tisdag 4 juni 2013

Kina, dag 7: ”Congratulations, you are now the official parents!

Efter fotbollen åt vi gemensam middag på hotellet. Alla middagar i Changsha var inkluderade och hölls på hotellet, vilket vi tyckte var bra. Dels kändes det tryggt att ha det klart, dels var det ett sätt för alla vi sex (och sedermera åtta!) att prata och reflektera över dagen som varit. Första middagen var i spontanaste laget, men sedan blev de bara bättre och bättre. Rätterna var mycket smakrika och varierade, de gav en intressant bild av det kinesiska köket. En dag fick vi in en rätt som i det närmaste kunde beskrivas som pressylta, och G (som kommer från Kiruna) och jag roade oss med att få fram rätt uttal och betoning på ordet ”präss-sylta.” Det skrattade vi gott åt!

Annars var den sjunde dagen en stor dag. När du adopterar utifrån Haagkonventionen vilket det var frågan om i det här fallet, har du faktiskt en liten ångerrätt: 24 timmar. Om du misstänker att barnet har fel eller skador som du inte fått reda på tidigare eller om det är något annat som inte stämmer så kan du dra dig ur. Naturligtvis ett mycket tufft beslut, särskilt om du stått i kö i ett par år och byggt upp en stor förväntan om barnet. Vi kände oss mycket säkra med vår son och i vårt fall var det ingen tvekan, men på grund av Haagkonventionens konstruktion var vi tvungna att komma tillbaka till den lokala myndigheten dagen efter och formellt säga ja och sajna alla papper. Så tisdagen var det återigen slips och skjorta och inpackning alla åtta i minibussen och iväg.

Återigen satt vår son i mitt knä och jag hoppades, hoppades, hoppades att han inte trodde att vi skulle lämna tillbaka honom. På knappt ett dygn hade vi fattat ett enormt tycke för honom, en underbar liten individ som älskade att skratta och le. Han såg lite bekymrad ut och jag såg ett allvarligt mörker på hans ansikte när vi gick in på myndigheten igen. Han blev plötsligt lite ledsen, var det bara för att retas att ni släppte iväg mig med de här? Men vi höll honom hårt så att han inte skulle känna så.

Till signeringen. Först fick vi träffa samma handläggare från igår som frågade oss om vi ville fortsätta. "Självklart!" svarade vi, vilket följdes av en del signering. Efter det lekte vi lite med grabben och sedan blev vi inkallade på nytt, denna gång till ett annat rum och till en person som stod högre i rang. Hon kan ha varit domare, eller så. Samma frågor, ni är säkra? Ja! Ni vill adoptera den här pojken? Med hela våra hjärtan! Hon log stort, vi signerade det sista pappren och hon gratulerade oss. ”Congratulations, you are now the official parents!” Vi såg på varandra och jag kände hur värmen, lugnet och en enorm glädje började spridas i mig.

Kvar fanns blott en sak att göra. Det var det dags för barnhemsföreståndaren, som också var där, och vår son, att säga farväl till varandra. Hon tog upp honom, kysste honom på kinden och höll om honom i sin famn en stund och pratade några mjuka ord till honom på kinesiska. Lycka till, vi kommer att sakna dig. Ta hand om dig.

4 kommentarer:

Mats sa...

Man gratulerar å det varmaste.
Kommer detta innebära en förskjutning av inriktningen på de litterära betraktelserna?
Allt väl.

Mats

Akela sa...

Jag blir alldeles tårögd. Trodde först att ni var där för att turista men...
Jag önskar er och den lille all lycka och hoppas att han kommer att växa upp till en stark och glad person. God mat kommer han iaf att få, det är säkert.

Varmaste kramar och lyckönskningar.

Red Scream sa...

Tack så mycket Mats! Nej, det tror jag inte... Men man vet aldrig? ;-)

Red Scream sa...

Tack så mycket Ingrid!!! Det har varit mycket glädje den senaste tiden. Han är en underbar liten krabbat och det är fantastiskt att vara med honom och se honom skratta, le och upptäcka världen. Många kramar!