Helt mogen, helt integrerade tanniner. Slank, underbar doft! Mycket trevlig!






Efter flera timmars härlig diskussioner om vin, ost, mat och fotografering vandrar mina nyfunna vänner ut i den kalla Stockholmsnatten. Stort tack för supertrevlig middag och goda viner! Det får vi göra om!



PS Någon som har koll på den här frågan som Photoshop bollade över till mig? ;-)




Jag undrar faktiskt! DS

PPS Keller Kirchspiel dag 2 och dag 3 superläcker! DS

Bangers and Mash: A Swede’s Interpretation of Sausage Heaven

Without a doubt, I imagine that the very famous British dish “Bangers & Mash” has the quickest pronounceable list of ingredients. You need one unit of the active compound called “Bangers” and one unit of the active compound called “Mash.” Then just stir them together and you’re done.

However, it is more complicated than that. There is the active selection of the bangers; as well as the making of the mash. For instance, if you are thinking of using powder mash (and by powder mash I naturally mean instant mash), you are certainly doomed to a life devoid of the pleasures that the British Isles may provide for you. To get that lingering feeling you need real stuff.

First of all, let us start with the bangers. For this, you will need a good butcher. Now, there are not that many butchers and sausage makers left in Stockholm, just until recently virtually all sausages were made centrally in a few centralized sausage factories. But luckily for us Swedes, the trend of producing food locally has even swept this far up north and thus nowadays we can enjoy good, nutritious, organic, and locally produced meat and other groceries.

One of these local, organic, and small-sized food producers is Taylors & Jones. Taylors and Jones is Irish butcher David Taylor, and Welsh chef, Gareth Jones. They have been making sausages and selling British style cuts of meat in Stockholm for some time now, and business seems to be blooming. If you go there a Saturday morning, you will certainly see a lot of expats probing for some decent thing to eat.

Anyway, if you’re set on make a truly British version of the Bangers & Mash dish, or at least have the goal of coming close to the original, then it certainly helps by using British sausages. Therefore, last Saturday I went to Taylors and Jones and bought a couple of Pork and Leek and garlic and a couple of Regency Pork. I have tried many of their other sausages, such as the lamb and rosemary, but I really like Regency Pork.

With the bangers selection in harbor, you need to focus on the mash. This is the tricky part. To get a good mash you need good potatoes, preferably a floury type such as King Edward. Then you need cream and butter, as well as salt and pepper.

Start by peeling and cutting the potatoes into smaller parts.





Then boil until soft. When the potatoes are in the boil, fry the sausages. As I pointed out above, I bought both Pork and Leek and Garlic and Regency Pork. If you really like sausages, I imagine that you can tell which is which!








In the mean time, melt butter in a saucepan. I think I added about 50 grams of butter into the pan. Then add some cream – in this case I did not have any ordinary cream so I had to use sour cream, but it turned out just fine.





Normally, I do not add cheese to the mash, but a couple of weeks ago I was at a small reunion for the South African conference (for a quick glance, see here, here, here, and here) and the hosts had made a very delicate beef stew with cheese flavored mash potatoes, so I got inspired.



Therefore, get hold of some good cheese with character. I used Västerbottensost, which is a Swedish specialty. Grate the cheese and add to the butter and cream mix.




Then action! Pour off the boiling potato water and mash the potatoes, preferably with a potato masher (no, not this potato masher).






Add the hot butter/cream/cheese mix.

Whip it all together.



Then you’re done!







PS As you can see I added some peas, which, at frist seemed both unbritish and unconstitutional, but then who invented "peas and carrots?" We didn't!

Janasse, Taylors and Jones, Gamla Amsterdam

Det var länge sedan vi var hos Taylors and Jones – det måste åtgärdas! Så efter den sedvanliga lördagsträningen – nu kan jag cykla i 45 minuter på läge 8 och dessutom springa ca 10 minuter på löpbandet efteråt utan att behöva syrgastältet efteråt – och hästportionen Allan på Gullmars Kebab tog jag underjorden till Hantverkargatan 12 för att fylla på korvförrådet.

Jag skriver cirka 10 minuter, eftersom efter sex minuter börjad jag känna mig trött och vid sju minuter såg jag mestadels Clos des Goisses -96:or när jag blundade. Jag hade nog kunnat springa tre minuter till men det verkade säkrast att gå av då…

Hursonhelst, Taylors and Jones på Hantverkergaten en lördag strax före stängning (d v s kl 14) är i alla fall helt klart utplockat. Några fransyskor står före mig i kön och David? Gareth? Den nye guy? växlar om till ansträngd skolfranska. När det blir min tur är det mesta i korvväg slut, men det finns några Regency Pork och Pork and Leek & Garlic kvar som jag kastar mig över. Dessutom blir det lite Stilton!

Då vädret är strålande fint vandrar jag tillbaka mot söder längs vattnet och via Riddarholmen. Väl uppe vid Hilton tar jag höger ner på Hornsgatan och ett kort depåstopp på Gamla Amsterdam. Denna gång blir det dock ingen Old Amsterdam, men väl en schysst bit Reypenaer.

Sedan får jag frågan om jag vill ha något mer, och det är ju svårt att svara nej på! Jag kollar runt i disken och funderar på lite Purmer, eller lite Old Amsterdam i alla fall? Men så ser jag en stor bit Maasdamer som såg trevlig ut och som jag köpte - trots att jag fick konstiga ögat av M, som nog gärna ville säga att ”grabben, det här är stans bästa ostaffär – det finns godare ostar!”

Hursomhelst, korvarna från Taylors & Jones blev till Bangers & Mash i söndags, mer om det senare. Men till ostarna och till ett gäng sidor Oscar Wilde blev det lite Domaine de la Janasse Terre de Bussière, som jag fyllt garderoben med. Jag hade förresten inte den blekaste aning om att vinet var merlotbasserat! Det har säkert poängterat ut tidigare, men det var först som jag läste Smakabra som det gick upp ett Liljeholmens. Hursomhelst, gott är det i alla fall. Fullpackad med sydfransk värme!

Återkommer med recept på Bangers and Mash!




Eller recept, förresten, du behöver en del av det aktiva ämnet Bangers och en del av det aktiva ämnet Mash...

Jobb, jobb, jobb… och Oscar Wilde

Kära läsare, ingenting har hänt sedan sist. Förutom lite mer rotfrukter i ugn och jättefina blommor från C i måndags (tack så jättemycket!), är min vardag jobb, styrka skjortor och läsa Oscar Wilde. Då jag kommit halvvägs in i The Picture of Dorian Gray så jag antar att jag börjar närma mig the end of the beginning! Men typ, 900 sidor kvar. Men den är bra!

Träningsmässigt går det sakta framåt. Kan nu cykla på läge 8 i 30 minuter utan att behöva syrgastält efteråt.

Lite avis på andra avdelningen som fick besöka Magnusson Fine Wine igår. Men jag ska dit på tisdag! Återkommer med intryck.

The end of the preface

Tänkte först skriva the end of the beginning men jag tror att inte ens med lite god vilja går det igenom kvalitetskontrollen! Well, som ni förstår har jag börjat med Oscar Wilde. Först ut är The Picture of Dorian Gray, som jag ber om att få återkomma till. Men så här långt, drygt 30 sidor in i berättelsen, har jag redan stött på några odödliga Oscar Wildecitat:


“The only way to get rid of a temptation is to yield to it” (sid 29)

“It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is in the visible, not the invisible” (sid 32)

“Nowadays people know the price of everything, and the value of nothing” (sid 48)

Jag återkommer! Det är kul läsning!



PS Enligt C är rotfrukter i ugn bland det godaste man kan äta. Jag är bredd att hålla med. Här lite bilder från i fredags, med tillhörande kycklinglårfilé med svampinjoner och en truckload med kräm fräsch. Eller inte...









PPS Jag rörde ner plankade morötter, stavad rotselleri, strimlad fänkål, schallo samt skivade palsternackor från Ryftes på Gotland. Superfina! Fänkålen blev mycket bra.

PPPS Sidhänvisningar refererar till Oscar Wilde (1987), The Works of Oscar Wilde. Gallery Press. London. DS

Ernst Brunner Anckarström och Kungamordet

Som sagt, jag fick Ernst Brunners Anckarström och Kungamordet i julklapp av C. Mycket intressant läsning, periodvis mycket svår att slita sig ifrån! Här kommer därför lite noteringar och reflektioner om Ernst Brunners senaste verk, om kungamördaren Anckarström.

Först vill jag komma rent med att jag inte läst något av Ernst Brunner tidigare eller vet så värst mycket om honom in general. Han har ju skrivit en hel del, Den Ständiga Källan till Den Sanna Kunskapen listar ett drygt 20-tal verk. Jag vill minnas att första gången jag lade märke till honom var när han var bisittare i tv för någon OS-sändning (men jag minns inte vilken men det kan ha varit OS i Barcelona). Sedan vill jag minnas att han fick mycket stor uppmärksamhet för sin bok Kocksgatan. Hursomhelst, sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna och på senare år har han skrivit historiska verk, bl a om Karl XII (Carolus Rex) och Bellman (Fukta din aska). Nu om Anckarström, kungamördaren.

Som källkritiskt intresserad (vilket definitivt inte märks alla gånger!) kan jag naturligtvis ha invändningar mot att icke-historiker ger ut historiska verk. Om vi ska bedöma sanningsinnehållet i Anckarström och Kungamordet skulle jag förmodligen känna mig mer bekväm om exempelvis Peter Englund hade skrivit boken. Historieboksvärlden är full av böcker där författaren skarvat för att historien ska passa in, för att vi vill så gärna berätta en historia, för att, ”hur ska de kunna märka något?” Se t ex Bill Brysons uppgörelse med alla som skrivit om Shakespeare eller återuppbyggnaden av Knossos på Kreta.

Som konsument av historiska böcker vill jag åtminstone känna att författaren gjort ett aktivt val: är det här sant eller inte? Hände det här verkligen eller är det bara skröna? Jag är inte historiker, men jag vill känna att författaren gjort aktiva bedömningar om vad som är sant och inte. Annars kan vi ju lika gärna kontraktera Hollywood.

Därför kan jag tycka att Vasamuseet är så fascinerande. Som fäktnings- och äventyrsintresserad har man ju sett tonvis med sjörövarfilmer. Alla skepp är utsmyckade med olika galjoner och kanonportar och rytande lejon och allt annat. Men om du går till Vasamuseet så ser du – så här såg ett 1600-talsskepp faktiskt ut. Så här såg de faktiskt ut – det är ingen Hollywoodproduktion där designers eller kreatörer försökt efterlikna något som de tror att publiken förväntar sig att ett 1600-talsskepp såg ut.

Hursomhelst, tillbaka till ämnet! Jag tycker att Ernst Brunner har gjort ett bra jobb. Jag tycker dock att boken är ganska seg i början. Helt ärligt blev jag faktiskt lite förvånad, att en författare med så stor produktion och en hel del utmärkelser skrev så invecklat och snårigt. Men efter ungefär halva boken släppte det och sedan gick det ganska fort.

Jag tycker också att Ernst Brunner fångat rätt period – historien koncentrerar sig kring de senare åren och mordet förstås. Jag tycker också att han gjort bra och intressanta personporträtt.

Dock kan jag väl tycka att porträttet av Gustav III inte är så smickrande. Men vem vet – han kanske inte var så trevlig som många gånger framstås. På något sätt känns boken lite som en uppgörelse med rådande uppfattning om Gustav III och Anckarström. Utan att vara vare sig insatt i ämnet eller historiker känns det som att eftervärdens historiker, främst då de hjältedyrkande sena 1800-talsnationalromantiska historikerna, gjort Gustav III till en teaterfjant som inte tog ansvar för rikets utvidgning och Anckarström som en grym och hård mördare. Samesame, winwin, eller rätt åt dem båda, typ…

Ernst Brunners Gustav III är en ganska fet och tämligen halstarrig man, mycket självupptagen och klart homosexuell, om det nu har någon betydelse. Om den punkten råder det inga tvivel om i Ernst Brunners kungaporträtt. Det finns naturligtvis andra bilder av Gustav III, så efter att ha läst Anckarström kan det vara bra att neutralisera smakerna en aning!

Sedan hade jag nog gärna sett lite mer storpolitisk bakgrund – inte mycket, men mer om hur Sverige såg ut just då. Berättelsen tar sin början i och med Gustav III statskupp 1772, d v s ca 60 år efter stormakttidens fall. Jag hade gärna sett några sidor bakgrund, vad hade hänt från 1709 till 1772?

Sammanfattningsvis tycker jag att det helt klart är en spännande och (för det mesta) en välskriven bok. Jag tycker att Ernst Brunner gjort oss historieintresserade en stor tjänst att lyfta fram vem Anckarström var och varför han satte en laddning skrot i Gustav III. Intressant läsning, 4/5 i betyg, med mersmak att läsa fler böcker av Ernst Brunner.

Proust Light

I julklapp av Coachnings-N fick jag Smaken av Muriel Barbery. Kan riktigt se mig framför mig Coachnings-N stå där inne i bokhandeln och fingra på allt och så plötslig se den här och få dagens relevation: wow, här har vi ju en bok för Ulf!

Smaken handlar om en döende restaurangkritiker, en mycket berömd och fruktad matkritiker, en sådan som skapar och ödelägger restauranger och kockkarriärer… ”Som jaktbyte har jag för tid och evigt lagt beslag på några av de mest eftertraktade kocktroféerna. Jag och endast jag ligger bakom huset Partais uppgång och fall, huset Sangerres undergång, huset Marquets allt klarare lysande stjärna.” Han ligger i sin enorma säng i sin paradvåning mitt i centrala Paris, Rue de Grenelle (d v s på vänstra stranden, om ni vill ha vinrelaterade direktioner). Och han är i plågor.

Vår döende restaurangkritiker är i plågor för att han har en smak på tungan, en smak som han inte kan placera, en smak som han måste lokalisera innan han dör. Han har dock inte långt kvar, det rör sig om några timmar bara. Så han minns, tänker på olika saker han upplevt, någon speciell fisk eller skaldjur kanske? Nej, det visade sig vara ett blindspår. Något, något… något med bröd kanske? Ja, kanske det… fast, eller?

Madeleinekakslikt precist, men kanske mer i stream of consciousnesstil, likt James Joyce, eller Virginia Woolfs Mrs. Dalloway, får vi följa vår matkritiker i hans strävan efter att försöka minnas vad det är för smak som han inte kan placera. Vi får brottstycklikt följa honom från olika platser, från farmors kök, till Marocko, till bondgårdar i Normandie, till Japan… Samtidigt tecknar författaren ett porträtt av mannen som kanske inte är så smickrande. Han är tämligen bufflig, arrogant, ohjälpsam, älskar inte sina barn, ser gärna ner på andra, en riktig skitstövel med andra ord.

Men det som gör att vi vänder blad är det betraktande och lekfulla språket, författarens mjuka röst när hon berättar sin historia. Liksom vår matkritiker som avskalat allt annat ohämmat hänger sig åt passionen för det äkta och det genuina, på samma sätt berättar vår författare sin historia på ett lika passionerat sätt. Det är kärleken till ordet, till berättelsen, till lusten att ytterst smekfullt fånga vårt intresse och varsamt vägleda oss i hamn som styr och för oss framåt.

Det är en underbar liten berättelse, om en man som kanske inte gjorde alla så glada, men som gjorde det han älskade. Och det är en hyllning till alla som älskar något, inte mist till alla oss som älskar mat! Varm rekommendation!

2005 Bacharacher Wolfshöle Grosse Gewächs Riesling och Bouillabaisse

Lördag och jag är på gymmet. Eftersom jag tidigare outat det mesta i mitt liv kan jag ju även outa den hemska siffran: 90. Maddafack! Hur gick det här till? När jag mönstrade vägde jag 68, efter ett år i Brighton var det nere på 58. I Lund låg jag länge på 63-65, i Hilsingborrgh hade det stigit till 70. Sedan låg jag länge ganska stabilt kring 75 i Stockholm (i Hilsningborrgh och i Stockholm hade jag börjat träna, med ökad biffighet som följd). Sedan var jag uppe och nosade kring 77-79,9999, med 80 som det hägrande spöket.

Våren 2007 var jag nere igen kring 75, mycket p g a att jag cyklade vart jag än skulle istället för att åka underjorden. Sedan bytte jag jobb och då blev det återigen upp mot 79,9999. Hösten 2008 körde jag dock ett omfattande giskt race, och var nere på 75, typ.

Men sedan, under 2009 hände något. Jag minns att jag körde ett giskt race på hösten och var förkyld fyra gånger, med utebliven träning som följd. Sedan tränade jag knappt något på ett år, och levde i förnekelse gällande att stora portioner med mycket gräddig pasta inte leder till omfångsrikedomsökning…

Men men! Till slut vågade jag mig iväg till gymmet och vågade ställa mig på vågen. Jag visste att jag hade gått upp en del, men tänkte väl att det skulle ligga kring 85. Men istället visade vågen på 91! Holy Cow! Fast då insåg jag att jag höll i vattenflaskan och där var ju ett onödigt kilo. Så 90 stannade det hela på, madre mia… Så här kommer mitt försenade – och smarta mål! I höst tänker jag vara nere på 75 igen, so help me God.

Hursomhelst, efter träningen åkte jag in till NK och Systembolaget Regeringsgatan, i jakt på något gott vin till bouillabaisse, som vi vart sugna på. Efter en hel del fingrande på allt möjligt stannade jag för 2005 Bacharacher Wolfshöle Grosse Gewächs Riesling från Mittelrhein, var nu det ligger någonstans. Hade det varit mindre kö (och inte P som basade på finewinesavdelningen) hade jag nog frågat om det var en holme mitt i floden, hehe… På väg ut tog jag en sväng förbi ölavdelningen och haffade några Brooklyn Black Chocolate Stout.

Hemma igen lade jag mig ner och läste om Anckarström och sedan var det dags för mat. Hur gör du din bästa bouillabaisse? Det viktigaste, tycker jag, är att det ingår fänkål, dillfrön och saffran i soppan. Det finns ju mängder av olika varianter på bouillabaisse, men jag vill ha min med fänkål, dillfrön och saffran. Sedan spelar det inte så stor roll vad som ingår. Jag hade tänkt ha i harrisar men det glömde jag både köpa och kolla om det fanns i frysen.

Hursomhelst, det blev fänkål, morrötter, schalottenlök och en palsternacka som bas. Hugg i mindre bitar, fräs upp i rikligt med olivolja (drygt en halv deciliter). Ner med dillfrö (1-2 msk) och cayennepeppar.








Häll på vatten och krossade tomater, låt småputtra tills rotfrukterna känns klara. Salta. Därefter, ner med fisken (det blev lax som vanligt) och saffranet. Två burkar musslor följde med också. Under tiden kan du göra fuskaioli (eller riktig, om du föredrar det…). Blanda majonnäs och gräddfil i proportionerna 1:3, pressa i några vitlöksklyftor, salta och peppra. Justera proportionerna.









Jag tar tag i min screwpull och gör processen kort med medelrhenaren. Plopp! Det här ska bli kul att prova. Plötsligt hör jag dock C ropa från vardagsrummet:

Får vi porter?!

Nej, jag har precis poppat en schysst riesling!

Jag vill ha porter!

Okejdå! Det får bli vin och porter till soppan…

2005 Bacharacher Wolfshöle Grosse Gewächs Riesling från Ratzenberger har en ganska gul färg, mörkare än CH Berres som vi drack senast. Lite återhållsam doft, vi hittar inte den typiska blommigheten som ofta finns Mosel. Lite mineral, lite exotisk frukt. 13,5 % alkohol, så den är helt torr. Men mycket trevlig!

I munnen är den fyllig med en pigg syra, som vinet lever gott på. Dock tycker jag om jag ska vara lite kritisk att alkoholen tar över, vinet känns obalanserat. Lite för eldigt för min smak! Så tack för ett gott och trevligt vin men några fler flaskor kommer jag nog inte att köpa.



PS Brooklyn Black Chocolate Stout, supergod! Klar recommendation DS


PPS Den här gången försökte jag verkligen ta sådanadäringa supercoola svarta bilder som Svenssonsmakaren tar - med jag var helt sopig! Låg och krälade runt på badrumsgolvet och fett fel blev det... Hur f-n gör karl'n? ;-) DS

Läslista 2011: De nominerade

Den senaste tiden har det mest blivit rörliga bilder in general och Six Feet Under in particular. Annars var 2009 och stora delar av 2010 riktiga läsår, med mängder av böcker konsumerade. Om det är något jag gillar så är det att ligga raklång i soffan med en god bok! Därför tänkte jag ta tillbaka initiativet och sätta en ambitiös läsplan för 2011, inte för att imponera på någon utan för att jag vet att läsning är en av de saker som jag tycker mest om. Varför då inte ta tag i det? Utveckla det du gillar! Dessutom dignar bokhyllan av olästa böcker, så det vore bra rent fengmässigt att beta av en del…






Just nu håller jag på med Anckarström och Kungamordet av Ernst Brunner. En julklapp från C, som jag kastade mig över direkt. ”Yo Ulf! Släpp boken, vi ska äta nu!”

Hursomhelst, without further nonsense, här kommer de nominerade till läslistan för 2011 – helt utan prioritetsordning! Målet är att läsa de flesta, vilket jag antar är ett sopigt mål eftersom mål ska vara SMARTA (d v s specifika, mätbara, aritmetiska, roliga, trygga och ansträngande eller något i den stilen…). Men alla män som försökt få magrutor till sommaren vet att målet att få magrutor är tämligen smart i att det är specifikt, mätbart och allt det andra, men ändå så står vi där i juli med ett midjemått som lätt antar bibliska proportioner i omfångsrikedomen. Well well. Målet är att må bra – så, ett smartare mål får ni leta efter! Sedan om det resulterar i en bok läst eller 20, det är mindre viktigt.

Apropå bibliska proportioner har läslistan, och den här bloggposten, nu när jag summerar, antagit en klar mastochistisk gestalt. Du menar masochistisk? Nej, mastochistisk: en kombo av mastodont och masochist!

Hursomhelst, först ut på den orankade listan är The Works of Oscar Wilde:





Jag har alltid tyckt att det vore kul att läsa mer av Oscar Wilde och ta del av det han skrev, djupare än alla citat som florerar. Dock, jag vill minnas att det var Oscar Wilde som skrev att “it is only shallow people that do not judge by appearances” så jag tror nog att ”djupt” inte är kompatibelt med Oscar Wilde. Hm, det tog inte mer än tre rader innan det dök upp ett Oscar Wildecitat! Impressive. Jag såg boken i ett skyltfönster i ett antikvariat i våras och sedan låg den länge på kontoret. Men nu är det dags.

Jag bläddrar fram till öppningsscenen i The Importance of Being Earnest.


Algernon: Did you hear what I was playing, Lane?
Lane: I didn’t think it was polite to listen, sir


Hahaha! Det är min typ av humor. This promises not to disappoint.


Till höger om The Works of Oscar Wilde ser jag att jag har placerat Simon Sebag Montefiores bok om Potemkin. Överlag skulle jag nog säga att det finns absolut ingen som helst logik/strategi när det kommer till hur böckerna är placerade i bokhyllan. Jag gillar Simon Sebag Montefiore. Han skriver bra och det känns som att böckerna är välresearchade. För ett tag sedan läste jag hans bok Den unge Stalin som handlar om Stalin fram till revolutionen, den kan varmt rekommenderas. Vill minnas att jag köpte Potemkin och Katarina den Store – en kejserlig förbindelse i somras, tillsammans med Stellan Björks bok om Stenbecksdynastin på Bra Böckersoutleten i Höganäs. Ligger kanske på läslistan.


En annan bok som dock definitivt ligger på läslistan är Naomi Kleins No Logo. Faktum är att jag inte vet så mycket om den, mer än att det är en riktig kultbok. Dock är jag inte så bra på kultböcker, de är oftast för djupa för min smak. Men en Orwellian Nightmare ska vi väl kunna ta oss igenom!




No Logo ligger inklämd mellan två John Keeganböcker, The Face of Battle och The American Civil War. John Keegan anses allmänt vara en av de ledande engelskspråkiga militärhistorikerna idag, med många böcker bakom sig. Utbildad vid Oxford, var under lång tid knuten till den brittiska militärakademin Sandhurst. The Face of Battle handlar om tre slag, Agincourt, Waterloo och the Somme. Inte så mycket om varför de inträffade, utan mer om mekaniken bakom striden. Både The Face of Battle och The American Civil War läste jag i somras. The American Civil War rekommenderas till alla som vill lära sig mer om det amerikanska inbördeskriget, bakgrund och händelser. Den var bra!





Sedan har vi en tegelsten som jag köpte mest på skoj – Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Jag har bestämt att jag får 10 bonuspoäng för att öppna boken och 100 bonuspoäng för varje läst timme.





Southern Storm – Sherman’s March to the Sea av Noah Andre Trodeau ingår i mitt projekt att lära mig mer om amerikansk historia och om det amerikanska inbördeskriget. Keegan skrev en del om Shermans marsch, men det är alltid bra att läsa flera källor.

Ett annat trevligt läsprojekt som jag passat flera gånger på – sorry! – är Gunnar Wetterbergs Från tolv till ett – Arvid Horn, d v s historien om Karolinernas djärve anförare och 1700-talets första hälft.




En bok om stormaktens sönderfall och småstatens första trevande steg. Vad vet du om frihetstiden, förutom att den inleddes med skottet utanför Fredrikssten, innehöll hattar, mössor och kungar som åt för många semlor och avslutades i och med Gustav III statskupp 1772? Well then!





Sedan tre böcker som inte ligger på läslistan. Nej, jag ska inte läsa Shakespeares samlade verk!

Däremot hittar jag en liten bok strax till höger om Shakespeare som jag fingrat rätt länge på: A Long Long Way av Sebastian Barry:




Boken har fått tonvis med bra kritik så den ska nog läsas. Ser att den ligger inklämd mellan Sidewaysboken som jag köpte på restaurangen i Los Olivos och Nikos Macheridis Projektaspekter. Nikos Macheridis var en av mina lärare i företagsekonomi i Lund och det var alltid trevligt att gå på hans lektioner.

En av övningarna var att spela ett företagsspel, där du skulle köpa och sälja och producera och vinna och… typ nåt’. Jag och Neil hade med oss min bärbara dator, vi hade förberett oss noga med olika strategier för olika händelser. Det första Nikos säger är att ”alla som kommer med datorer det går inte bra för dem.” Vi tokkonkade såklart! Jag tror att sedan dess har budget och kalkyleringsskonomi inte riktigt varit min grej. Nikos forskningsområde var dock projektledning och jag gick senare hans projektledningskurs som då låg på c-nivån. Vi gick bra ihop och något år senare skickade han mig sin bok om projektledning. Mycket bra bok.

En annan bok som kanske inte ligger på läslistan men som varmt rekommenderas är Marianne Wiggins John Dollar. Superbra!





Handlar om koloniala engelsmän som råkar ut för kannibaler… En annan historiker som nått internationell berömmelse är Tom Holland, som skrivit mycket om antiken. Började på Rubicon men kände direkt att jag behövde läsa mer om romarriket först. Sedan ser jag att det finns något i vänstra hörnet som börjar med Structural and Electrical Characterization of Heterostructure Suitable For… av Myrberg. Den har jag fått och ligger inte heller på läslistan för i år, även om att jag är övertygad om att den är förträfflig. Det finns en annan bok av en annan Myrberg i bokhyllan också, denna gång om celler och peptider (och inte om pipetter som jag trodde först). Den är också förträfflig!

Moving on. Tre böcker som jag gärna vill läsa är Richard Evans trilogi om nazisterna.





Men när jag började på den första boken kände jag direkt att jag visste för lite om Tysklands historia. Det var egentligen så jag kom in på Peter Englunds Ofredsår och Den Oövervinnerlige. Lång historia kort, men det sägs att Europa alltid varit bra på att bibehålla någon form av maktbalans. Även om systemet var intrikat med alla hemliga och öppna allianser så fanns tanken ändå att ingen stat skulle bli för stor. Trots alla krig fungerade systemet också, även om Napoleon lade mesta av Europa under sig fanns det ändå en hel del opposition, opposition som slutligen besegrade honom. Dock klarade inte systemet av ett enat Tyskland, så när Bismarck enade Tyskland på 1870-talet rubbades maktbalansen så kraftigt att det femtio år senare mynnade ut i första världskriget och senare andra. Richard Evans bok tar sin början i det sena 1800-talets Tyskland och jag kände att jag visste för lite om tiden från Wienkonferensen till Bismarck så jag lade dem åt sidan. Men nu vet jag mer så nu kanske det är dags!

Sedan en bok som jag funderat länge på att läsa: Bengt Jangfelts Med livet som insats – Berättelsen om Vladimir Majakovskij:





Majakovskij är en sådan där poet som fladdrar förbi som en skugga i gymnasiet, på den tiden Ryssland var Sovjet och muren fanns kvar. Jag vet inte om jag kommer ihåg särskilt mycket om Majakovskij, men tillräckligt att komma ihåg hans namn. Jag var väl aldrig en större fan av det sovjetiska samhället, eller av gammelkommunistiska idéer och tankesätt, men jag har alltid gillat kunskap så det var nog det som drog mitt intresse när jag såg boken. Den ligger på läslistan!

En annan bok som – sorry! – inte heller blivit läst men som jag fingrat på en hel del är Peggy Noonans Talskrivaren. Om jag inte minns helt fel var Peggy Noonan Reagans talskrivare (om ni kollar eftertexterna till något tidigt Vita Husetavsnitt så ser ni att hon var inblandad i det projektet).





Sedan en bok som jag uteslutande köpte p g a titeln: The Only Bush I Trust is My Own av Periel Aschenbrand.




Jag säger som någon i Shakespeare in Love: Good title! På framsidan ser vi författaren själv med armar och fikonlöv på fel ställen. Har inte läst den och vet inte så mycket om den, mer än att den är skriven av en ung intellektuell New Yorkerska. Vi får se.





Därefter lite Hemingway, Fiesta: The Sun Also Rises. Läser man inte för lite Hemingway? Samma konstaterande som att man dricker för lite dessertvin. Man dricker för lite dessertvin! Den här, en tidig Hemingway har jag fått och den tänker jag läsa.




Lite mer John Keegan: Krigets historia. Köpt för några år sedan, ska väl läsas (lät inte så övertygande, va?). Ser att Stephen Hawkings A Brief History of Time står bredvid. Läs inte den – läs Bill Brysons A Short History of Nearly Everything istället. Mycket bättre.

Lite läroböcker, Effektiv visuell kommunikation och Bild & Budskap av Bo Bergström.






Jag har bläddrat i böckerna men inte riktigt satt mig ner och läst. Ska bli spännande, inte minst nu med mitt ökande fotointresse!





Sedan Nam Les The Boat, som fått mycket bra kritik för något år sedan. Bredvid Elvis – som sagt, ingen avsikt bakom ordningen! En annan bok som fått stor uppmärksamhet är Guns, Germs, and Steel av Jared Diamond. Hur kommer det sig att det var Europa som koloniserade välden? Varför betydde inte Afrikas försprång något?






Definitivt på läslistan är Henrik Berggrens biografi om Palme: Underbara dagar framför oss. Ska bli kul att läsa! Egentligen skulle du väl läsa om Kjell-Olof Feldts bok innan, som är förstahandsvittnet. Kanske det.




The State of Africa – inhandlad i äkta See Buy Fly-anda på Schiphol efter Sydafrika.





Två böcker som definitivt ligger på läslistan är 2666 av Roberto Bolaño och Herman Wouks The Winds of War. Bolaños 2666 ser jag mycket fram emot! En julklapp från Cs systers familj. Om Bolaño vet jag inte så mycket, mer än att boken fått mycket bra kritik och Bolaño nämndes som ett framtida nobellöfte, hade han tragiskt nog inte gått bort. Så det ska bli roligt att läsa.

Som de flesta finniga tonåringarna på 80-talet följde jag slaviskt tv-serien Krigets vindar och fortsättningen, Krig och hågkomst. Så när jag såg boken på NK tänkte jag att det vore kul att läsa originalet. Så den ska nog kunna hinnas med!





Sist ut på nomineringsläslistan för 2011 är Smaken av Muriel Barbery en julklapp från Coachnings-N.

Nu är ribban lagd. Puh!

Så, vad har ni för läsplaner 2011?