Återigen låter jag Kulturhuset styra mina kulturella steg – denna gång är det författarkväll med en av mina favoritförfattare, Peter Englund. Mycket trevligt! Jag har med stor behållning läst Poltava, Ofredsår, Den Oövervinnerlige samt Stridens Skönhet och Sorg. Lite inne på att läsa Silvermasken. Nu väntar 70 minuter samtal med Sydsvenskans Andreas Ekström, i Kulturhusets På Djupetserie. Tanken är att samtalet i första hand ska handla om Peter Englunds senaste bok, Stridens Skönhet och Sorg, men därutöver även om författarskapet i allmänhet. Efter sedvanlig utomhusfotografering,
bänkar jag mig på första raden.
Samtalet inleddes med en diskussion kring strukturen av Stridens Skönhet och Sorg, en bok berättad i 212 korta kapitel. Peter Englund noterar att det hela började lite som ett experiment – det finns ingen övergripande sammanhållning eller sammanlänkande båge, utan vi får följa det tjugotalet personer genom dessa korta berättelser. 212 kapitel eftersom kriget varade i ungefär lika många veckor. Skulle det uppstå en bok av dessa kapitel, skulle det bli begripligt för en läsare? Vi får höra jämförelser med Pointillismen, en konströrelse där små färgpunkter tillsammans bildar en enhet.
Det som jag tyckte var mest spännande var just samtalet kring berättelsen. Peter Englund rör sig någonstans i skärningspunkten mellan journalistik, historieforskning samt skönlitteratur. Skönlitteratur är naturligtvis fel ord, för i samtalet med Andreas får Peter frågan om han inte vill skriva just något skönlitterärt, men där blir det blankt nej. Det känns mycket främmande, det måste utgå från fakta. Men jag menar det skönlitterära sättet att berätta, skilt från journalistiskt berättande eller den historiska redogörelsen, att låna grepp från skönlitteraturen. Hur berättar du en historia?
Peter Englund lyfter bland annat fram den engelske författaren och kritikern Geoff Dyer, som funderat mycket kring just när vi berättar en historia, och även skrivit en bok om det (som jag inte kommer ihåg såklart). Vad händer när vi gör en berättelse, vad händer när vi minns något? Varför konkurrerar en bra berättelse ut en dålig berättelse? Jag kommer att tänka på något obskyrt italienskt ordspråk som lyder typ Se non è vero, è ben trovato: även om det inte är sant så är det en bra historia.
Detta är i alla fall något som jag gärna skulle frågat om under frågestunden, just om drivkrafter för skrivandet. Hur central är berättelsen, hur viktig är lusten att berätta en historia?
Själv är Peter Englund i alla fall en lysande berättare. Vi får höra olika historier om hur olika personer, plös som han säger, lite jantelagskt noterat efter att Poltava kommit ut att ”jaja, skriva en bok är väl ingen konst, det är tvåan som är svår!” Och höra samma plöstyp notera att ”jaja, två böcker är väl ingen konst, det är trean som är svår!” Eller om Oxfordprofessorer som tycker att det nästan är vulgärt att ge ut fler än tre böcker!
Utöver detta handlar samtalet om kontakten med läsarna, när texten är smartare än författaren, hur svårt det är att förstå en händelse eller förlopp när du är nedsänkt i den, att man inte ska vara för hård mot tidigare inkarnationer av sig själv, socialiserings- och disciplineringsprocesser på universitetet, hur du som författare börjar med att skriva för en stor publik för att sluta med att skriva för dig själv, hur trevligt det är att skriva filmmanus för det är som att ta pengarna och springa, lite post hoc ergo propter hoc hinner vi med också, samt Churchills svarta hund, Lars Forsells hand och IT-pionjären Peter Englund. Tomas Tranströmer och lusten att skriva True Crime avslutar kvällen!
70 väldigt otråkiga och disospännande minuter senare vandrar jag ut i den friska februarinatten. Det här var mycket roligt, stort tack!
Inlägg 36, dag 36
